Varit på samtal idag, det är ju måndag. Tårarna bara rann. Pratade om flytten som komma skall och om och vad jag i så fall vill att den ska innebära, både rent konkret och psykiskt. Jag berättade om mina dockor. De jag hade som barn och ritade blåmärken på och sprätte upp mellan benen. Jag vill att de ska försvinna, men samtidigt behöver jag ha dem kvar. Som vittnesmål för det jag varit med om, och för att de känns som en del av mig. Det skär i hela mig när jag tänker på och minns hur jag tröstade dem när det egentligen var jag som var ledsen. En del av mig vill ta in dem från förrådet och bara hålla om dem. Men de är ju bara dockor. Jag har funderat på att bränna dem, elda upp dem så att mitt bagage kanske blir lite lättare. Har ändå tänkt att elda upp teckningar, målningar, text och dagböcker. Men jag vet inte. Då finns inget kvar. Det skulle kännas skönt, samtidigt som jag då riskerar att ha förstört allt ev bevismaterial. Så jag måste tänka och fundera innan jag gör något. Men hoppet om att få någon slags upprättelse eller liknande är ju icke existerande.

Är så trött så jag dör. Sover inte på nätterna och har ingen ork. Att vovven inte vill gå ut pga det dåliga vädret gör ju inte saker och ting lättare direkt.

Har i alla fall visat min lägenhet för en tjej som verkade vilja ha den. Så det blir allt mer verkligt att jag faktiskt ska flytta härifrån. Ska börja rensa och sortera snart så att jag inte behöver stressa sen.

Försöker hålla ihop, men ja.......