Igår eftermiddag fick jag nog. Funderade på att smsa en kompis härifrån ÄS, men hon kan ju inte göra något. Så jag smet in till chefen när tjejen var hos sjukgymnasten. Hade bara tänkt att säga att OM hon fick höra att jag "mobbar" tjejen igen, så beror det på att jag vid frukosten inte kunde hålla tyst längre och dessutom inför 2 st personal. "Jag kan inte prata med min make om min sjukdom, för han är man och män klarar inte av sådant". Jag frågade om de inte kan tänka sig att prova att göra på något annat sätt. Såg hur hon bet sig i tungan när hon "råkade" glänta på dörren för sitt mans-hat inför personal... Men det blev inget mer - då - i alla fall. Hon höll sig på mattan och var den där lilla skrämda harungen igen. Personalen pratade på om att arbeta med och i sin relation, men jag såg på henne hur hon bara stängde av. Jag höll bara käft.

Sen blev det prat - återigen - om att VI ska ut och gå HENNES dagliga promenad. Och det tog jag också upp med chefen. Sa att jag INTE orkar eller vill promenera henne som om jag vore hundägare. Allt bara brast. Tårarna sprutade och jag sa att jag inte orkar mer. All min tid, energi och fokus går åt till att bita ihop och hålla käften. Jag har inte ens hunnit börja jobba med mig själv, och idag ska jag planera utslussning med min kp. Hon såg likblek ut när jag sa att jag mår lika dåligt av att bli kallad mobbare som när jag blir mobbad. Hon frågade vad som skulle kunna hjälpa mig. Jag svarade utan en endaste sekunds uppehåll "möjlighet till förlängning". Och sen sprutade tårar och snor. Sa att det här ju faktiskt är en unik situation, och jag orkar inte slåss för allt - IGEN. Hon sa då att hon ska prata med teamet på deras behandlingskonferens om det.

Har knappt sovit inatt. Somnade sent och vaknade före kl 5. Kunde inte somna om. Låg bara i sängen och stirrade. Hörde hjärtat bulta. Vad fan gör jag här. Det är bara slöseri med tid, resurser och pengar - för alla. Man har inte en chans att bli frisk med all den här pressen.

Jag tror att jag blir galen snart. Försöker att inte ta något ångestdämpande heller - för att vara så effektiv som möjligt. Jobba med mig själv och alla känslor maximalt. Men jag vet inte om det hjälper. Inte när det är såhär. Vore kanske bättre att ge upp. Allt. Jag är så trött. Så trött. Vill bara skära mig. Slippa känna. Fly. Jag orkar inte.

Det här är så sjukt.

 

Susanna

31 augusti 2011 10:28

Lilla älskade vän!
Inte ska du ge upp, du som kämpat med allt!
Förstår inte vart de fått allt mobbande ifrån!
Är dom helt knäppa eller?!
Blir så arg för att ingen verkar lyssna på dig.
Hoppas verkligen att du nu får den hjälp du behöver.
INGEN ska behöva gå runt och må som du gör.
Du är ju där för att få hjälp.
Inte för behöva gå ut med en tjej som om hon vore någon hund. Inte vara där och bli kallad mobbare.
Du vill ju vara där för att få hjälpen.
Förstår de inte det?!!!
AAARGGH.. Blir så arg och ledsen..
Hoppas att allt på något yttepyttelitet sätt är bra med dig iallafall.
Du kan klara detta <3 Ge inte upp för böfvelen!
*VärldensstörstakramtillvärldensbästaMaria!*

http://mortemvis.bloggplatsen.se

Maria

31 augusti 2011 13:39

Gulle dig!! ♥
Jag vet inte, jag vet ingenting just nu... har haft samtal och jag bröt ihop i slutet... Nu sitter jag här framför tvn, med tjejen som jag "mobbat" och så sitter min kp här...
Känns lite skakigt...
Kram!!

 

Isa

31 augusti 2011 13:39

Jag tycker att det är bra att du sa ifrån. Kom ihåg vem du är; vad andra än säger så vet ju du hur du tänker och vad du menar med det du säger och gör.

Som sagt: Hon har nog stora problemos själv, och du har nog av ditt.

Bamsekramar på dig lilla vän!

http://isanj.bloggplatsen.se

Maria

1 september 2011 12:35

Kramar tillbaka.... gråter..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...