Hetsåt. Lade mig i sängen under bolltäcket. Somnade. Sov. Vaknade. Hade missat middagen - som jag skulle ha lagat och gjort iordning till morgondagens lunch också. Förtvivlad. Hetsätit igen. Duschat. Vet inte vad jag ska göra. Kommer inte kunna sova inatt. Terapi imorgon, och så ska jag till ÄS för samtal kl 13. Sen ska jag dra därifrån och komma tillbaka efter kl 16, så att jag slipper det störda mötet. Måste höra om min kompis kommer dit eller om vi ska ses någon annanstans. Det är en go tjej jag träffade på ÄS före sommaruppehållet. Måste smsa henne. Orkar inte göra något, men jag måste ju göra något...

Herregud vilka barn.......... Har varit på ridlekis sedan kl 8:30. Kom hem vid kl 14.  Är helt slut. Utmattad. Springer runt som en yr höna och vet ingenting och har ingen aning om vad någon heter eller vad som är planerat. Höll på att garva ihjäl mig när jag hade ansvaret för den sista djurgruppen; en liten tjej sa då till mig "vet du INGENTING???" ! Jag var tvungen att bita ihop hårt för att inte börja gapskratta och svara "nej, tänk, jag vet ingenting!"...!!   

Har gosat med bäor, städat åt kaniner, en ponny försökte slänga ner mig i gräset - men det kan han ju fetglömma för han är så liten jämfört med de hästar jag brukar ha!! Tog med mig honom och gick en vända och körde lite markarbete efter att grupperna var klara, och då insåg han att han var tvungen att ge upp..! JAG vann!! Nåde den häst som tror att den bestämmer över mig!

Ja, herregud. Men jag har haft KUL!! Riktigt kul!!! Trivs som fisken i vattnet!

Nä, nu måste jag vila lite. Har blivit slarv med mattiderna - såklart. Men jag hade verkligen inte ens haft tid att svälja en banan hel... Så nu är det hetsätningsvarning.. och imorgon ska jag till min t, och jag måste ändå förbi apoteket för att hämta ut medicin...... Måste försöka att inte köpa "något annat".....

Sitter här och degar framför tvn. Har varit och handlat mat idag. Är helt slut. Just nu botar jag ångest och allt med att - just det, hetsäta. Skitkul. Fil + flingor, glass, ALLT. Öööh.... ja just det - jag börjar ju min "utslussning" från ÄS på måndag. Känns det bra? Verkar det bra? ÄR det bra?

NEJ!

Dags att handla. Mat. Har ångest så jag dör. Vill inte, men vad ska man göra.

Har knappt sovit inatt heller. Känns som att tiden rinner ut för mig. Jag är hopplös.

Måste gå upp ur sängen. Nu. Eller om ett tag...

Sitt-ligger framför tv:n. Är helt slut. Den där kvinnliga personalen kom och lade sina armar om mig och kramade mig hårt. Det hjälpte - mycket. Så jag stannade. Kärringen till chef kom och pratade med mig - pga att jag skickat ett mail till henne och talat om hur det var och vad som skulle hända. Annars hade hon aldrig kommit och pratat.

Hon satt teamet står fast vid att ingen någonsin får förlängt. Jag dog. Grät ännu mer. Personalen kom och försökte trösta.

När nattpersonalen kom så berättade jag vad som hänt, och hon blev helt galen. Sa att jag ljög och "missuppfattat" - trots att jag har vittnen. Enligt henne har det aldrig varit tal om förlängning, men då frågade jag varför HON satt där inne och pratade med resten av teamet och DISKUTERADE det. Då visste hon inte vad hon skulle säga. Hon påstod också att chefen kom och pratade med mig direkt - vilket ju inte heller var sant. När hon sedan fortsatte med att tala om att hon visste bäst - att personal från måltidsprogrammet ringt min vän som lämnade ÄS samtidigt som jag men som inte kom tillbaka - så exploderade jag totalt. Skrek åt henne att hennes kp för i helvete inte tillhör det teamet, och att jag fått höra både från chefen och tjejen själv att ingen hört efter med henne hur hon mår.

Börjar förstå mer och mer att allt bara tystas ner och göms. Alla tror att allt är "bra" nu. Men det är allt annat än bra.

Har haft samtal idag. Var ganska avstängd. Orkade inte "ha känslorna på" eftersom det är fredag. Och nästa vecka börjar min utslussning. Ingen annan behöver utslussning under halva tiden, men tydligen behöver jag det...

Skit samma. Jag har beslutat mig för att bara vara där när det är bra eller hyfsad personal som jobbar. Det kommer spara mig massor av pengar - och ork. Puckot som är en av de som har hand om programmet frågade mig om jag kommer på mötet på måndag. Jag sa nej. Han sa att det vore bra om jag kom, "det är viktigt". Men det skiter jag fullständigt i. Han var med under pajkastningsmötet, så jag har inget till övers för honom. Inte ett skit. Aldrig i helvete att jag sitter där och rabblar vårdplan med den störda tjejen, hennes kp, och den där idioten som var med på pajkastningsmötet. Aldrig.

Pratade mer personalen vid lunch om det som hänt. Hon hade ingen aning, hade inte ens hört talas om det som hänt. Så man förstår verkligen att de försöker dölja sitt gigantiska misstag. Hon sa att hon förstod att det måste kännas horribelt att gå på ett sådant möte när man känner att alla är emot en och att ingen i personalen (förutom "de mina") vill ha en där.

Sa inte hejdå till min kp innan jag gick hem. Orkade inte det. Allt är för tungt. Hoppas bara att han förstår. Trodde att jag skulle hinna med bussen, men jag missade den precis. Så jag gick hem och kånkade på mina väskor istället. Hann lägga mig på sängen innan jag cyklade till stallet. Teori idag. Instruktören sa inget som jag redan inte visste, men det var trevligt ändå. Vi var några fler, och så blev det en hel del diskussion istället för "ren undervisning".

Har hetsätit glass med chokladsås. Mår skit.

Behöver min kp.

Fan.

Jag är helt förtvivlad över allting idag. Mötet som avgör hela min framtid har varit. Jag har gråtit som ett läckande såll. Min kp kom in på mitt rum och strök mig över ryggen där jag satt och grät. Sa att han var tvungen att gå, men att han kommer tillbaka senare. De hade redan börjat mötet - som han inte skulle vara med på - men jag tror att han gick dit ändå.

Den störda tjejen blev lämnad ensam, så naturligtvis kom hon in till mig och försökte "trösta"......... Jag proppade i mig stes och gick ut i tv-rummet. Satt där tills mötet var slut. Sen gick jag in på mitt rum och stängde dörren. Det knackade på flera ggr. Jag sa ingenting. Så kom cp-psykologen och sa att hon "blir arg" om jag inte kommer och äter tillsammans med henne och den störda tjejen. Då jävlar brast det för mig........ Hon bemöter min förtvivlan med ilska. Svarade att hon får väl vara arg om hon vill, det gör mig inget, för jag är så van. När hon fortfarande inte fattade utan stod där och sa att det jag känner är FEL så sa jag att hela vårdapparaten har varit så duktiga på att skälla och slänga ut mig, men att jag hoppades på att det här var annorlunda. Ögonen blixtrade på henne, men vem fan bryr sig. Hon sopade igen min dörr och smällde igen dörren till köket efter sig. Som en tonåring. Och hon ska ha "affektskola". Herregud. Tur att jag tackade nej. Det sista jag behöver är att bli än mer nedbruten än vad jag redan är. Jag mår mycket sämre nu och har mindre ork att kämpa än när jag kom hit.

Grattis ÄS. Ni har lyckats trasa sönder mig än mer - helt i linje med den övriga psykiatrin. Hota på bara - jag är så jävla van att bli behandlad och bemött som skit så det rör mig inte i ryggen. Ni kan inte skrämma mig. Det här är mina hem-marker. Ni har ingen aning om vad ni håller på med.

Stackars satar till patienter som ev kommer att komma till det här gudsförgätna stället. Det finns två bra personal. Resten är bara skit. Finns ingen "mitt emellan".

Självklart är min kp på utbildning nu. Så det finns ingen att "hålla sig fast i". Har mailat chefen och sagt att jag stannar till middagen. Då jobbar den enda kvinnliga personalen som bryr sig. Så min förhoppning är att hon ska säga något bra och komma med något konstruktivt - inte destruktivt som den här "andliga" psykologen med aggressionsproblem.

Min t bryr sig inte heller. Men det är väl för att vi snart ska börja avsluta vår kontakt. Så nu har jag bara min kp här. Och han är inte ens här nu.

Mår illa av ångest så jag är rädd att kräkas.

Hejdå livet.

Igår eftermiddag fick jag nog. Funderade på att smsa en kompis härifrån ÄS, men hon kan ju inte göra något. Så jag smet in till chefen när tjejen var hos sjukgymnasten. Hade bara tänkt att säga att OM hon fick höra att jag "mobbar" tjejen igen, så beror det på att jag vid frukosten inte kunde hålla tyst längre och dessutom inför 2 st personal. "Jag kan inte prata med min make om min sjukdom, för han är man och män klarar inte av sådant". Jag frågade om de inte kan tänka sig att prova att göra på något annat sätt. Såg hur hon bet sig i tungan när hon "råkade" glänta på dörren för sitt mans-hat inför personal... Men det blev inget mer - då - i alla fall. Hon höll sig på mattan och var den där lilla skrämda harungen igen. Personalen pratade på om att arbeta med och i sin relation, men jag såg på henne hur hon bara stängde av. Jag höll bara käft.

Sen blev det prat - återigen - om att VI ska ut och gå HENNES dagliga promenad. Och det tog jag också upp med chefen. Sa att jag INTE orkar eller vill promenera henne som om jag vore hundägare. Allt bara brast. Tårarna sprutade och jag sa att jag inte orkar mer. All min tid, energi och fokus går åt till att bita ihop och hålla käften. Jag har inte ens hunnit börja jobba med mig själv, och idag ska jag planera utslussning med min kp. Hon såg likblek ut när jag sa att jag mår lika dåligt av att bli kallad mobbare som när jag blir mobbad. Hon frågade vad som skulle kunna hjälpa mig. Jag svarade utan en endaste sekunds uppehåll "möjlighet till förlängning". Och sen sprutade tårar och snor. Sa att det här ju faktiskt är en unik situation, och jag orkar inte slåss för allt - IGEN. Hon sa då att hon ska prata med teamet på deras behandlingskonferens om det.

Har knappt sovit inatt. Somnade sent och vaknade före kl 5. Kunde inte somna om. Låg bara i sängen och stirrade. Hörde hjärtat bulta. Vad fan gör jag här. Det är bara slöseri med tid, resurser och pengar - för alla. Man har inte en chans att bli frisk med all den här pressen.

Jag tror att jag blir galen snart. Försöker att inte ta något ångestdämpande heller - för att vara så effektiv som möjligt. Jobba med mig själv och alla känslor maximalt. Men jag vet inte om det hjälper. Inte när det är såhär. Vore kanske bättre att ge upp. Allt. Jag är så trött. Så trött. Vill bara skära mig. Slippa känna. Fly. Jag orkar inte.

Det här är så sjukt.

Ligger här och funderar. Har varit en helgalen dag. Upp efter att knappt ha sovit, terapi, ÄS och lunch direkt, samtal med kp, handlat, middag... och en massa annat.

Bäst var - som vanligt - samtalet med kp'n. Trots att jag inte vågade släppa taget. Jag är för rädd. Fasaden sitter för hårt. Ler och biter ihop, trots att jag vet hur dumt det är. Rätt som det är så säger han "du nyper dig så hårt i benet att knogarna vitnar!". Visste inte vad jag skulle svara. Sa att jag inte alls gjorde det... Han sa att jag kunde få hålla hans hand istället. Krama den så hårt jag behövde. Saken är den att det måste göra ont - på mig. Och ja, jag vet - han är stor och vältränad och skulle formodligen inte ta skada av det, men ändå är jag rädd att förstöra honom. Han får inte ge mig sin hand, för jag förstör den. Har ett omättligt behov av trygghet.

Han fick mig att sätta ner fötterna på golvet - en kort stund. Men sen klarade jag inte av det. Allt bara svämmar över, och jag kommer dras med strömmen. Ska ha samtal på onsdag igen. Får se om jag hunnit jobba med mig själv tillräckligt tills dess. Vet att han vill hjälpa mig hitta sätt att andas på och slappna av. Men jag är så rädd. Så jävla rädd. Sätta ner fötterna på golvet och djupandas... sen är det kört... då tappar jag kontrollen...

När vi skulle avsluta så gick han fram till mig och sträckte fram sin hand. Och jag tog den. Hade jag inte bitit ihop så hårt som jag gjorde då, så hade jag rasat omkull, gråtandes. En fristad. En hållbar fristad. Trygghet, värme, empati.

............svep in mig och skydda mig från resten av världen..............

Nu..... sova... Ja, herregud.......