En 16-årig tjej som jag känner genom gården har det SKIT hemma, och jag vet inte vad jag ska göra. Föräldrarna är skilda och pappan och hans blivande fru är så jävla elaka. Mamman är tack och lov lite bättre, men långt ifrån ok. Tjejen vet inte vad hon ska göra, hon vill verkligen inte bo eller vara hos sin pappa, och mamman förstår. Problemet är att de bara skriker åt varandra och kör regelrätt krig, och dottern sitter där mitt emellan och har dåligt samvete och mår skit pga allt hon får höra. Hon har inte direkt några kompisar och har ingen att prata med. Förutom mig. Och jag försöker bara finnas där, utan att kväva henne med min kanske överdrivna omtanke.

Men det är inte det som gör mig ledsen... eller ja, inte det som gör mig allra mest ledsen idag i alla fall. Har varit på stan och på Willy's och handlat. Får så mycket ångest av det. Kunde inte äta någonting innan jag for för jag mådde så illa. Höll på att tuppa av på vägen hem. Flasharna tar kål på mig. "Han" är här hela tiden, så fort jag inte gör något, och jag bara ligger i sängen och gömmer mig under bolltäcket. Det blir som någon slags mur, en känsla av lite trygghet att vara nerbäddad. För övrigt har jag stora problem med att inte vara självdestruktiv.... och jag klandrar mig själv, hatar mig själv, mer än någonsin. Finns så mycket tankar och känslor som är sprängfyllda av skam. Orden "mitt fel" ekar i hela skallen. Jag var så korkad att jag tittade en snutt på SVT-play och en dokumentär om våldtäkter. Fy fan vilka attityder ungdomarna har. Jag hoppas att det bara är "okunskap"... Känns som jag kommer spy när som helst.

Blev ledsen idag på gården också. Min "kollega" tog dit en kompis som red hästen som jag skulle rida, så det blev inget ridande av idag heller... och inte nog med det så skröt hon över hur bra och enkelt det varit att hämta in hästen, och hur bra den hade gått. Jag fattar att hon ljuger om i princip allt, men det gör ju inte mig gladare. När hon och kompisen for därifrån så sa hon att jag kunde rida en sväng på det gamla russet som har ryggproblem och ömma hovar, och han får inte trava eller göra något. Så jag skulle alltså bara skritta runt på banan och hoppas på att han inte blev mosad under min kolossala kroppshydda. Jättekul, verkligen. Jag sa bara att jag skulle hem. Imorgon lär det inte bli mer ridande av, för då kommer "kollegans" barnkompis dit, och hon brukar rida den hästen. Och eftersom den beniga grå har fått en ryttare tilldelad bara sådär, så finns det ingen häst jag kan rida då heller. Men jag tror att tjejen med problemen hemma kommer "dela med sig" av den häst hon rider. Problemet är bara att den hästen har tappat en sko - igen.

"Jag ska lära dig rida på riktigt i sommar" - sa min "kollega"...... Jag säger bara.. mmm.... visst..........

Måtte jag få sova inatt. Är så trött och har sovit så dåligt nu ett tag. Drömmer mardrömmar och vaknar och badar i svett. Så äckligt. Hela jag är äcklig.

På fredag ska vi träffas på gården och grilla, och sova över. Bestämde det för att tjejen med problemen ska slippa att sova hos sin pappa. Hennes mamma är bortrest hela helgen så trots att dottern absolut inte vill vara hos sin pappa så måste hon det. Jag blir så ARG.

............har hetsätit ikväll också... och stoppat i mig överdos av laxertab......... jag orkar verkligen inte mer.. och det är ju inte som att något blir bättre heller....... snart är det studiestart, och jag kommer inte kunna börja....... kan lika gärna lägga mig ner och dö........ det vore det bästa.

Jag står fan inte ut. Kunde jag lägga in mig så skulle jag göra det. Men det finns ju ingenstans att ta vägen. Allt bara jävlas och jag gör inte ett vettigt skit. Ska inte säga att jag är på väg att dö, för det är jag inte - än. Jag orkar bara inte leva.

Hade min kp varit i tjänst så hade jag lämnat mitt VISA-kort och mina pengar till honom så att jag inte kunde gå och handla hetsätningsmat. Försökte stå emot suget idag, men efter att nästan ha skurit mig så orkade jag inte hålla emot.

Känner mig så jävla ensam. Så patetisk. Så liten och rädd. Flasharna äter upp mig så fort jag stannar. Måste rusa, hålla mig sysselsatt. Inte känna, inte tänka.

...är det en sådan där dag när jag bara vill dö............

Orkar inte mer.. gör verkligen inte det......

Den här: http://www.whiteaway.se/product/electrolux-esf2450w/

eller

den här: http://www.tretti.se/vitvaror/diskmaskiner/60-cm-bred/elektro-helios-dc2415?utm_source=kelkoo&utm_medium=cpc&utm_campaign=60-cm-breda-diskmaskiner&utm_term=dc2415

?????

Igår var jag på gården hela dagen. Hjälpte min kollega att ta emot 70 st höbalar i hettan vid kl 10. Lagade fårhagen. Pysslade lite allmänt. Skulle hjälpa tjejen i grannstallet med en häst som hon tar hand om medan ägaren är bortrest, och hon kom inte hem förrän på kvällen. Några andra skulle rida ut och "bara skritta", och min kollega frågade om jag ville följa med. När det droppade in en ryttare till så tänkte jag avstå, men kollegan propsade på att jag skulle med. Så jag följde med. Barbacka. På hennes beniga ungponny. Skrittade iväg och det kändes ok, men så red de andra två storhästar och kollegan travade på sin shettis. Så jag kom ju på efterkälken. De väntade in mig en gång, men sen drog de bara iväg. Ponnyn blev jätterädd för några kor och vi höll på att hamna i diket, men jag redde ut situationen. Vi kom fram till skogen och det fullständigt kryllade av mygg och knott. Ponnyn jag red blev jätteglad och pigg, men besvärad av alla insekter, och eftersom vi hela tiden hamnade långt bakom så skulle vi "springa ikapp", tyckte min kollega. Jag gjorde det några gånger, andra gånger vägrade ponnyn, och vissa gånger sprang hon iväg med mig utom kontroll. Jag var pissförbannad. Pga alla attackerande insekter så blev det mer eller mindre bara en kort tur i själva skogen, men det räckte mer än väl för min del. Ponnyn är så jävla smal och benig att man inte kan klamra sig fast på något sätt. Det enda man kan göra är att hålla sig i manen. Visst, det är ju det bästa redskapet, men ändå. Vi kom till en brant slänt och jag tänkte positiva tankar - jag har ridit där tidigare på ett russ, barbacka, och det gick bra. Men när vi kommer över kanten så orkar inte ponnyn att hålla upp sig i skritt, så hon börjar trava. Jag försöker luta mig bakåt för att hon inte ska få för mycket vikt på frambenen - som man ju ska göra. Men samtidigt glider jag framåt eftersom det är så jävla brant, så jag måste ta tag med händerna och stötta upp mig genom att luta mig framåt. Och eftersom hon inte heller kan gå rakt fram (enligt kollegan pga att hon är en unghäst...) så travade vi alltså på snedden nerför... och i skogen finns det ju träd..... jag vinglade och höll på att ramla av under hela nerförsbacken, och höll på att bli klämd och klubbad av ett träd. Vad gjorde de andra då? Jo, de tittade på mig och skrattade, och min kollega utbrast "heja er". Jag hade garanterat brutit ett revben eller fått ena benet avklämt om jag inte hade haft sådan tur att jag lyckades styra undan och hålla mig kvar. I värsta (/bästa) fall hade jag väl dött. Sen fortsatte vi ut mot vägen hemåt, och inte fan väntade de på mig då heller. De snodde runt ett högt staket, och alla vet ju vad en häst tycker om att se sina kompisar försvinna; "Neeeeej!! Lämna mig inte!!!".... Jag var så jävla arg så jag ville inte ens rida längre, men jag tänkte inte ge upp heller. Kom ut ur skogen och skulle över den halvstora vägen, och de väntade inte ens på mig där.......... De red över vägen och så kom jag sen. På en häst som knappt är inriden (det var andra gången som den någonsin ridits i skogen i grupp) och ut mot en väg där det är noll sikt ända tills dess att man står på vägrenen. Jag känner bara att de kan dra åt helvete. Det finns ingen som helst garanti för att jag skulle kunna få stopp på ponnyn vid vägen om det kommit en bil, och särskilt inte när "kompisarna" försvinner bort. Sen var jag så jävla arg och ledsen att jag sket i att ens försöka trava ikapp dem. För det finns inget som är roligt med att sitta på ett benrangel och trava ikapp några idioter och riskera att hästen springer iväg med en. Det är så jävla onödigt att ens provocera fram en sådan reaktion. Och jag visste ju hur hon skulle göra; lyfta upp skallen och springa iväg med mig på snedden........

Men det tog inte slut där. När vi kom tillbaka till gården så skulle kollegan rida en annan häst på kandar. Han behöver inte ha det, han kommer aldrig ha nytta av det, han hatar det, osv... men ja, det är väl "häftigt"........... Ingen sa ett endaste ord till mig, men när jag dumpat ponnyn i hagen så hörde jag min kollega och hennes vän skratta åt mig och visa med gester hur det ser ut när jag håller på att ramla av. Jag är inte den som inte kan bjuda på mig själv, så hade de bara sagt det TILL mig så hade jag säkert skrattat åt det också. Men så gjorde de inte. På ridbanan sen så kommenterades det ännu mer i tisslande och tasslande, men då fick jag nog och gick därifrån. Sa något i stil med att "jag önskar att jag kommer lära mig rida någon gång", för att försöka komma in i samtalet och ge dem chansen att skratta MED mig istället för ÅT mig. Men det lät snarare som att jag är hopplös och aldrig kommer lära mig att rida.

Som tur var så hjälpte jag den där tjejen i grannstallet med hästen, så jag hann lugna ner mig lite innan jag for hem. Det gick jättebra med träningen. Tjejen törs inte ens leda hästen, för han har ingen respekt för henne. Så jag tränade horsemanship med dem, och så fick hon rida och köra intervaller med förhållningar och halter så att hon kände att han lyssnade på henne. Hon var jätteglad! Hon galopperade till och med och hade inga som helst svårigheter att sakta av till både trav och skritt! Fick höra att jag var betydligt bättre än min kollega på att "hålla lektion", för hon tjatar tydligen bara om att "hålla igång". Men hur ska man våga det om man inte ens vet att man kan få stopp på hästen? Eller när man inte ens kan göra sig förstådd och förstå hästen? Lätt att stå på marken och vara kaxig och vråla om att "hålla igång traven" när man själv är expert på allt, antar jag. Kollegan tror ju (eller vill i alla fall tro) gärna att hon vet allt och kan allt. I alla fall så gick det jättebra, trots att det var pinsamt att få beröm av en 14-åring.... Men jag hann som sagt att lugna ner mig lite, för jag kom inte hem förrän före midnatt, tror jag.

Karma då? Ja, den kom idag på fm. Fick reda på det nu ikväll. Kollegan hade ridigt shettisen på banan idag och ville galoppera, varpå den lilla ponnyn studsar och sliter ner huvudet så att hon flög av och landade på ryggen så att hon tappade luften. De andra - samma gäng som i skogen igår - blev jätteoroliga och ringde efter ambulans. Så hon hamnade på akuten där de konstaterade att hon var hel och bara hade tappat luften, men var mörbultad - såklart. Och nu är hon hemma och vilar och tar smärtstillande. Med tanke på vad det var för några tabletter så förstår jag att det inte är något allvarligt, och det är ganska... "konstigt"...... att kollegan påstår att hon är "luddig i skallen" av det....

Men ja; KARMA alltså.

Elaka jag...........................

Själv håller jag på att dö av andra anledningar. Har varit och köpt laxertabletter, för jag står inte ut längre. Det går bara inte. Orkar inte. Det enda jag gjort idag är att ligga i sängen och att göra lite åt det kaos som råder här hemma. Är ju intressant när högar med ren tvätt har ansamlats sedan i maj, så att man knappt har något kvar i garderoberna. Och i garderoberna har jag därför rivit efter kläder, så allt var blandat och ihopknycklat. Men nu är det i alla fall lite bättre på just den fronten, som sagt.

Imorgon har jag lovat att motionera två av kollegans hästar. Och ja, jag vet - jag är hopplös. Jag gör alltid samma sak; gör allt för alla andra med förhoppningen att de någon gång ska göra något för mig.......

jag pallar inte det här

hetsätit sedan i söndags

känns som jag spricker snart

vill skära hål i mig och tömma ut allt

all skit

magen är full av äckel

precis som när "han" fyllde den när jag var barn

jag fyller uppifrån

han fyllde nerifrån

var på gården idag

full ryttarmundering trots hettan

fick jag rida?

nej, såklart inte

visst, jag frågade inte - men ingen sa något och de var fullt sysselsatta med att motionera sina hästar

en aktivitet som de påstår att de hatar

och vad jag än gör så säger min kära kollega att hon redan gjort det en gång tidigare under dagen och att hon lyckades jättebra

vill bara spy på alltihop

all jävla fasad

kollegan sa till mig att hon skulle fara från gården, och gjorde det

hon sa också att hon inte skulle komma tillbaka dit idag

men så får jag reda på att en annan tjej har fått tips och råd med sin ridning - nu ikväll

det måste verkligen vara något allvarligt fel på mig

varför skulle det annars alltid bli såhär

imorgon ska jag skaffa antingen rakblad eller laxertabletter

jag orkar inte mer

önskar att jag var död

Skulle ha varit hjälpledare på lägret nu, men det blev inget. Kvällen innan hörde min kollega av sig och sa att hon lovat snorungen att vara med på lägret, så jag gav helt enkelt upp. Jag hoppas bara att ungen får betala som de andra lägerdeltagarna. Annars går vi back med ännu mer pengar. Så istället för att jag skulle vara där och jobba gratis i tre dagar, så valde min kollega förmodligen att ha snorungen där som gratisdeltagare. Det har gjort att andra måste hoppa in och hjälpa till att hålla lägret - trots att kollegan sa att hon fixar allt själv utan problem. Det säger hon alltid; "det går lika bra om inte bättre om jag kör allt själv". Snacka om att man känner sig totalt värdelös.....

Det hela innebar igår att jag åt heeeeela tiden när jag var hemma... så.. så bra trivs jag med mig själv pga barnfasonerna på gården.......

Ställde i alla fall barnets mamma mot väggen - öga mot öga. Min kollega hoppade i princip ner i diskhon när jag pratade med kärringen. Hon är så rädd för minsta lilla "konflikt". Jag sa precis vad jag tyckte och mamman pratade bara bort det. Hon vet numera hur gammal jag är, så hon tror väl inte att jag är 20 längre, så nu kanske hon visar lite mer respekt. Hon påpekade bara att hennes barn inte alls lyssnar på vad hon säger - nähä, det hade jag aldrig trott! *ironi* Jag sa att om det nu är ett så stort problem med FB, så kanske ungen behöver förbjudas att vara där tills hon lärt sig sin läxa, men nej, hon gör ju som hon vill. Stabilt, verkligen. Ett bortskämt barn som bestämmer allt och tror att hon är störst, bäst och vackrast. Och har inte ens fyllt 12 år än......

Igår var jag även på gården med min andra hästägarvän, och vi red ut i skogen. Det var jättekul! Världens snällaste russ som sprang med en vinglande fet klump barbacka på ryggen. Jag som inte kan sitta ner i trav, hihi! Men det gick bra - vi överlevde i alla fall! Innan fick jag instruktionen att INTE släppa tyglarna oavsett vad som än hände, för han går inte att fånga. Och eftersom jag vet att han kan vara bra på att kasta av sin ryttare så var det ju bara att köra någon sorts inre affirmation om "SLÄPP ALDRIG TYGELN".... Dock är jag för envis för att medvetet släppa hästen när jag ramlar av, så det är väl tur det.

Idag ska de fara och bada med hästarna, och här ligger jag i sängen med "äcklet" som kom igår..... men.. ja...... jag kanske kan rida en vild häst på banan ikväll istället. Har fått ok från ägaren att göra det i alla fall.