Ikväll har min väninna/juridiska ombud hört av sig - med något annat än "gott nytt år". Tre och ett halvt dygn gick. Hade gått betydligt längre innan hon hört av sig per sms...... Vet inte vad jag ska tolka det som... Hon skrev och undrade om vi kan ses imorgon.... vilken tid hade hon ingen aning om, som vanligt.... men ja, jag är tacksam för det lilla jag får.

Har pratat med min mor idag, och jag drog någon slags sammanfattning om läget med min väninna.... och jag grät.. men inte så att hon hörde. Utan jag behärskade mig. Gjorde tårarna till allvar istället och pratade om att jag vill flytta. Varken min mor eller far vill att jag ska göra det, så jag har noll support därifrån. Känns ju fint.......

...eller ska jag kalla det "test"......? Min enda väninna irl/mitt juridiska ombud skickade ett pm på FB igår och skrev en nyårshälsning, men jag öppnade det inte. Vill se om hon tänker höra av sig om något annat än en artig hälsning. Hon vet sanningen om mig, så om hon uppskattar mig som vän och människa så borde hon ev fundera på om jag lever... men vi får väl se.

Jag måste gå ner i vikt. Fort. Min kropp orkar inte bära upp sig själv. Men jag vet inte om det spelar någon roll snart.

..."gott" nytt år........ Vilken skit. Tiden bara går, och helvetet består.

Har badat vovven. Han verkar nöjd. Men de har redan börjat skjuta raketer och smällare här. Han är inte rädd för det, men förstår ju inte vad det är, så han skäller. Jag behöver själv duscha, men har inte orken - än i alla fall. Ser ingen mening med det heller. Vi får väl se.

Är bara skräp på tv'n, och jag har väl snart gått igenom hela filmsortimentet på engelskspråkiga filmer 1970-1990 på youtube. Hade jag inte vovven så skulle jag ta lite piller och gå och lägga mig och sova.

Två dygn har gått sedan min sista fb-uppdatering - och ingen har reagerat över att jag är borta. Intressant. Kommer bli extra tydligt nu när det är nyår och folk önskar gott nytt år. Så vi får väl se.....

Funderar på att gå och lägga mig igen..... är så less på allt.

Har hittat min gamla dagbok och börjat skriva i den igen. Det går inte att beskriva i ord hur det känns att läsa första sidan jag skrivit och var jag är nu. Kan ju avslöja att jag började med orden "Första dagen av mitt liv." och det är skrivet 15 november 2010 kl 17 när jag kommit till gyn och var inlagd för operation. Då skulle mitt liv börja. Det gjorde också det - men har sedan tagit slut x antal gånger. Jag funderade på om jag skulle läsa det jag skrivit, men lade snabbt ner idén. Allt det är skrivet i positiv anda, planer och drömmar. Hur jag skulle lösa saker och ting, när jag skulle börja plugga igen. Allt. Allt som hör livet till. Och jag är mer död nu än jag någonsin varit - på väldigt många sätt.

Skakar. Förstår inte hur jag ska orka fram tills min kp kommer tillbaka. Är rädd.

Skulle tvätta min vinterjacka och när jag tog av fuskpälsen av luvan och plockade ur fickorna så är det ett 10 cm stort hål på den under ena armen........... Jag har försökt laga den så gott jag kan, och håller på att tvätta den nu... så jag får väl se hur den håller ihop efter tvätten... Gissar att det blir till att köpa en ny..... Ett fint utlägg på runt en tusenlapp (?) gissar jag.... Det betalar sig i slutänden - men, det är mycket pengar på en gång.

F*UCK.......

Varit på långpromenad med vovven. Ont i foten som fan och genomsvett redan innan jag tagit mig utanför dörren. Men jag försöker intala mig att jag törs gå ut i skydd av mörkret. Om någon av idioterna möter mig på vägen så hoppas jag att de inte hinner se att det är jag förrän det är för sent, så att de inte "råkar" köra på mig eller vovven.... Jag funderar en hel del på hur fan jag ska göra när det blir ljust ute, och jag vet inte... Små lantställen att hyra häromkring växer inte på träd direkt. Och jag har inte råd att köpa.

Å andra sidan - spelar det någon roll när jag ändå inte orkar mer   

Har inte skrivit något "synligt för vänner" på fb sedan igår fm, och ingen saknar mig än. Det här kan bli ett riktigt intressant experiment. Fast jag vet väl innerst inne hur resultatet kommer bli, men hoppas på att jag har fel. Jag är i alla fall glad att folk inte skulle drabbas särskilt hårt om/när jag försvinner, för det är ju en tanke man har; att lämna människor efter sig som sörjer medan jag är fri.