har en massa flashar ikväll

vet inte varför

kanske för att jag ska träffa min kp imorgon

vet inte om han har gett upp om mig

jag har gjort det i alla fall

ska till min kp i em

har inte träffat honom på 1½ vecka

jämfört med 2ggr per vecka

vill bara ligga i sängen

men det går inte eftersom jag har vovven att ta hand om

börjar också inse de ekonomiska sviterna av att leva under hot

tröstätande och tröstshoppande

att skämma bort vovven känns mer ok

har skickat in pappren för bostadstillägg

och då inser man en hel del när man tittar på "tillgångar" då och nu

känns som att jag kommer gå sönder

som att en enda droppe får allt att rinna över

gå sönder

jag förstår inte hur jag ska orka mer

Jag förstår hur det här verkar, men det är faktiskt sant. Tyvärr.

När jag var barn och allt hemskt hände, så flydde jag till min egen fantasivärld. En värld där människor såg mig, där människor hjälpte. Där jag var trygg. En så trivial sak som ett tv-program räddade mig. Skapade min fantasivärld dit jag alltid kunde fly. Jag har sett alla avsnitt av serien minst en gång, men jag minns en särskild dag. En kväll när jag kom hem från ett "disco" som man var tvungen att gå på, så visades tv-programmet. Och jag såg en ny rollfigur som jag klängit mig fast i - och fortfarande till en del klänger mig fast vid. Tänk att en skådespelare och rollfigur kan komma att betyda så mycket. Kalla mig löjlig och håna mig, men han har räddat mitt liv fler gånger än någon annan levande människa, trots att allt bara var och är fiktion.

   Brett Climo som dr. David Ratcliffe i Flying Doctors

vovven kastrerades igår

för att klara av det stoppade jag i mig 60mg stes, 30 i taget

han var jättedåsig igår och jag tänkte att jag skulle få ta hand om honom som en bebis flera dagar

idag är han helvild

och det skrämmer skiten ur mig, för tänk om något går fel

tänk om ett stygn går upp

tänk om det blir infekterat

igår såg det så litet och fint ut

idag är det lite rött

tänk om det blir infekterat

då dör jag

har så mycket ångest så jag bara vill skrika

Min älskling ska kastreras idag. Jag är så jävla nervös så jag mår illa och har kväljningar. Jag är inte jätteorolig för operationen, utan det jag är rädd för är allt runt omkring. Jag har inget stöd, ingenting. Bara att åka buss med min hund gör mig skitnervös. Och inte blir det bättre av att HAN har kräkts 2 ggr för en stund sedan.......

Har inte ridit på 1½ år, och jag känner att jag sjunker.... snabbt........ Att rida gav mig frihet.. ork...... självkänsla.... avslappning... och inte minst trygghet.... Men nu är det borta... och jag sjunker... så fort...... Ingen förstår.... min kp förstår inte.... ridning är ju bara en sport... ett träningsalternativ...... tidsfördriv... fritidssysselsättning...... Det är vad han tror... precis som alla andra som inte känt det jag fått känna... och uppleva det jag fått uppleva..... Att lilla äckliga jag blir ett med hästen... blir stor.. klarar något...... känner samspelet... känner det hästen känner....... de klara signalerna, inga lögner.. trggheten..... värmen.... kärleken...... "vi"..........

Jag har ett svart hål i mitt hjärta.... som ingenting kan fylla...... och som bara växer och växer.........

jag vill bara dö

bara dö