Så var då dagen här. Dagen då jag återförenades med min älskade läkare. For extra tidigt, eftersom jag inte ville vara riskera att bli sen då hon skrivit att vi bara hade kort tid på oss. Kom dit och satt och väntade, och rätt som det var så fick jag syn på föreståndaren på "min" avdelning. Han kom och satte sig och vi pratade en stund. Det är lustigt hur folk förändras och kommer till insikt när de får lite distans. Vi pratade lite allmänt - vad jag har gjort och vad han gör. Han har slutat som föreståndare och jobbar nu istället på äldrepsyk som syrra och trivs jättebra med det. Han gav mig "den där" blicken när han berättade att "Ondskan" är kvar. Jag log och sa att jag vet..... Bad honom hälsa till "de mina" om han träffade dem någon gång.

Väntade och väntade. Klockan blev 11:30... 11:35.....11:40........... 11:45..... och sen kom läkaren. Gav henne en stor kram när vi kommit in på hennes rum. Och - så hade jag en kvart, 15 min, på mig att sammanfatta mitt liv de senaste 2½ åren......... Det gick ju inte och jag grät mest. Hon var sig själv själamässigt, men kändes stel i sin yrkesroll. Kanske inte så konstigt efter att ha varit borta så länge. Men jag blev ledsen i alla fall...... Förklarade det där med medicinerna... och jag vet inte om hon kommer ge mig det som jag fick förut, trots att jag inte missbrukat förtroendet eller gjort något fel..... Och när jag bad henne skriva ut värktabletter och rinexin så sa hon att jag fick vända mig till vårdcentralen...... att det egentligen inte är meningen att de på psyk ska skriva ut sådant..... trots att det är för att jag ska ha råd med värktabletter och annat, för då får jag det på högkostnadsskyddet... och jag kommer ALDRIG gå till vårdcentralen... aldrig någonsin...... Och när jag uppdaterade henne på tandfronten så sa hon att jag måste gå till tandläkaren.... Grät då - igen - och sa att jag alltid haft tandläkarskräck.. och nu med alla flashar och att ligga still i en tandläkarstol och ha någon i ansiktet, inuti mig - det går bara inte..... Hon visste inget om vad vården kan göra, så jag gav henne en kraschkurs i vad som gäller...... men det verkade inte positivt det heller......

Sen var tiden slut. Ska få ny tid i slutet av januari eller början av februari.... Problemet är bara att sekreteraren där hon kommer att vara då, har redan börjat boka in patienter till henne, så det kan redan vara fullbokat...

Femton minuter. För 2½ år.

Kom hem och gick och handlade munkar, chips och choklad. Så nu har jag "firat" att allt är åt helvete igen.

Och imorgon är sista samtalet med min kp på drygt två veckor.

Önskar att jag var död. Funderar på att ta mitt liv. Hur jag ska göra det. Var. När. Känner att jag inte orkar mer skit nu. Har till och med sjunkit så lågt att jag blockerat alla fd "vänner" på gården. För nu räcker det. Räcker och blir över.

Jag vill verkligen dö. Jag har ingenting. Och ingen.

Hämtade just posten. Har fått julkort från min t, min själamamma. Tror jag kommer sova med det under kudden.

Tårarna strömmar nerför kinderna. Hon skriver rakt ur hjärtat. Och rakt in i mitt.

Är helt isolerad. Totalt deppad. Vill skära mig.

Några dagar kvar till julafton och på fredag är sista samtalet med min kp det här året. Sen är det ett enda ingenting fram till 7 jan. Har fått en kort tid hos min läkare som jag varit utan i 2½ år. Gissar att vi har 15-20 min att återses igen på torsdag. Hon vet ingenting om någonting, och hur ska jag kunna förklara. Hur. Tårarna kommer bara rinna. Hon har ingen aning om hur jag stridit ända tills i påskas för att få medicin. Just nu är på äldrepsyk. Mina "gamla" läsare kanske vet att jag har ett horn i sidan till dem efter att ha blivit tvångsinlagd där pga att min mamma har MS. De behandlade mig som skit. Och jag vill inte möta min fd korridorsgranne där som jag avskydde mer än något annat. Hon var naturligtvis där och "hälsade mig välkommen" när jag blev inlagd med LPT, och hennes käft går jämt och ständigt. Ingen hänsyn till sekretess eller nåt.

Varit och handlat idag. Var lite nervöst att dra kortet och betala, men jag har sparat. Har lånat ut 1000kr till min väninna som också är mitt juridiska ombud. Alla familjens konton blev kapade och de hade inga pengar, och eftersom de har två barn så lånade jag ut en tusenlapp. De är inte den sortens folk som köper hem och har på lager, utan är mer "här och nu", så därav problemet. Banken skulle ordna upp det på en vecka, och nu har det gått två snart utan att jag ens hört något om återbetalning. Jag vet att hon kommer betala tillbaka, men jag blir lite förvånad att hon inte gjort det än eftersom det är jul - jag vill ju köpa julklappar och julmat som alla andra. Försöka i alla fall.

Hade velat skicka något till min närmsta vän som bor så långt bort och som alltid finns där, oavsett vad som än händer - du vet vem du är   

När jag satt på bussen idag började tårarna rinna. Insåg plötsligt att jag inte ridit på 1½ år. Jag vet att det låter löjligt och att jag verkar bortskämd, men kontakten med hästarna betydde allt för mig. Jag älskar min hund och min kanin över allt annat på jorden - men, de är inga hästar. Hästar får mig att känna mig så trygg. Och jag vet att de inte dömer mig. De enda relationer IRL som jag haft som varit ärliga, där jag känt mig trygg, och där jag växer som människa och får ett värde, en slags stolthet (självkänsla gissar jag), är de jag haft med hästar. Jag har aldrig varit rädd för en häst, men känner en enorm respekt och hyser gigantisk förståelse för hästar och deras naturliga beteende och vad som kan hända om något går fel.

Mår totalt skit. Inget återseende av läkaren förra veckan. Hon var hemma pga VAB. Sekreteraren ville inte tala om vad hennes nya mailadress var, så jag mailade inte heller. Idag har läkaren mailat mig och gett mig en tid på torsdag. Perfekt - jag mailade min vik. läkare i helgen och bad henne förnya recepten, men nu behövs väl inte det..... Jag vet inte.

På trakasserifronten har inget hänt och lär ju inte hända innan jul eller nyår heller. De har verkligen förstört allt för mig, och i januari är det ÅRSDAG sedan den här skiten började. Jättefin förening och organisation, verkligen......

Har så mycket ångest att jag dör. I eftermiddag är näst sista samtalet med min kp det här året. Två veckors uppehåll. Fy faaan.

Fredag igen. Ångesten öser fram. Samtal imorse och jag var så trött. Så himla trött. Har knappt sovit inatt heller. För ångesten och för den här jävla förkylningen. Tror att vovven känner min oro, och då ligger han hos mig i sängen. Fast inatt var han nog så trött så han rörde sig inte ens. Snarkade innan jag ens släckt lampan. Jag låg där i mörkret och ville inte röra mig ifall om att jag skulle väcka honom. Han är så underbar. Mitt trollbarn. Det närmsta eget barn jag någonsin kommer komma. Sorgligt med sant.

Skulle ha träffat min enda irl-väninna idag, men jag backade ur. Orkade inte. Det var hoppträning för hennes dotter. Missade att träffa "järngänget" också, eller i alla fall vissa delar. Har betalat medlemsavgift till den föreningen nu, för jag kommer INTE att förnya mitt medlemsskap i hatföreningen som fortfarande tillåts trakassera och hota mig. Det är så jävla sjukt att ingen sätter ner foten, att ingen sätter stopp för all skit. Men - det är väl bara för att det är jag, som vanligt. Mig gör man vad man vill med.

En gång en trasdocka - alltid trasdocka.

Börjar få flashar igen. Måste sluta. Mår illa.

Trött. Så trött. Fastän att jag somnat en stund på eftermiddagen.

Måndag är det samtal igen. En timme. Det är då vi har de tyngsta samtalen. Men också de bästa.

Är helt snurrig i bollen. Tror det är för att jag har så mycket ångest och är så orolig. Vill bara krypa ner i sängen....... under mitt bolltäcke.... men det går inte eftersom jag har min vovve.... Kan inte riskera att han äter på bollarna och förstör täcket..... det kostar över 7000......

Tror att jag ska gå och köpa en kycklingrulle till middag... men egentligen vill jag inte äta alls........ eller äta allt......

Är så trött. Så jävla trött. Fick uppdatering av mitt juridiska ombud att hon skulle göra si och så, men inget har hänt. Det gör mig bara ännu mer trött och less.

Borde ut och gå långpromenad med vovven, men jag orkar inte. Inte nu i alla fall.

Lär bli en förjävlig jul. Ännu mer förjävlig än vanligt. Sen är det "årsdag" för när jag fick hotbrevet. Känns ju fint att man är så jävla värdelös att trots att man har allt på papper OCH har en jurist, så händer inte ett skit. Inte ett endaste skit.

Mår så jävla dåligt

vill bara skrika rakt ut

Skulle kunna skära ihjäl mig

Har ont i hela kroppen

huvudvärk

drunknar i ångest

äter äter äter

fy faaaan

Jag orkar fan inte mer. Nu skövlar de träden intill huset där jag har min lägenhet, så alla som passerar orten kommer se in till mig. Och inget händer med föreningen som trakasserar mig. Inget. Allt är kvar och ligger bara och gror och blir än värre.

Har hittat ett hus jag vill bo i, men vet inget om huslån. Vet heller inte hur jag skulle klara mig på landet själv, men just nu bryr jag mig inte. Vill bara bort härifrån. Bara bort.

Ska snart på samtal hos min kp. Håller på att kräkas av all ångest över allting.