Har haft mitt sista samtal för i år. Var intressant. Min kp undrade hur jag ställer mig till att dra ner på samtalstillfällen. Jag fick panik, men sa inget. Eller ja, jag sa att jag inte vill det och att jag mår för dåligt för det. Han lyssnade, och så sa han att vi kanske ska prova det ändå. Så nu vet jag inte vad som händer. Har ingen aning. Har varit så jobbigt den här hösten när han har varit borta så mycket, så det enda jag känner är skräck. Ren skräck. Jag tror att han förstår, han är ju inte dum i huvudet eller är elak. Det känns bara så jobbigt ändå. Oron som alltid maler i mig började mala ännu mer. Är han less på mig? Tycker han att han inte kan hjälpa mig? Är jag ohjälpbar? Har han press på sig uppifrån att göra sig av med mig för att göra plats för fler patienter? Eller använder han det som ursäkt för att slippa mig?

Tårarna bara rann och jag kunde inte säga något. Fick inte fram något vettigt.

Fick en lång varm kram innan jag gick. Ville inte släppa.

Har bara lust att kura ihop mig i sängen och lägga ner allt. Jag vill inte mer. Orkar inte mer.

God Jul.