Har inte fått många timmar sömn på flera veckor nu. Måendet rasar. Självmordstankarna virvlar. Tårarna forsar. Blodtrycket är bedövande lågt. Ilskan kokar. PMDD. PMS. Allt för att göra det så jobbigt som möjligt. Har nog aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Inte ens i de perioder då jag var inlagd. Men det spelar ingen roll. Det är som det är. Finns inget att göra åt det.

Hade verkligen kämpat idag för att orka duscha innan jag skulle på samtal. Och sminka mig för att dölja det allra värsta Jag överlevde från i torsdags till idag bara för att jag visste att jag skulle på samtal. Har varit planeringsmöten och annat i vägen, så det har varit tungt med alla inställda samtal. Jag bytte om med de sista krafterna, och fick ut hunden för att han skulle kissa. 15 min kvar innan bussen går. Så piper telefonen. Det är min kp. "Tyvärr måste jag avboka idag, ska på ett extra möte som har prioritet".

Allt svartnar omkring mig. Som om aska virvlar i hela synfältet. Är förlamad och vet inte vad jag ska göra. Ska jag svara? Ska jag inte svara? Jag ville inte att han skulle tro att jag var arg på honom, så jag svarade "ok". Sen kom panikångesten och tårarna. Hörde mig själv skrika för full hals. Gny, snyfta. Skrika. Jag tänkte att det här inte kan vara på riktigt, jag är nog psykotisk och har vanföreställningar. Läser smset igen. Mellan tårar och skrik börjar vreden välla upp som lava i en vulkan. Vem har bestämt att mötet ska hållas precis på min tid? Den som bestämt det känner inte mig och har ingen aning om hur jag mår eller vilka konsekvenser det får för mig - och ev psykiatrin om jag inte kan hantera det här och tar mitt liv. I det skick jag är i just nu så kan en sådan här sak få mig att göra slut på mitt liv på direkten. Möte är viktigare än mitt liv, viktigare än vad jag är. Då jag slåss med extremt svåra känslor av att vara värdelös och hopplös, så går det här hand i hand med alla destruktiva känslor i hela kroppen. Det bränner i ryggraden och jag känner hur jag än en gång får bekräftat att mitt liv inte räknas. Jag har ju sagt det, gång på gång. Jag borde inte leva. Och jag har inga rättigheter, och ingen endaste människa i hela världen. Allt än en gång inpräntat.

Vrålen försvinner ju mer panikångest jag får, och övergår till kvävda skrik. Jag hugger tag i första bästa brytbladskniv och tänker att jag ska skära upp hela mig. Eller åtminstone armar och ben.

Kastar mig över datorn och börjar skriva mail till min kp. Jag vet inte vad jag skriver. Eller om det ens går att förstå. Tårarna fortsätter forsa. Jag svär på att aldrig mer tro på något som verkar för bra. Som att jag har mina tider hos min kp. Kommer aldrig mer förlita mig på det. Min kp har ju såklart lämnat återbud tidigare ett antal gånger, men aldrig med såhär kort varsel. Därför är det här mer än vad jag klarar av i min redan suicidala svarta värld.

Skriver och skriver. Skickar.

Letar fram mobilen och smsar min stackars enda vän. Skakar så jag knappt kan hålla i telefonen eller trycka på några knappar, men får iväg ett sms.

Vinglar runt i rummet. Letar fram mina sista Stesolid. Tar 30 mg. Funderar på att ta fler, men då jag inte tagit på ett bra tag nu så tänker jag att det borde räcka. Går tillbaka till datorn. Skriver och mailar igen. Sitter och håller i kniven och tänker att jag måste skära mig. Vem fan bryr sig om jag skär mig. Det är ju inte som att jag har någon som kommer veta eller bry sig om jag gör det. Men konstaterar att den jävel som bestämt att min kp ska gå på möte inte är värd det. Och det är inte min kp's fel, men han kommer känna sig skyldig om jag gör det i alla fall.

Får svar från min kp då mötet tydligen inte börjat än. Han skriver att han inte kan göra något åt det. Jag kan känna hans maktlöshet i orden på skärmen. Svarar honom att jag förstår det, och att jag inte kan göra något åt det heller.

Håller i kniven. Ena strumpan har snurrat sig på foten för att jag kröp upp i soffan. Får hålla tillbaka en stark impuls att hugga mig i foten. Tittar på bladet. Det skulle kännas så rätt att skära. Så rätt. "Skit ska skit ha".

Tänker att jag väntar lite med att skära. Bara lite. Går ut i köket och kastar ihop en kaka och sätter i ugnen. Här ska hetsätas. Stesoliden börjar kanske verka litegrann. Tårarna forsar fortfarande. Känner att jag vill dö. Tänker att jag vill dö. Men, jag vill inte att min kp ska få skit för det. Och jag vill heller inte att någon ska skriva in psykiatrins älsklingsdiagnos Borderline, även om det kvittar när jag är död.

Tar ut kakan ur ugnen. Tar fram cykeln och tar med hunden ut. Tur att man bor på landet så man inte behöver möta någon. Cyklar trots snön. Hunden får sitta i korgen för han vill inte bli blöt. Turfar några zoner för att min kp ev ska se att jag lever så han inte kommer hit och propsar på att jag ska läggas in. Trots att både han och jag vet att det inte skulle hjälpa, utan snarare bara göra saker och ting ännu värre.

Kommer hem. Hetsäter kaka, mat, ja allt jag kan få tag på. Att leva nyttigt och försöka vara hälsosam är bara värdelöst när man ändå är döende.

Och nu sitter jag här i mitt ingenting. Ingen extratid hos min kp då arbetsbelastningen är övermäktig redan från början, det vet jag. Tårarna fortsätter att forsa. Ensam. Jag är så jävla ensam. Och värdelös. Ska aldrig mer bygga luftslott och ta sikte på saker för att orka överleva. Det vore bättre att jag inte hade någon kp, för då skulle det här aldrig ha hänt. Man kan bara förlora saker som man har, så det är bättre att inte ha något. Någon. Det är bättre att han hjälper någon som har en chans att må bättre, och någon som är värd det. Det är inte jag.

Så nu vet jag inte om jag ska avsluta kontakten med min kp. För jag klarar inte mer sådant här, inte nu när jag redan mår så dåligt. Det är så länge sedan jag hade nått min botten, när jag mådde som allra allra sämst i mitt liv. Men nu, nu har jag hittat ännu ett lågvattenmärke. Och jag tänker inte hitta några fler. Det räcker nu.