Om man nu kan kalla det "liv".

Jag får inte ta ett bostadslån.

Jag får heller inte ta ett bostadslån med medlåntagare.

Och mina föräldrar får inte heller ta lån.

Så that's it. Jag kommer aldrig få ett eget hem,

Har gråtit till och från hela dagen.

Gick ut i skogen efter att ha stoppat i mig medicin.

Plockade hallon för att försöka göra något som ger utlopp för alla känslor.

Men inget räcker.

Inget hjälper.

Jag är helt värdelös.

Är inte ens värd ett eget hem som dessutom skulle bli billigare än att hyra som jag gör nu.

Värdelös.

Så in i helvete jävla värdelös.

"Vi får hoppas att du mår lite bättre och kan skaffa ett jobb så du får ta lån", sa min mor till mig.

Det låter ju positivt och bra.

Enda problemet är att så länge jag inte har något eget, dit ingen huvudnyckel går, så kommer jag aldrig känna mig trygg.

Och då kan jag heller inte få någon luft under vingarna.

Det hade varit så jävla stärkande att känna att "det här är mitt hem, bara mitt, och jag gör vad jag vill här, och jag är trygg".

Har gått ner mig fullständigt.

Tog hunden på cykelpromenad för att det skulle gå fort, och han gillar dessutom det.

När jag gråter och panikar så skäller han på mig.

Syns att han blir rädd. Jätterädd.

Är så vackert norrsken ute nu.

Gick runt och lade lappar på fyra ställen om att byta lägenhet.

Men jag lär inte få något napp.

Jag har ju min berömda "otur" med mig - för alltid, i allt jag försöker göra.

Just nu tar jag en halv minut i taget. Bokstavligen.

Samtal imorgon.

Vad fan ska jag säga.

Mitt liv är slut.