Har inte bloggat på länge. Har inte orkat. Allt bara rasar. Jag är fet, ful, äcklig och ensam. Och det är såhär det kommer vara i resten av mitt liv. Då dör jag hellre. Jag vill träffa någon att dela livet med, men det går inte för jag är för skadad. Hur skulle jag klara närhet, ömhet. Jag vill ha barn, men det är snart för sent. Och hur fan skulle jag ha en chans att få det. Barn blir till på sätt som jag inte klarar. Alla undersökningar, och så födsel. Jag kan fan inte ens gå till tandläkaren. Den/de enda män jag tillåtit röra vid mig är de som jag varit och är helt trygga med. För där finns ingen attraktion, beröringar är inte ett uns sexuella. Hade det varit en sådan laddning så hade jag blivit förstenad och stum. Då hade jag aldrig känt någon trygghet. Då hade de aldrig funnits i mitt liv. Så därför vet jag att jag kommer leva ensam i hela mitt liv. Det finns inget hopp. Önskar att jag var död.