Var på gården idag. Tog en promenad dit för att se hur det är med hästarna, och särskilt en av dem som är sjuk. Fick en chock när jag kom dit. De stackare som stod på lösdriften såg ut som att de just kommit från typ djurskyddet....... tomma i blicken... skitiga, ovårdade........ Blev så ledsen så jag nästan dog..... Min fd "sköthäst" står ju där, så jag ville bara ta henne därifrån......... men hon var ändå inte den som verkade värst utsatt......

Kom in i stallet och hälsade på sjuklingen... och herre min gud......... har aldrig någonsin sett honom så dålig........ Fick värk i hjärtat.. Fatta att han har stått där i x antal dagar utan att någon har brytt sig om att han varit så uttorkad att han nästan dog........... De har inte ens mockat...... och han står på boxvila med en hovböld....... Jag skottade ut de värsta kissfläckarna.... något får gårdsfolket för i helvete göra.... Och visst, jag mockade nästan helt och hållet ändå.. men.... ja....

Intrycket av hästarna på lösdriften stämde ganska bra överens med de stackare som var där och jobbade... Den unga tjejen sa knappt ett ord.. hon såg helt slut ut..... och den "nyanställda" tjejen var mer eller mindre knäckt och pissförbannad...... Hon sa att hon ALDRIG skulle ta dit sin häst... Hon hade tänkt göra det från början, men nej - hon kommer INTE att göra det.

I veckan har en av hästarna fastnat med grimman i en krok i en foderlåda. Den hästen dog nästan. De ska kasta ut läromästaren som snart är 20 år och som alltid har stått i stall, på lösdriften. De orkar inte fodra honom. Kaniner har bara "försvunnit", och de som är kvar har så långa klor att man snart måste klippa i pulpan för att de ska kunna gå. När jag gick igenom dem, bur för bur, kanin för kanin, så tänkte jag att "jag tar dem och sticker"....... men det funkar ju inte så..........

Tänk dig att du befinner dig i ett krigshärjat land. Allt är mörkt, disigt, blött, kargt och kallt. Du är mitt i allting, och måste hålla dig gömd. Oavsett vilka soldater som än skulle hitta dig, så skulle det innebära tortyr för resten av ditt liv. Förnedring. Du är rädd. Livrädd. Du gömmer dig i en håla i marken. Hör alla smällar, alla skott, bomber, och alla springande fötter som bara är en hårsmån från att hitta dig. Jorden rasar in för varje fotsteg som tas ovanför ditt gömställe. Det är bara en tidsfråga innan de hittar dig. Du ligger där ihopkrupen med knäna uppdragna till hakan, och gömmer ditt huvud med dina armar och händer. Det är smutsigt och lerigt. Du har levt i hålan så länge, och det finns ingen mat, inget vatten, ingen toalett, ingenting. Du minns inte längre hur dagsljus ser ut. Varje cell i din kropp skriker av rädsla. Av hunger, inte efter mat utan efter att få vila. Få känna något slags lugn och ro, ett uns trygghet. Musklerna krampar, skakar. Det var oändligt länge sedan de fick slappna av. Varje uns av både kropp och själ gnyr av smärta och utmattning. Luften är tjock. Den stinker ruttet och av lera som inte fått något syre sedan dagen du föddes. Allt är svart. Smutsigt. Äckligt. Du vet att den farliga världen utanför bara är som en förlängning av din håla. Det enda du vill är att få dö. Du orkar inte lida mer. Men det finns inget skonsamt sätt att ta ditt liv. Det finns inga vassa föremål, inget vapen, ingenting. Det enda du kan göra är att känna och höra ditt hjärta slå som en stångjärnshammare, och hur dina lungor försöker kippa efter luft som inte finns.

Plötsligt sträcks en hand in i hålan. Den är ren och varm. Du håller andan, för det är förmodligen bara ett knep att locka ut dig. Till tortyren och förnedringen. Eller så spelar bara din hjärna dig ett spratt. Handen försvinner. Men den kommer tillbaka, med jämna mellanrum. En dag när handen återigen dyker upp tänker du att det inte spelar någon roll ifall den är vad den ser ut att vara, eller om den bara är ett knep eller ett hjärnspöke. Du lyfter och vecklar sakta, sakta, ut ditt ena pekfinger. Men du törs inte röra vid handen. Du tänkte dock tanken. Den tanken växer sig större och större, tills du till slut en dag står vid vägskälet att gräva ut ditt hjärta med naglarna och göra slut lidandet, eller att prova att peta på handen. Du är så trött. Så trött och utmattad att det känns som att det nästan inte spelar någon roll om det bara är ett knep. Så du gör det. Du petar på handen med ditt ena pekfinger. Nuddar lite lätt, och rycker snabbt undan och tänker att det är kört nu. Nu kommer de slita ut dig ur hålan och tortera dig och hålla dig vid liv så att de har en leksak. En trasdocka att roa sig med. Men inget händer. Handen är kvar. Den har inte rört sig. Du kan inte andas under väntan på handens reaktion. Men inget händer. Handen försvinner igen. Och kommer tillbaka. Du nuddar vid den igen och igen, och inget händer. Den fortsätter att komma tillbaka. Så en dag tänker du att du ska våga lite mer. En gnista av hopp har tänts inom dig, långt, långt inne. Du lägger din hand i den rena varma handen, och hjärtat håller på att slå sig ut ur bröstkorgen. Du tänker att nu är det slut. Men inget händer. Allt snurrar, blir en gröt. Det här kan inte vara sant. Håller du på att bli tokig? De välbekanta smällarna och fotstegen hörs och känns, precis som vanligt. Dag efter dag lägger du din hand i den varma handen, men den hugger aldrig tag i dig och sliter dig ut ur din håla. Det blir ingen tortyr, du är ingen trasdocka. Du vet inte vad du ska tro eller tänka. Allt är så overkligt. Det snurrar. Du vet inte om du ska skratta eller gråta, leva eller dö. Dag för dag går. Du kramar till slut handen, och handen kramar tillbaka. Du sliter åt dig din hand, men upptäcker att den rena handen inte höll fast dig, gjorde dig inte illa. Dagarna går. Du håller hårt i den rena handen de stunden den finns där. Den har blivit din enda ljusglimt. Ditt enda hopp. En dag får du frågan att följa med handen, till en annan bättre plats. Du törs inte. Det är ju tortyr som väntar där ute. Handen försäkrar att den skyddar dig, men du tror den inte. Det är i alla fall vad du viskar som svar. Men en dag säger du ja. Du kastar dig ut i det okända och förmodligen mot faran. Du är medveten om riskerna, men du orkar inte leva i den svarta hålan längre. Du lyfts upp, upp i ljuset. Bort från det kalla, karga, smutsiga. Det är så ljust att dina ögon inte kan se något. Men du känner handen i din, hör den trygga rösten tala lugnande. Den talar om att det inte är någon fara, talar om att det kommer bli bättre nu. Rösten talar om beskydd. Förståelse. Empati och ömhet. Du känner värmen. Hjärtats slag saktar långsamt ner. Andningen går lättare. Det rycker i musklerna som börjar släppa sitt järngrepp. Tröttheten kommer och sveper in dig. Du funderar på om det är en så bra idé att slappna av helt, men sakta börjar du släppa taget. Lämna den mörka, kalla, karga hålan bakom dig. Släppa efter på skräcken av krig och tortyr. Släppa på kontrollen. Handen lovar dig frid och trygghet, och du orkar inte kämpa emot. Du vill inte kämpa emot. Så du släpper allt. All kontroll. Vilar i värmen, ljuset, det rena. Vilar i tryggheten. Vilar i vetskapen om att handen skyddar dig från allt ont. Just där, just då. Då är du fri.

Så är det för mig när min kp tröstar mig, håller om mig, finns vid min sida. Jag lämnar kontrollen till honom, släpper allt, och bara är. En hel livstid av skräck, rädsla, sorg, mörker... suddas ut. Och jag bara är.