ligger på soffan och stirrar på rakbladet

vill så gärna skära

men jag tror inte att jag kan sluta om jag börjar

igår hade jag självbevarelsedrift

men idag finns inget kvar

och om jag skär mig mer nu så kan jag lika gärna skära ihjäl mig

har jobbat så jävla hårt med mig själv så att jag ska kunna gå runt i kortärmat och shorts

och så börjar allt om igen

jag orkar inte

jag bara orkar inte

min kp har inte hört av sig alls idag

inte ett endaste pip

har min vanliga korta samtalstid imorgon

men jag vet inte om jag ska gå dit

om jag ens orkar ta mig dit

känner mig så sviken och lurad av honom att jag aldrig mer vill se honom

och hur jag än gör så förlorar jag

går jag inte dit så tror han säkert att jag är arg på honom och att jag egentligen inte behövde någon akuttid

går jag dit så tror han att allt är som vanligt eftersom jag ju tog mig dit

har i alla fall gjort iordning ett brev till honom

där jag föreslår att vi avslutar vår kontakt

och så har jag upprepat allt som jag redan mailat till honom men det gör ju ingen skillnad

har nämnt i förbifarten att jag skurit mig men vill inte göra någon stor sak av det

för då tror han säkert att det är någon slags utpressning från min sida

fastän att jag behöver få förmedla min gigantiska besvikelse över att jag skurit mig efter att ha hållit upp så jävla länge

det finns heller ingen han kan säga som skulle kunna göra saker annorlunda

hans handling, sättet han har hanterat det här på, har redan sagt och visat allt om var han står och tycker

vad har jag gjort för fel

varför är han så kallhjärtad mot mig helt plötsligt

och just när jag behöver honom som mest

han har fått mig att lova att höra av mig om jag inte orkar mer

om jag är på väg att skada mig eller ta mitt liv

men när jag nu gjort det så får jag ju inget stöd i alla fall

så det var ju bara tomma ord

det är värre att be om hjälp och inte få någon, än att bara vara tyst

det gör inte ens hälften så ont

är inte ens hälften så förnedrande

det är få saker som kan få en människa att känna sig så värdelös som att bli uppmuntrad att be om hjälp, och när man gör det så struntar folk bara i det

det är ren förnedring

och det kan driva en människa över stupet bara det

om jag orkar fara dit imorgon eftermiddag så kommer jag inte ha orkat duscha innan

inget smink, hår eller annan skit

och eftersom ögonen är så totalt igensvullna efter flera dygns konstant gråt så tänker jag inte förnedra mig med att anmäla mig i receptionen heller

tänker inte prata med honom

bara höra vad han har att säga

och lämna brevet

sen går jag

det är dessutom en torsdag så det är bara kort samtalstid

om han får för sig att ordna med lpt bara för att han inte vill förstå

och framförallt för att han inte vill prata med mig för att hjälpa mig

så skär jag ihjäl mig

jag tänker inte bli mer förnedrad av den sk vården

anledningen till att jag fortfarande lever är min hund

jag har ingen som kan ta hand om honom

för jag har inga vänner eller bekanta, ingen familj heller

så är han bekväm och försöker lägga in mig, vilket skulle resultera i att min hund inte har någonstans att ta vägen, så spelar det ju ingen roll

då blir min hund lämnad ensam ändå

så då kan jag lika gärna dö

och ja, jag dör hellre än att hamna på en sk vårdavdelning

det är bara förnedring och bestraffning

ett skräckvälde utan dess like

det är ingen vård, ingen mänsklighet, ingen förståelse, ingen tröst

så det är exakt tvärt emot det jag behöver

egentligen vill jag bara bryta all kontakt med honom och aldrig mer se honom

för han har sårat mig så jävla djupt att det inte går att beskriva i ord

han har bett mig att släppa in honom, att berätta

och jag har gjort det och känt mig så trygg med honom

men nu är allt borta och det kommer aldrig mer bli detsamma

allt för att han inte kunde fråga om jag var ok när han ställde in tiden i måndags med kortast möjligaste varsel

och för att han inte har velat flytta runt och tidigarelägga min torsdagstid, och heller inte velat prioritera mitt liv framför en enda annan människas samtal

hade jag varit i den andra sitsen och han frågat mig (med mer än några minuters varsel) om jag kunde byta samtalstid pga att han behövde hjälpa en annan patient, så hade jag självklart gjort det

och hade han sagt att han skulle bli tvungen att ta min tid och ge den till en annan patient som behövde en akuttid så hade det varit lika självklart

men det kvittar ju nu

det är redan för sent

jag sitter här med ett nytt ärr och har en stark känsla av att det kommer bli betydligt fler

"psykiatriska vården" - vilket jävla skämt

man får ingen hjälp innan man skadar sig eller tar sitt liv

och efteråt så sägs det vara "så tragiskt" och "så onödigt" och det ska göras fina utredningar vars resultat ingen bryr sig om ändå

mig hade de kunnat rädda genom ett samtal

men de ville inte