Har varit ute och gått. 45 min i snön, kylan och mörkret. Antar att det kommer börja nu igen; mina nattliga promenader. När det är riktigt illa så brukar jag gå och gå på nätterna. Har dock försökt att inte göra det sedan jag flyttade för drygt 1½ år sedan, för här känner alla varandra. Men ikväll var jag bara tvungen. Har ingen ro. Gick en slinga runt "byn" på vägen. En bit av den går på en länsväg där det inte finns gång- och cykelväg eller trottoar. Det kom nästan inte en enda bil. Jag hade reflexväst och extrareflex med lysen på mig för att synas. Vet ju hur otäckt det är att åka bil eller cykla och möta folk utan reflex och/eller lyse. Hörde hur ett större fordon närmade sig. Visste inte vad det var eller om det skulle svänga in på någon annan väg än där jag gick. Två lysen dök upp. En lastbil. Långtradare. Tankarna virvlade runt i huvudet. Hade jag inte haft reflexer på mig - ja, vem vet vad som skulle ha kunnat hända. Men... jag hade ändå ett val. Jag hade kunnat göra slut på det. Just där, just då. Men det hade inte varit rättvist mot chauffören att se att han körde på någon. Hade i så fall varit bättre att jag bara haft mina svarta kläder på mig och blivit köttfärs. Så gick jag och tänkte. Massor. Om jag hade kastat mig framför lastbilen med reflexerna på mig, så hade chauffören i alla fall vetat att det inte var hans/hennes fel. Utan att det var mitt val. Mitt beslut. Resten av vägen gick jag och funderade på det. Varför jag valt att inte kasta mig framför lastbilen. Och jag kom fram till att... jag ska träffa min kp imorgon. Samtal, han ska laga middag på måltidsbehandlingen, och ha frukosten på torsdag morgon. Därför gjorde jag det här valet idag. Just idag så dog jag inte.