Idag har jag varit och simmat i 1½ timme. Var jätteskönt, men hann tänka en hel del... Klädde på mig och kollade på mobilen. Såg att "min" ponny skulle flytta till stallet där han ska stå, och då blev det brådis. Kastade mig hem och åt sen lunch. Bytte om och väntade på att min väninna skulle höra av sig. Vi skulle fara och köpa spån innan ponnyn kom och vi var redan sena. Vi gjorde i alla fall det, och jag mockade och pysslade medan barnet red och väninnan gjorde några ärenden. Tiden gick och vi gjorde höpåsar av återstoden av rundbalen. Då ringde väninnans mobil. Han som skulle lasta och köra ponnyn hade inte dykt upp, så det blev ingen flytt idag.

Det går från 0 till 100 och så ner till 0 igen.

Har också idag fått ett mail. Från min fd ridterapeut som jag inte sett eller hört av på x antal år. Det var hon som tog avstånd från mig, så det kändes lite konstigt. Men när jag läst vad hon skrivit så kändes det inte konstigt längre - hon vill ha saker av mig. Det är ju det jag är till för, eller hur? Jag ska fixa grejor åt allt och alla.

Ska svara henne imorgon har jag tänkt. Ska skriva att jag just blivit med häst och inte har tid med så mycket annat. Hon kommer säkert bli sur, men då får hon väl bli det då.

Min läkare har fortfarande inte svarat på mitt mail, och jag skickade ett till igår där jag bara bad henne att svara med ett tomt mail så att jag vet att det funkar. Det har varit trassel med mailtrafiken förut, så jag vet inte. Och jag vet inte heller när hon tänkt berätta att hon ska gå ner till halvtid. Vad mer berättar hon inte......... Hon är inte sig själv. Det gör mig rädd.

Jag har i alla fall fått tandvårdskort, tack vare läkarintyget. Men jag pallar inte att ta mig dit, inte ens för att "bara" prata. Och jag vet inte hur mycket min kp är beredd att hjälpa mig.  Allt känns både jävligt och hopplöst just nu.....

Hade tänkt att gå och simma på fredag också, men då är simhallen stängd. Jippi.

det känns som att jag springer, fortare och fortare
försöker springa ifrån alla flashar, all smärta, allting
för att det är för mycket
jag klarar inte att bära allt
jag är rädd
livrädd
så skräckslagen att jag är helt paralyserad
och det gör att hela jag bara vibrerar
balanserar på gränsen mellan att explodera av ångest och smärta, och att kunna svälja allt ännu en minut - och en minut till, en minut till.......
jag ser till så att min fasad ser ok ut, sminkar mig mer än någonsin och försöker bara låtsas som det regnar
ler, skrattar, när man ska
men innerst inne är jag så liten
liten och svag
ledsen
ensam
otrygg
vill och behöver ha en trygg plats
där ingen kan göra mig illa
där jag kan börja prova att andas
prova att vara jag, se om det finns någon i mig
för jag orkar inte ha det såhär längre
vill bara kunna vila, finna någon trygghet
förlåt att jag kramar dig och inte vill släppa
det är så för att just då vet jag att inget hemskt kommer hända
jag vet att om någon slänger upp dörren och försöker skada mig så finns du där
jag vet att det låter löjligt och som om jag vore ett barn
och ja jag är väl så då
jag har lärt mig att min familj inte skyddar mig eller älskar mig
mina sk "vänner" har inte skyddat eller älskat mig
vården har inte heller skyddat mig utan står på min förövares sida, de har begått övergrepp och brutit mot lagar precis som han - även om de inte menat eller ansett det själva
och sedan jag var barn har jag alltid önskat att vården skulle gripa in, men det är tur att ingen såg eller förstod för jag hade bara fått ett ännu större helvete då
jag vet att jag måste ta itu med övergreppen, jag vet att det inte finns någon annan väg än att mig igenom det - men jag är så rädd och jag orkar inte, och därför vet jag inte heller hur jag ska göra för att klara av det
jag behöver din hjälp
och jag vet att jag är hopplös, rädslan paralyserar mig
så jag kan inte ta tag i tandläkargrejen heller, jag orkar inte, det räcker mer än nog att bara tänka tanken på tandläkare (vilket jag gissar att du förstår av dagens samtal)
så jag behöver din hjälp med det också
förlåt
jag hatar att jag inte klarar, inte orkar
hatar att be om hjälp
hatar att visa mig svag - det sitter i ryggraden sedan dagen jag föddes
därför är det en så stor sak för mig att gråta, att blotta mig och berätta
jag vet att jag är trygg med dig
men jag tror inte att du förstår hur liten och rädd jag är innerst inne
jag har levt hela mitt liv på hoppet om att jag innerst inne faktiskt är någon, kan bli något
sen kom vården och fortsatte den terror som jag levt med så länge, och bekräftade alla mina rädslor
och jag tror att det är för sent för mig
och att jag är för trasig
det går inte att laga mig
jag är bortom räddning
förlåt