inte många timmar kvar till den berömda julafton

sitter ensam i år också

min kp har semester tills efter nyår så det finns inget att lyfta blicken mot heller

det är väl dags att börja inse på allvar att det är såhär mitt liv ska vara

och kommer vara

jag tar mig inte ut någonstans

kan knappt fara och handla hem mat så jag klarar mig

har inte "gått på stan" eller likande på snart ett år

klarar inte det

jag sjunker allt längre ner för varje dag som går

undrar var eller ens om det kommer stanna

har lagt ner mitt pysslande helt

jag kan inte hålla tråden med all ångest

och jag skakar så mycket hela tiden att jag inte kan hålla i en pensel eller penna

orkar inte längre gå långa promenader med hunden

har inget tålamod med honom heller

han skulle ha det bättre hos någon annan

tänker mycket på om jag ska omplacera honom

men hur släpper man taget om sitt "barn"

det är såklart det mest osjälviska och det finaste man kan göra

men det hjälper inte att tänka så

jag lever för hans skull

så det är komplicerat

mer komplicerat än vad jag orkar uttrycka i ord här

jämför man med hur andra hundar har det så har han det väl ok

men jag har högre krav på mig själv

i februari har det gått 10 år sedan läkarkarusellen startade

10 jävla år

och det är exakt likadant fortfarande

hade jag vetat det hade jag aldrig gått med på att träffa en läkare från första början

läkarna har förstört det lilla av mitt liv som faktiskt fungerade

nu har jag inget kvar

och jag får heller inte göra något för att försöka gå vidare

så jag sitter fast

år ut och år in

och hela tiden ekar det i huvudet: "man får det man förtjänar"

och: "det är såhär det ska vara, det här är vad du förtjänar"

annars skulle det inte vara såhär

önskar att jag aldrig hade sökt hjälp

då hade jag i alla fall haft någon slags stolthet kvar

och jag hade haft något kvar av mig själv, min kärna, som ingen spottat på

för att en människa ska vara livsduglig tror jag att den behöver en liten liten del av sig själv som är intakt

bara ett uns

och när det inte finns eller tas ifrån en, så överlever man inte om man inte får den hjälp som man behöver

jag var så dum

jag blottade mig, både det fula, trasiga

och det lilla uns som fortfarande var intakt

och de spottade, sparkade, ratade det som var mitt innersta uns

de vill inte hjälpa

så de nådde sitt mål; bryta ner mig

sönder och samman

jag är för trasig för att överleva

det finns inget kvar

har mer eller mindre bestämt mig för att flytta så snart som möjligt

med tanke på kötider så lär jag lämna stan istället för att bara byta lägenhet

jag vet att man inte ska "fly" och att det inte löser något

men det finns inget som hjälper, inget som lindrar

och det enda jag kan göra är att försöka bo på ett bättre ställe tills min tid är slut

när jag väl lämnar stan kommer dödsklockan ticka högre än någonsin

men det är ok

det är ju meningen att det ska vara såhär

för att överleva julen har jag beslutat mig för att det är ok att skära mig om jag måste

jag får ingen medicin så vad ska jag annars göra när det blir för svårt

det finns ingen annan utväg

och jag tänker inte ha dåligt samvete för det för ingen bryr sig

ja, förutom min kp men han är ju inte i tjänst

och han förstår hur jävla illa jag blivit bemött av vården

och ser problemen med att ingen mer än jag sagt ifrån

all vårdpersonal inom psykiatrin borde vara som han

inte döma, tänka själv, bilda egen uppfattning, osv

men världen ser inte ut så

och kommer aldrig att göra

så ja, några ärr till spelar ingen roll

hade det haft någon som helst betydelse hade jag fått medicin

men det är viktigare att straffa mig för att någon annan inte sköter sin medicinering

alla handlingar har konsekvenser, även för läkare och vårdpersonal - om de mot förmodan bryr sig

så ja... det är väl allt för nu

god jul