Känner mig yr av allt som händer - och inte händer...

Ska flytta, blir den 17 maj. Har just fixat avtal med flyttfirma och flyttstäd. Ordnat med internetuppkoppling också. Börjat rensa lite smått. Beställde flyttkartonger på Ikea och skulle ha fått dem levererade till mitt postombud igår, men självklart blev det strul med det. Mitt postombud är så litet att de inte kan lämna av mitt paket där, så istället har postjäveln ordnat med hemleverans. Jippi, skulle de flesta tänka, men inte jag som inte kan ta emot folk här hemma. Fick panikångest och grät hysteriskt. Tog medicin och lyckades lugna mig så att jag kunde höra av mig till min mor. Hon ringde posten för att höra vad de kunde göra åt saken. Jag klarar inte det. Och det spelade ingen roll heller, för de kan inte göra något. Det är som vanligt jag som blir lidande. Så det blir inga flyttkartonger. De får skicka tillbaka dem. Och så får jag ta bussen och försöka fixa några andra någon annanstans.

Min granne/väninna hör knappt av sig. Hon har problem med att få sin första hund omplacerad. Hundkraken blir omkringkastad så han har ingen aning om var han hör hemma. Och min väninna tjatar om att hon ska avliva honom om det inte löser sig. Jag blir så jävla arg, hon har ju själv köpt hunden och han har inte ens fått en chans, och när det visar sig hur jävla dåligt hon har format hunden så vill hon bara ha ihjäl honom. Jag förstår inte. Och hon kan inte heller tänka sig att kastrera honom - eller sin andra hund för den delen. Hon tror nog att hon kommer tjäna stora pengar på att para honom. Men då tycker inte jag att hon ska gnälla över att han skriker efter löptikar hela nätterna. Det är ju hennes val. Dessutom kan det inte vara så jävla många tikar som löper - året runt. Hon kan heller inte ensamträna honom, utan sitter då i trapphuset. För någon vecka sedan träffade jag henne på affärn och då hade hon lämnat honom ensam, hör och häpna. Hon hade gått en lång promenad och när de kommit in och han somnade, så smög hon ut. Jag blev så chockad och kände mig så less så jag sa bara rakt ut "Men *hennes namn*!! Du måste ju TALA OM att du går!". Hon kommer få samma problem med den hunden som hon hade/har med sin första.

Förutom det börjar jag bli less på hennes "överraskningshälsningar". När jag går ute och kanske lyssnar på musik så spinger hon ikapp mig bakifrån och hugger tag om mina axlar och skriker. När jag stod och väntade på bussen för att fara på samtal så kom hon bakifrån igen, och då lät hon sin hund gå fram och slicka på mina fingrar. Jag fick världens jävla flashbacks, men kroppen stängde bara av - tack och lov. Jag är lugn på utsidan, för samtal, ler, osv. Men på insidan dör jag. Igen. Mer och mer. Blev ett riktigt antiklimax när jag kom till min kp, för han var sen för typ andra eller tredje gången någonsin. Så det är inget som händer ofta. Så när vi pratade så kom det upp en massa grejor, och jag var oberedd på vissa frågor. Det kanske var bra, för jag svarade och han fick veta mer än vad jag brukar berätta. Det blev bara så. Samtidigt som jag kvävde en panikångestattack när flasharna började hagla.

Imorgon är det dags igen. Vet inte vad jag ska tänka eller känna. Är väldigt lätt att fastna på Ikea's hemsida inför flytten och bara gå in i den bubblan. Och ja, jag är förberedd för flytten med hemleverans av möbler, för mina "kära föräldrar" ska komma hit och ta emot möblerna åt mig. Har - återigen - mailat soc för att höra om man kan få någon hjälp med sådant här, men jag har fått samma svar som tidigare... tänk att det är så jävla poppis med boendestöd för att "få en fungerande vardag". Att jag säger att jag HAR en fungerande vardag kvittar, för det är det enda som erbjuds. Sist när jag till och med träffade en sockärring så var jag hos min (nu fd) t. När hon tittade på mig och sa att "Det är inte meningen att det ska vara så svårt och tungt" när jag försökte beskriva det jag har svårt med, så kände jag bara att hon inte förstår ett skit. Och jag tror inte att de vill förstå heller. Det är lättare att försöka mosa ner folk i de färdiggjutna formar som de har, än att försöka se den komplexa människan. Story of my life....

Längtar tills jag har flyttat och mina föräldrar farit hem, för då kanske jag kan få lite ro. En plats där jag inte känner någon, en nyrenoverad lägenhet med nya möbler, egen ingång, egna uteplatser (ja, plural), en bit från stan i en mindre "by"/stadsdel som jag bor i nu. Hoppas att det blir bra..... om man nu vågar och kan det....