Har funderat länge nu. Både medvetet och omedvetet. Och jag tror att jag har kommit till ett beslut.

Jag måste flytta. Kan inte bo kvar här, med folk som ränner runt husknuten och som tror på lögnerna som föreningen har spridit om mig. Och som fortsätter att snacka skit om mig med andra, så att halva bygden vänder sig emot mig. Det är ingen plats för frid eller lugn och ro - och framförallt inte en plats att läka på. Eller dö på.

Flyttar jag så måste jag sluta helt och hållet med hästar, för jag kan inte gå och längta efter dem efter att ha flytat från "häst-mecka". Har ingen aning om var jag ska ta vägen. Vill absolut inte in till stan igen, och vill inte dela tvättstuga eller på annat sätt vara tvungen att "umgås".

Min enda vän irl är hon som är mitt juridiska ombud, och hon har slutat höra av sig. Jag förstår att hon har massor att göra och att de har det krångligt, men jag kan inte bara sitta hör och vänta. Jag har stått ut i snart ett år med all skit från föreningen, och ärligt talat så tror jag inte att det kommer hända något heller. Mig behandlar man som man vill. Mig gör man vad man vill med.

Den här julen har jag verkligen lärt mig hur livet kommer se ut när jag inte längre kommer ha min kp. Det kommer vara ett enda stort ingenting. Ångrar nästan att jag tackade nej till min plats på ssk-programmet. Men det hade inte gått oavsett vad som än hade hänt. Jag är för gammal för att få bostadsbirag, och jag har inte pengarna själv. Och eftersom jag mår och är som jag är och gör, så kommer det ju inte direkt att vara som att segla på en räkmacka i tre år. Och så har jag ju vovven. Det går inte att läsa fristående kurser heller, så det är ju kört.

Som det känns så flyttar jag när jag kan. Och sen avslutar jag mitt lidande. Det blir bäst så. För alla.

Har bestämt mig för att "gå under jorden" på FB..... Inte för de jag har som "närmsta vänner", men för alla andra. Så får vi se om det har någon effekt på den låsta situationen. Tror inte det, men man vet ju aldrig. En del kanske tror att man är död, vilket kanske gör att de ägnar mig en tanke och inte är så egotrippade. Jag är ju ändå den som tagit smällen för alla, så något kanske de kunde göra för mig - ägna mig en tanke. En enda tanke. Men som sagt; jag tvivlar på det.

Det är inte som att det kommer vara svårt att hålla sig borta direkt - har ändå inget att skriva där.

Kan inte andas. Vill inte ens andas. Vill bara bort.

Jag måste flytta. Kan inte bo kvar här oavsett hur fin lägenhet jag har och hur bra läge det än är. Orkar inte leva under hot. Och orkar inte leva såhär nära inpå hästar som jag längtar efter. Kan inte bo här när mitt livs värsta fiender bara är ett stenkast bort. Och flyttar jag så måste jag sluta längta efter hästar. Då är det slut. Tänker att jag borde få in en tusenlapp på alla rid- och hästsaker som jag har. Sen är det bara frågan om var fan jag ska ta vägen. Och var jag ska finna min livsro. Hur. Om det går.

Har lagt mig i sängen igen. Orkar inte vara nu. Går bara inte.

Mår så illa av all ångest. All oro. Och det finns ingen. Ingen. Jag är helt ensam.

Har nästan inte sovit alls inatt. Känt att något är väldigt fel. Och mycket riktigt; tjejen som en gång sa att jag var den enda vuxna hon kunde prata med, har nu inte bara tagit bort mig som vän på FB, utan även börjat med lösenord på sin blogg - säkerligen ett resultat av att jag kommenterat hennes "årskrönika" där det stod en massa skit om mig. Men utan att nämna mitt namn såklart.

Nu är det mindre än en månad kvar sedan det gått ett år från det att jag fick hotbrevet i min brevlåda. Jag mår sämre och sämre för varje dag går. Inatt har jag drömt mig bort. Funderat. Känt efter. Tror att jag är vid vägs ände nu. Antingen vänder det nu, eller så kommer det aldrig att bli bättre. Och blir det inte annorlunda än såhär, så är frågan om vad jag ska göra. Själviskt nog önskade jag att "de mina" i personalen på "min" gamla psykavdelning hade bytit arbetsplats. Men nu vet jag att de är kvar. Och att den fantastiska ssk som bytte arbetsplats till rättspsyk nu är tillbaka som föreståndare på avdelningen. Men - det är ju numera en avdelning för avgiftning. Så oavsett vad som än händer så kommer jag aldrig att hamna där igen. Så om jag försöker ta en nödutgång och misslyckas så kommer jag aldrig att hamna där. Aldrig. Så jag har ingen fallskärm. Jag har ingenting. Och ingen.

Jag vill verkligen dö. Jag vet bara inte hur. Eller när. Det enda jag vet är att jag inte orkar leva såhär längre.

Jag vill bara få ett avslut. Ett stopp. Det räcker nu.

Skulle ha varit i stallet igår. Men jag fick inte veta om när de skulle fara förrän bara en kvart innan. Så jag var hemma. Ensam. Ännu en julafton. Och som grädde på moset var det spöregn.

Jag klarar inte det här. Kan inte leva såhär. Och jag kommer ingenstans. Sitter bara fast.

Jag vill dö. Vill verkligen dö. Är bara ensam. Hela tiden. Och mår aldrig bättre. De allra flesta behandlar mig som skit. Inget gott varar. Och jag orkar inte mer.

Japp, jag är berusad. Av starkvinsglögg. Det här kommer nog bli en av de värsta jularna någonsin - hur otroligt det än må låta. Ska få följa med till stallet imorgon en sväng i alla fall. Sen ska jag döva mig med mat, glögg och massa piller. Hade jag inte haft så jävla ont i foten så hade jag gått långpromenader med vovven, men nu är det som det är.

Grannarna under ska vara hemma hela julen, så jag känner en ännu större press på mig att "verka normal".

Just nu vill jag bara dö. Och får jag inte det så vill jag bli nedsövd på obestämd tid.

Jag är en fet, värdelös och äcklig valross.

Loggade in på mina sidor på apoteket, och jag får inga värktabletter och inget mot nästäppa. Så nu blir det att ligga på toagolvet när mensvärken kommer. Och att vara döv när jag är förkyld, eftersom det alltid sätter sig upp mot öronen. Har dessutom vätska bakom trumhinnan, så jag är halvdöv i vanliga fall. Har aldrig berättat det för någon. Och inte fan gör jag det nu när jag inte ens kan få hjälp med nästäppa. Och nej, jag kan inte använda nässpray, för jag blir beroende av det vid första användningen. Och det hjälper inte mot vätska bakom trumhinnan.

Så..... jag gömmer mig väl här hemma...

Var med ponnyföreningen på träning igår och det var faktiskt riktigt roligt. Men som alltid så hör jag som en kråka. Tror att stora delar av mina "sociala problem" beror på att jag är så rädd att inte höra, och att jag faktiskt inte hör.

Men.... who cares..... right??

Nu rinner tårarna igen. Orkar inte.

Har nyss tackat nej till min plats på ssk-programmet vt -14......

.....gråter ihjäl mig..........