Har inte hört av läkaren. Hon kommer nog inte höra av sig heller. Finns inte så mycket att säga.

Har fått erbjudande om ett hus. Men när jag räknar på det så kommer det bli för dyrt. Och får långt från postombud, affär med priser som passar min börs, osv...... Jag har också hört av mig till det enda behandlingshem jag EV skulle kunna tänka mig att vara på... och trots att de har djur i omgivningarna så får man inte ha djur med sig. Jag får inte ha min hund. Och jag har ingen som kan ta hand om honom.

Det är verkligen slut nu. Finns ingen energi kvar. Och såhär har det aldrig varit förut. Jag har alltid skrivit och pratat i affekt om att ta mitt liv, men nu känner jag ingenting. Absolut ingenting.

Nu går jag nog och lägger mig igen. Hoppas att jag somnar och aldrig vaknar.

Inget från läkaren idag. Har även mailat anonymt och frågat varför min kp inte får något eget rum på psykmottagningen nu när han är där så mycket istället för på ÄS. Men självklart har det jävla puckot som är ansvarig inte svarat. Hade kunnat maila och skrivit att det var jag, MEN eftersom jag vet att han har haft ett horn i sidan på mig sedan ca 5 år tillbaka så tänker jag inte bjuda på det.

Har hetsätit chokladpudding ikväll. Skitbra.

Vad gör man när man inte orkar mer?

Har fått meddelande om att Astrids aska finns att hämta ut hos veterinären, men orkade inte fara dit idag. De vill att man hämtar så snart som möjligt, så jag måste väl dit imorgon. Helvete.

Ingen ny bostad i sikte. Min väninna/juridiska ombud skrev igår att hon skulle ringa idag igen till några som har en stuga står öde inte långt härifrån - men tillräckligt långt härifrån - men jag har inte hört något. Gissar att hon inte gjort det. Som vanligt..... Men ja, hon är allt jag har.

Kan för övrigt konstatera att inavelsföreningen har ÄNNU MER inavel nu. Bara familj, släkt och nära vänner som sitter bakom rodret. Jihoo. Och tro det eller ej, men hon som slutade varar involverad förra året pga all skit (men hon var ju med på deras trakasserier mot mig) har blivit vice ordförande. Så nu har hon satt sig själv i skiten igen, och hon får skylla sig själv att hon kommer åka dit när polismyndighet och kommun bara hunnit ikapp.

Kanske ska skära mig nu. Känns som en bra idé. Like anyone cares, liksom.

Har inte hört av mina sk föräldrar heller, men det är lika bra. Varför fortsätta fejka en "nära kontakt" som aldrig funnits.

Vill bara fara härifrån. Struntar snart i vart jag hamnar. Vad som helst är bättre än det här.

Det är helt hopplöst när årsmötet blir en inavelsfest. En släktträff. Det rår ingen på.

Jag ger upp. Måste härifrån. Kan inte bo mitt i skiten. Inte en dag till.

Har inte hört av läkaren heller.

Känner hur jag faller. Går sönder. Mer och mer. Jag är bara en liten skärva.

Ingen kan plocka ihop mig. Och alla som kommer i närheten skär sig.

Jag borde inte finnas.

Jag borde dö.

Hade samtal igår eftermiddag. Hade på förmiddagen räknat ut att jag måste gå ner 13,1 kg för att komma under ett BMI på 25. Och jag har fått EN månad på mig med Xenical, och jag ska inte ta den till frukosten. Tror inte att många "normala" människor kan gå ner 13 kg på en månad, så att trigga en ätstörd person till det är inte så jävla smart.... tycker jag.. och min kp. Så jag har mailat läkaren och bett om mer tid, men har inte fått något svar. Har sådan jävla panik över allt det så jag kan fan inte andas.

Ovanpå det har min MS-sjuka mamma ramlat och slagit sig så illa att hon inte kan stödja eller röra på sitt ena ben. Hon hade avtalat med läkaren på VC att hon skulle ringa igår om hon inte blivit bättre. Hon är inte bättre. Så ringde hon då? Nej. Utan hon hade - trots att jag igenom det med henne i söndags kväll - ringt kommunen på eftermiddagen för att se om hon kunde få anhörigstöd. Pappa är hemma från jobbet utan lön eller ersättning, och det är han helt vansinnig över. Så de väljer alltså aktivt att skita i att få benet undersökt ordentligt, för det viktigaste är ju pengar enligt pappa, och då säger inte mamma emot.

Hade pratat även om detta med min kp, och han stöttar mig i att de får sköta sig och sitt, jag har gjort det jag kan och mer därtill. Om det nu är så att min mamma får bestående men och kanske blir totalt rullstolsbunden resten av sitt liv, så är det inte mitt ansvar. Men jag vet ju att det är jag som får höra gnället sen. Men ja, förra gången hon ramlade illa så blev det samma sak, och sedan dess kan hon knappt gå. Så jag antar att det här är början på slutet för hennes rörelsefrihet. Hon är jätteledsen över det, men uppenbarligen inte så pass att hon kan prioritera det framför pengar.

Så igår kväll ringde jag mina sk föräldrar och sa precis vad jag tyckte och tänkte. Båda blev skitsura och slängde i princip på luren i örat på mig. Sa att de båda ska vara medvetna om riskerna med att vänta när överenskommelsen med läkaren på VC var att ringa och få remiss till röntgen på måndag om det inte var bättre. Men det är ju som att prata med en vägg. De förstår inte att en skada kan bli värre och till och med omöjlig att reparera om det går för lång tid innan tex en ev operation. Och särskilt när man har MS.

Gick ut med min hund och kände ilskan koka i mig. De talade inte om något när det hände och skulle inte ha gjort det heller om jag inte hade haft ett ärende så jag var tvungen att prata med dem. Skrev ett sms till min mamma. Talade om att det är samma sak nu som med min syster; de hör inte av sig om något är på tok. De lovade dyrt och heligt att bättra sig då, men de gjorde aldrig det. Nu är det samma sak igen. De hör inte av sig om det händer något. Skrev att de kanske tror att de skonar mig från oro, men istället så späder de bara på oron. Det är en trygghet om man vet att man blir meddelad om något är på tok, och det är ett ren helvete att alltid gå runt och inte veta om någon bokstavligt talat lever eller dör. För att avsluta skrev jag att jag inte kommer fråga mer, inte tjata mer, och att jag inte tar något ansvar för någon av dem, utan jag ser det som att vi inte har något familjeband längre. Talade också om att JAG inte kommer känna någon press över att meddela dem om något inte är bra med MIG, utan att nu sköter var och en sig och sitt - precis som de önskar.

Fick inget svar. Så jag antog att vi i princip avbrutit vårt släktskap.

Idag kom ett sms från mitt juridiska ombud. Hon skrev att båda hennes barn var sjuka. Hon har aldrig hört av sig om det det förut, så jag förstod vad som var på G - hon vill inte gå på den störda föreningens årsmöte som hon lovat att göra. Sedan hon flyttade sina hästar från gården så har hon blivit alltmer ointressad och obrydd, och jag har länge haft en oroskänsla i magen. Men som vanligt försöker jag att trycka ner den och tänka att " den här gången är det annorlunda, den här gången har magkänslan fel". Igår började hon sitt lilla förspel på FB; skrev att hon egentligen skiter i föreningen och gården och allt med dem. Magkänslan fick mig nästan att kräkas. Svarade att jag skulle vilka skita i dem, men kan ju inte det eftersom JAG är den som är drabbad. Inget svar. Så kom då smset om att hennes barn är sjuka idag. Jag svarade med en pik till henne att det är ju trist, men det är tur att hon inte är sjuk. Det gick ett tag, och så kom smset jag väntat på; hon känner sig "rutten" hon också, så hon får se om hon ska gå på årsmötet.

Jag dog. Min magkänsla har varit rätt från dag 1. Jag svarade att jag känt på mig att det skulle bli såhär från början och att jag inte orkar mer. Efter ett långt tag kommer ett sms där det står att någon av hennes väninnor ringer föreningens riksorganisation. Jag svarade bara "jaha". Sen har jag inte hört något, och nu har jag stängt av mobilen. Slår vad om att hon inte kommer vara med på mötet, och OM hon ändå är det så kommer det enbart bero på att jag i princip sagt att jag dömt ut henne från början så att det här var väntat.

Min mamma hade ringt mig på eftermiddagen också - mitt i allt det här kaoset - och jag hade inte märkt det. Jag smsade henne och skrev att jag mår dåligt och har mobilen på ljudlös, och passade på att tala om för henne att hennes mail har blivit kapad. I min dumhet trodde jag att efter gårdagen och nu också när jag inte svarade när hon ringde, och skrev i sms till henne att jag mår dåligt, att hon inte skulle ringa mer. Men det ringde igen. Jag hade mobilen i fickan så jag märkte inget. När jag fick syn på det så blev jag orolig att hon i princip var döende. Så jag ringde upp. Då var det pappa som svarade. Han hade fått veta att mammas mail blivit kapad och levde en hel jävel om det, och berättade stolt att min fantastiske bror hade hjälpt dem att byta lösenord på mailen trots att stackaren var upptagen med att shoppa. Jag fick inte en syl i vädret, och när jag till slut sa stenhårt och högt att "jag mår dåligt, jag orkar inte med er skit", så inträffade ett typiskt pappa-moment. Han skrek åt mig att han ska kasta ut alla datorer och all skit de har där hemma. Jag försökte överrösta honom och sa bara "jamen gör det då, jag orkar inte". Sen lade jag på.

Efter det smsade jag mamma och frågade av ren nyfikenhet vilken del av "jag mår dåligt" och "jag orkar inte" som de inte förstår. Skrev också att det alltid är samma sak när man pratar med dem; vi, vi, vårt, vi, vivivi. Och nu har jag stängt av mobilen.

Jag skiter FULLSTÄNDIGT i deras jävla datorproblem. Är de så jävla snåla att de bara har telias skitskydd och inte en ordentlig brandvägg och antivirusprogram, så är det inte mitt problem.

Nu har jag vräkt i mig godis. Vill bara dö.

Det kommer bli så - antingen hittar jag någonstans att flytta till SNART, eller så tar jag livet av mig. Kan inte stanna här. Det går bara inte. Och ja, förlorar jag de få hästkontakter jag har så gör jag väl det då. Kan inte bo kvar här pga det. Och hästar finns det väl mer eller mindre överallt.

Och på tal om det så stöttar inte mina sk föräldrar en flytt, utan de tycker att jag ska bo kvar här. Så de kommer inte att hjälpa till vid en flytt. Själv har jag varken körkort eller bil, så på den fronten är det helt kört. Men jag får väl låta bli att äta på ett par månader (ah, viktnedgång!) och anlita en flyttfirma. OM jag nu hinner hitta något innan jag inte orkar mer och tar livet av mig.

Så jaaa, nu RASAR ALLT!!!!!!!!!!!

Nu är det slut på choklad här hemma, bortsett från kakao. Ska sluta äta godis. Min läkare har skrivit ut Xenical till mig, så nu börjar skalman-utmaningen. Att leva med mobillarmet. Larm för frukost, larm för lunch och larm för middag. Och däremellan ska jag klara av att hantera allt och all ångest - utan mat.

Dö.

Saknar Astrid. Vill bara hålla om henne och gömma min näsa bakom hennes öron och känna doften och den mjuka pälsen.

Fanfanfan.

Min fd kursare tror att jag är mer aktiv på fb nu, men jag har bara skrivit några inlägg som hon och några fler "nya" kan se. Så skriver hon det värsta jag vet på min sida. Och andra som inte känner mig eller knappt ens vet vem jag är, fyller på.

Får så mycket ångest så jag DÖR!!!!!!!! HELVETES JÄVLA SKIT!!!!!

Min tröst är att min fd t har mailat mig. Hon har läst här om Astrid och hon har inte glömt den här dagen. Det värmer mer än något annat.

Har tänkt mycket idag, innan all skit började rulla in på fb. Och tänk om jag fattade fel beslut om Astrid. Hennes blick och hela väsen sade till mig att hon bara ville vila, bara sova, bara slippa att känna sig ovärdig. Men tänk om.........

Och jag inser nu att jag borde ha tackat ja till det lilla huset som jag blev erbjuden att hyra. Kan inte bo här. Hatad av halva byn pga psykopaten. Alla minnen av Astrid. Nu "kallt krig" med grannarna då de tar med våra gemensamma snöredskap på sina utflykter och här står jag och har inget att ösa eller sopa bort snön med. Jag var erbjuden ett hus på 50 kvadrat, 150 m från sjö med brygga, 300 m från busshållsplats med 3-4 bussar som går in till stan per timme, affär och postombud i närheten, stor hörntomt, osvosv. Men jag har ingen som kan hjälpa mig flytta, vet inte hur jag ska göra. Så jag kunde inte tacka ja. Det finns ju hästar där också, men inte "de mina". Men vad spelar det för roll när jag ändå aldrig har någon kontakt med hästarna här. Här består kontakten av att jag går förbi en hage med min hund på promenaden, eller att jag håller en ponny i spolspiltan åt ett barn.

Hat. Jag känner hat gentemot livet. Vill inte leva. Vill verkligen inte leva.

Övrigt - ja, läkarsamtalet tillsammans med min kp gick bra. Läkaren var sig lite mer lik den här gången, och min kp gillade henne, det såg jag. Kramade henne länge innan jag gick, och så vände jag mig till min kp och sa att "du kommer inte undan heller" och kramade honom också. Kändes viktigt att göra det inför läkaren så att min kp kan släppa på att det måste vara så hemligt ifall om att någon feltolkar det. Och jag tror att han tyckte att det var skönt också, för allt "bara blev", precis som det ska vara. Jag grät som ett såll nästan hela tiden, för det blev såklart prat om Astrid. Min läkare förstod, och min kp är så himla empatisk. Han tappade nästan rösten och jag hörde hur nära tårarna han var när vi bytte några ord om det efter att vi lämnat läkarens rum. Min fina kp.

Sen visade det sig uppstå problem med recepten på mina mediciner......... Läkaren kom och hämtade mig innan jag hann gå till bussen. Det visade sig att en annan läkare som jag inte träffat och som inte ville träffa mig, verkade ha skrivit ut medicin till mig. Men jag har aldrig fått något sådant recept. Min läkare vet väl inte vad hon ska tro; jag vet att hon inte tror att jag ljuger, men det stod på datorn att jag fått ett recept på 100 tabletter. Kom hem och loggade in på mina sidor på apoteket direkt, och där fanns inget uttag på medicinen. Så hon måste ha skrivit recept och sedan ändrat sig, och inte gjort någon anteckning om det. Så nu sitter jag i skiten IGEN, pga en läkare IGEN - och denna gång har jag ingen chans att bevisa min oskuld.

Känns som att jag lika gärna kan dö ikväll/inatt. Saker och ting blir ju inte direkt bättre, utan snarare så blir allt bara mer och mer krångligt och invecklat - till min nackdel.

jag vill dö

jag vill dö

jag vill dö

jag vill dö istället för henne

varför kunde inte jag få dö istället

jag orkar inte leva utan henne

och jag kan verkligen inte bo kvar här nu

jag hatar mig själv

har aldrig varit mer ensam än vad jag är nu

var ute med hunden nyss

i trapphuset står astrids transportbur

har inte orkat ta reda på den

hunden tittar hoppfullt in i den och ser frågande på mig

jag låtsas som ingenting

öppnar dörren och vi går in

han går fram till astrids bur

tittar in på nedervåningen

och ställer sig på baktassarna och tittar på övervåningen

så tittar han sådär frågande på mig igen

"var är astrid"

jag sätter mig på knä och säger "astrid kommer inte hem"

jag hör mig själv säga orden och först då inser jag

ASTRID KOMMER INTE HEM

gråter tills jag nästan kräks

jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det här