Varit sjuk, fysiskt. Natten mellan fredag och lördag spenderade jag på badrumsgolvet. Sprang på toa. Sen kräktes jag i handfatet och tuppade av. Sen orkade jag inte gå till sängen, utan lade mig på golvet istället. Kräktes bara en gång som tur var, men det bara rann i andra änden. Fortsatte dagen därpå. Var inte i stallet på 2 dagar - hann inte på fredagen, för då simmade jag och for och handlade.

Idag har jag cyklat till stallet eftersom jag inte tog mig dit på annat sätt. En liten resa på 8,8km enkel väg..... Innan på dagen satt jag hos grannen och våra hundar lekte av sig. Hon bjöd på fika och vi pratade om ditten och datten. Känner mig jämnårig eller något äldre än vad hon är, men jag har kikat nu och hon är nästan 10 år äldre än jag..........

Jag varken hinner eller orkar göra något annat av det jag borde, och det känns jättejobbigt... vi får väl se om det ska fortsätta såhär.....

Mår skit. Både psykiskt och fysiskt. Så orkeslös. Vill bara dö. Har inte simmat på 2 veckor. Sitter bara här och väntar på att telefonen ska pipa till och så är det bara att kasta sig iväg till stallet. Det borde vara roligt, men det är inte det när man sitter och väntar hela dagarna. Jag fattar att de andra lever ett "spontant" liv och inte är vana att behöva ta hänsyn till någon annan. Jag är helt annorlunda, måste planera för att hinna och orka. Och eftersom det inte är jag som betalar hästen så känner jag att jag inte kan begära något av dem heller.

Önskar att jag dör idag. Nu.

stått ute i iskalla blåsten hela eftermiddagen - med min förkylning sedan 2 (?) mån tillbaka

hästen står ute i en hage

tack vare att jag tog en eftermiddag på mig och gjorde allt själv

hästen är lite lugnare, men han är fortfarande rädd för mig sedan den där utprovningen av benskydd

han kan inte stå stilla på en stallgång och han står inte still i boxen

men jag ska öva det

ta ett grimskaft och sätta fast honom i boxen

inte bara göra en säkerhetsknut, utan även ta ett grimskaft med panikhake

det är synd att det är så lerigt - igår gick hästen ner sig i hagen på vägen in från en smått panikartad promenad

såg hur halva frambenet försvann ner i leran

jag trodde att han fick panik över något och gjorde sig klar att ta ett skutt, men så såg jag hur halva benet bara var borta och sjönk mer och mer

vi backade och han var hur lugn som helst - men DÅ var jag rädd

tänk om han fått panik och försökt springa därifrån och brutit sitt ben........

igår drämde jag i alla fall näven i bordet när det gäller ägandet av hästen

BOKSTAVERADE att jag MÅR RIKTIGT DÅLIGT av att stå som ensam ägare

för jag kommer inte att orka fara till stallet och ta hand om honom varje dag

jag har inte en endaste chans

jag vet ju, jag har mina dippar

och förhoppningsvis förstår min väninna

det verkade i alla fall som så - men å andra sidan har vi bestämt massor med saker som aldrig blir av

hon skulle se till så att det kom en rundbal med hö för två veckor sedan

det finns fortfarande ingen

och hon har pratat om den där balen varje dag och sagt att "vi tar det imorgon istället"

så det har krisat med hö inte bara en gång, utan i princip varannan dag

det är också ett stressmoment

jag varken hinner eller orkar tänka på att ta tag i själsliga saker och ting

utan när jag får en stund över så bryter jag bara ihop

jag bara springer och springer

men ändå kommer jag ingenstans

hatar påsk

hatar lov

imorgon ska jag tydligen galoppera - lär ju bli spännande när man aldrig gjort det "på riktigt", inte ridit på 2 år, och har pajat finger och ben

men skit samma, för blir det av så vet jag att hon har ordnat hö till hästarna i alla fall

For till stallet med min väninna och tog ut ponnyn i repgrimma och ledrep. Han frustade och frustade och jag kände hur han byggde upp spänningen. Så tittade shettisen på honom och han fick total panik och rusade. Jag hade inga handskar på mig (eftersom jag stukat fingret dagen innan och inte fick på mig några) så jag fick brännblåsor i händerna och kunde inte hålla emot pga det. Skitbra, verkligen...... Så han plöjde ner eltråd och stolpar och hela skiten - igen. Men det var lättare att få honom tillbaka till stallet igen än dagen innan. Sen var det bara att laga hagar igen. Kände mig så jävla värdelös så jag började nästan gråta. Vill så mycket. Och jag vill inte att ponnyn ska behöva stå inne ensam. Vill inte göra fel med honom.

Trampade snett när ponnyn var på väg mot stalldörren, men ville fortsätta bralla iväg och slakta fler hagar. Jag bestämde mig bara för att DET HÄNDER INTE! Jag tog fram mitt största jag i NH och vrålade och tvärnitade - och han stannade. Men något gick sönder i höger underben. Jag kunde knappt lyfta foten, men det märkte jag inte förrän vi skulle fara hem.

Stallbesöket dagen därefter ägnade jag åt att bara gå in och ut ur stallet med honom. Få honom att lugna ner sig. Titta på en sak i taget. Andas. Slappna av. Mysa.

Igår hann jag bara göra några höpåsar och säga hej, för min väninna hade som vanligt inte planerat något i tid. Idag har jag inte ens varit där, och det har inte de heller för deras bil gick sönder. Jag var på väg till min kp på samtal då jag fick sms från väninnans dotter om bilen. Så direkt efter samtalet så hörde jag av mig till stallägaren och bad honom ge min och väninnas hästar hö och vatten. Detta samtidigt som jag pratade i telefon med min väninna om hennes son som kommit på en inte så bra idé; att gå med på sidan ask.fm Han har dock en språkstörning, så han förstår inte riktigt. Vilket innebär att allt blir ännu värre.

Väninnan kommer i alla fall hem imorgon em, och då ska vi till stallet...... tror hon... Vi får väl se. Hon har en lång väg att köra hem, och jag gissar att även om hon SÄGER att vi ska bygga hage till ponnyn så blir det inte så.

Har fått mailsvar från läkaren och hon förlänger mitt Xenicalrecept. Antar att jag borde vara glad, men hon skriver så stelt, så annorlunda. Inte som sig själv. Som att hon inte bryr sig. Och det skrämmer mig om jag ska vara ärlig.

Och om jag ska vara riktigt ärlig så vill jag bara skjuta skallen av mig.

Ponnyn har flyttat idag. Jag blev lämnad ensam för att ta emot honom. Det gick bra, men det märks att han knappt blivit hanterad alls. Katastrofen inträffade när jag och stallägaren skulle prova att släppa ihop honom med en annan häst. "Min" ponny har aldrig ens sett ett elstängsel, så vi tog bara ut honom först - tack och lov...... Han gick en bit, och sen nuddade han stängslet lite. Skuttade tillbaka en aning och fortsatte gå. Sen lutade han sig över tråden så att den låg vid bogen och längs hela sidan........... Han fick sig en stöt - och drog iväg som en rodeohäst...... Mejade ner två staketstolpar och pajade hela hagen innan han skenade mot resten av hagarna via gödselstacken.......... Jag fick genast en bild av hur han rev ner hela skiten; hur alla trådar och stolpar låg som på ett slagfält och resten av hästarna var lösa. MEN - han travade in mellan hagarna och var mäkta upprörd........ Stallägaren gick mot honom för att fånga in honom, och jag stod kvar vid grindöppning för att blockera ev flyktförsök. Han fick tag i ponnyn och jag gick dit och satte på honom kedjegrimskaftet. Vi klurade ut oss ut hagområdet - fråga mig inte hur - och jag blev trampad överallt på fötterna, och då menar jag ÖVERALLT. Hade han haft broddar och jag inte haft stallskor med stålhätta så hade jag legat på akuten nu. Innan vi tog oss upp på vägen så dog hästkraken av att det var en massa får överallt, men sen verkade han försöka lugna ner sig. Stallägaren föreslog att vi skulle gå en bit på vägen för att ge honom en chans att lugna ner sig, och jag tyckte att det lät som en bra idé förutsatt att det inte kom någon bil. Så vi började gå. Sen sa det bara PANG så skenade han iväg. Jag TROR att det var då som jag stukade (bröt?) mitt finger, men jag vet inte för jag var så upptagen av hästen just då. Stallägaren hängde kvar i grimman och blev släpad efter ponnyn, och jag såg hur jävla nära det var att han blev trampad så jag skrek "SLÄPP". Så då släppte han taget och turligt nog blev han inte mosad under någon hov. Ponnyn sprang iväg men stannade av vid sista hagen där en annan häst stod. Jag gick lugnt mot honoom och tog tag i grimskaftet, det var inga problem. Men sen började kampen att få in hästen på gården och i stallet igen. Han hade bestämt sig för att några postlådor var absolut livsfarliga, så han försökte dra iväg igen då. Men då höll stallägaren kvar i grimskaften (jag hade lämnat över det till honom) och de tumlade ner i diket, men på något sätt hamnade både människa och ponny på fötter och ponnyn fick sig en avhyvling. Till sluta provade jag en egen sak, och det fungerade. Jag struntade i att gå och hålla i grimman på andra sidan, utan lät ponnyn få lite rum. Då gick det bättre. Tror att han kände att hans "nödutgångar" var blockerade när vi gick så strängt på varsin sida. Så istället gick jag snett bakom och smackade på - jag var ett mentalt spö. Så vi fick in ponnyn i stallet till slut, och dagen slutade med ett gott skratt trots totalkvaddad hage och en totalt vettskrämd ponny.

Imorgon ska jag ta honom i ledrepet som tillhör repgrimman (alt longerlina) och så ska vi prova på visit i en hage igen - men då rycker jag in honom I HAGEN om han får spasmer som idag. Dessutom kan han säkert behöva röra sig en del för att bli av med stress och spänningar tänker jag, så jag ska longera honom också.

Har tejpat ihop mitt ringfinger med långfingret så får vi se vad som händer. Jag tror att det bara är en stukning för annars borde det göra mer ont. Tur att det var vänster hand iaf, så att jag inte är helt handikappad. Och med tanke på allt som hände ikväll så ska jag nog skatta mig lycklig att inget värre hände mig, stallägaren eller den finaste  ponnyn   

Jag måste försöka inse att den här lille killen knappt är hanterad, och att han behöver såååååååååååååååååå mycket tid till att lära sig bara de allra enklaste grunderna. Det viktigaste är väl i alla fall att jag inte håller ponnyn ansvarig för det som hände, för det var inte hans fel. Det är inte hans fel att han är totalt ohanterad och livrädd för allt. Utan nu är det ju upp till mig att göra honom lugn, stabil och trygg.

Idag har jag varit och simmat i 1½ timme. Var jätteskönt, men hann tänka en hel del... Klädde på mig och kollade på mobilen. Såg att "min" ponny skulle flytta till stallet där han ska stå, och då blev det brådis. Kastade mig hem och åt sen lunch. Bytte om och väntade på att min väninna skulle höra av sig. Vi skulle fara och köpa spån innan ponnyn kom och vi var redan sena. Vi gjorde i alla fall det, och jag mockade och pysslade medan barnet red och väninnan gjorde några ärenden. Tiden gick och vi gjorde höpåsar av återstoden av rundbalen. Då ringde väninnans mobil. Han som skulle lasta och köra ponnyn hade inte dykt upp, så det blev ingen flytt idag.

Det går från 0 till 100 och så ner till 0 igen.

Har också idag fått ett mail. Från min fd ridterapeut som jag inte sett eller hört av på x antal år. Det var hon som tog avstånd från mig, så det kändes lite konstigt. Men när jag läst vad hon skrivit så kändes det inte konstigt längre - hon vill ha saker av mig. Det är ju det jag är till för, eller hur? Jag ska fixa grejor åt allt och alla.

Ska svara henne imorgon har jag tänkt. Ska skriva att jag just blivit med häst och inte har tid med så mycket annat. Hon kommer säkert bli sur, men då får hon väl bli det då.

Min läkare har fortfarande inte svarat på mitt mail, och jag skickade ett till igår där jag bara bad henne att svara med ett tomt mail så att jag vet att det funkar. Det har varit trassel med mailtrafiken förut, så jag vet inte. Och jag vet inte heller när hon tänkt berätta att hon ska gå ner till halvtid. Vad mer berättar hon inte......... Hon är inte sig själv. Det gör mig rädd.

Jag har i alla fall fått tandvårdskort, tack vare läkarintyget. Men jag pallar inte att ta mig dit, inte ens för att "bara" prata. Och jag vet inte hur mycket min kp är beredd att hjälpa mig.  Allt känns både jävligt och hopplöst just nu.....

Hade tänkt att gå och simma på fredag också, men då är simhallen stängd. Jippi.

det känns som att jag springer, fortare och fortare
försöker springa ifrån alla flashar, all smärta, allting
för att det är för mycket
jag klarar inte att bära allt
jag är rädd
livrädd
så skräckslagen att jag är helt paralyserad
och det gör att hela jag bara vibrerar
balanserar på gränsen mellan att explodera av ångest och smärta, och att kunna svälja allt ännu en minut - och en minut till, en minut till.......
jag ser till så att min fasad ser ok ut, sminkar mig mer än någonsin och försöker bara låtsas som det regnar
ler, skrattar, när man ska
men innerst inne är jag så liten
liten och svag
ledsen
ensam
otrygg
vill och behöver ha en trygg plats
där ingen kan göra mig illa
där jag kan börja prova att andas
prova att vara jag, se om det finns någon i mig
för jag orkar inte ha det såhär längre
vill bara kunna vila, finna någon trygghet
förlåt att jag kramar dig och inte vill släppa
det är så för att just då vet jag att inget hemskt kommer hända
jag vet att om någon slänger upp dörren och försöker skada mig så finns du där
jag vet att det låter löjligt och som om jag vore ett barn
och ja jag är väl så då
jag har lärt mig att min familj inte skyddar mig eller älskar mig
mina sk "vänner" har inte skyddat eller älskat mig
vården har inte heller skyddat mig utan står på min förövares sida, de har begått övergrepp och brutit mot lagar precis som han - även om de inte menat eller ansett det själva
och sedan jag var barn har jag alltid önskat att vården skulle gripa in, men det är tur att ingen såg eller förstod för jag hade bara fått ett ännu större helvete då
jag vet att jag måste ta itu med övergreppen, jag vet att det inte finns någon annan väg än att mig igenom det - men jag är så rädd och jag orkar inte, och därför vet jag inte heller hur jag ska göra för att klara av det
jag behöver din hjälp
och jag vet att jag är hopplös, rädslan paralyserar mig
så jag kan inte ta tag i tandläkargrejen heller, jag orkar inte, det räcker mer än nog att bara tänka tanken på tandläkare (vilket jag gissar att du förstår av dagens samtal)
så jag behöver din hjälp med det också
förlåt
jag hatar att jag inte klarar, inte orkar
hatar att be om hjälp
hatar att visa mig svag - det sitter i ryggraden sedan dagen jag föddes
därför är det en så stor sak för mig att gråta, att blotta mig och berätta
jag vet att jag är trygg med dig
men jag tror inte att du förstår hur liten och rädd jag är innerst inne
jag har levt hela mitt liv på hoppet om att jag innerst inne faktiskt är någon, kan bli något
sen kom vården och fortsatte den terror som jag levt med så länge, och bekräftade alla mina rädslor
och jag tror att det är för sent för mig
och att jag är för trasig
det går inte att laga mig
jag är bortom räddning
förlåt