Mår skit idag. Fullständigt skit. Har så mycket ångest att det kokar över. Rastlösheten över att inte kunna göra något åt någonting får mig att gå i taket. Mår illa. Vill och behöver skära mig. Försöker tänka att jag ska överleva tills måndag eftermiddag, men det är svårt. Så svårt. Min fd t har hört av sig, hon mailade, så det är det jag försöker hålla hårt i. Att hon finns, att hon lever, och att jag inte är helt ensam.

Magen är stor. Nej, gigantisk. Har ätit palt. Det är gott. Jättegott. Men jag borde verkligen inte äta det. Borde inte äta alls.

Har inga ord idag. Har ingenting.

Jag dör snart. Klarar inte av det här.

Min fd t har inte hört av sig.

Vill skära mig. Ordentligt.

Äcklet har kommit. En vecka i förtid som vanligt när jag mår såhär.

Fått äcklet idag. En vecka för tidigt. Men jag vet ju att det kan bli så när jag mår riktigt dåligt. Hade tänkt fara och köpa en grill, men det blev inget. Är inget grillväder heller, så det spelar ingen större roll. Har öst i mig godis och chips. Pizza till middag.

......har inte hört av min fd t.... kanske är hon ledsen för att jag inte skickat någon riktig present utan bara ett kort.... eller så är hon kanske inte hemma.......... eller så kanske hon inte vill veta av mig längre........... min älskade själamamma...... eller så kanske hon är sjuk........ jag vet inte.... Det enda jag vet är att hålet efter henne aldrig kommer att fyllas igen. Någonsin. Och när dagen kommer då min kp lämnar mig......... ja.... då är jag slut. Men det är lika bra det egentligen. Det är ju inte som att någon kommer sakna mig på riktigt.

Har dessutom sådan jävla mensvärk så jag kräks snart... ut i korsryggen och bäckenet....... Hej endometrios....

Jaja, thats life... eller vad man nu ska kalla det..

Ja, det är precis det jag skulle behöva nu. Att dunka huvudet hårt i en betongvägg. Cykeln är hämtad, men självklart efter mer strul. Och i måndags så var min kp sen igen, så det var andra måndagen i rad som samtalet blev avkortat med 15 min. Men jag visste ju om det, så det var väl ok. Dock får det mig att som dra mig tillbaka, lite som att jag inte hinner både "krascha" och "bli ihoptejpad" så att jag klarar av att ta mig hem sen. Och då blir det som det blir.

Har just varit och postat ett födelsedagskort till min fd t. Saknar henne så mycket. Känns som att en del av mig är borta och förlorad för alltid. Och så är det väl också, antar jag. Ett konstaterande som är så smärtsamt att göra att man inte står ut.

Försöker andas, men det är så tungt att det känns som jag kvävs.

Satt här och gjorde mig iordning för att fara på samtal igår em, och så får jag ett sms. Då är min kp sjuk. Så det blev inget. Istället blev det långpromenad med vovven och så fick han vara lös för andra gången så att han kunde leka med sina kompisar.  Har repeterat samma sak idag, men pga andra hundar i närheten så fick de inte leka lika mycket lösa. Dock snarkar lillen gott ändå just nu.

Idag har jag hämtat ut medicin och ett av recepten blev fel, men det var inget livsviktigt utan bara magmedicinen. Det skulle ha varit granulat i pulverform, men läkaren råkade skriva ut pulver till oral lösning istället. Jag testade det i alla fall, och det var "intressant"...... Det klumpade ihop sig och blev gelé... och när jag blandade ut det mer så fick det konsistensen av grynig fruktsoppa. Kändes jävligt äckligt att svälja. Men det smakade inte lika hemskt som jag trodde. Tänker att jag testar det här och får helt enkelt se. Gissar dock att det kommer bli den rätta formen efter nästa läkartid.

Har beställt andra receptfria saker från Apotea. De är billigare än Apoteket. Och så har jag slängt nästan 600 kr i sjön på nya gardiner - för att jag inte orkar para ihop de jag har och stå och stryka till förbannelse. Sen imorgon ska jag hämta min nya cykel som är beställd, så där ryker 5000 kr....... Och så måste jag beställa grejor till vovven, för de har rabatt nu - inte sen. Så när den här månadens hyra är dragen så kommer det inte vara mycket kvar att leva på. Men - det enda som är riktigt "slöseri" är väl gardinerna. Medicin måste jag ha, och en fungerande cykel likaså. Och jag har bara ägt två cyklar i mitt liv; den senaste har jag haft sedan -93. Så det är väl inte hela världen att jag köper mig själv en cykel i vuxen ålder.

Ska väl ställa på mopeden igen också, så jag kan ta mig till och från samtalen billigare. Problemet är dock precis som jag trodde; den är tjurig som fan efter vintern. Har fått igång den vid två tillfällen, men jag blir inte riktigt klok på den. Den kan stå på tomgång i 2 min och sedan sakta dö, och det hjälper inte att gasa heller. Och jag måste kasta runt med den innan jag försöker starta den över huvudtaget, för det är som att bensinen inte går runt i systemet annars. Var samma problem när jag försökte starta den för första gången förra året och den var nytankad. Jag behöver ställa upp den på centrumstödet "oömt" några gånger. Så det är svårt att lita på att den ska starta alls.

Vi får väl se. Kanske det blir bättre när det blir varmare ute också.

Har påbörjat ett nytt test för att få måltiderna under kontroll. Så nu äter jag frukost, en "lätt lunch" som typ är en andra frukost, och så ordentlig middag - ev lite kvällsfika. Känns redan bättre, men det kan ju vara tillfälligt. Hoppas dock på att det håller i sig, för det är bra för min börs om inte annat...

För övrigt.......... ja, jag försöker att varken tänka eller känna..............

Hade en horribel dag igår. Tog en hel del medicin för att orka överleva. Gick på långpromenad med vovven tillsammans med grannen och hennes hund. Vi släppte dem lösa på en stor åker så att de fick leka. De var ganska trötta från början - annars hade jag aldrig vågat släppa min lille herre. Han har aldrig varit lös tidigare, så det var väldigt nervpirrande. Särskilt med alla stall omkring och folk som promenerade med sina hundar. Jag är mest rädd för att han ska dra iväg och bli överkörd - eller ihjältrampad av en häst, eftersom han har noll respekt för dem utan bara vill leka och pussa på dem...

Imorgon em har jag samtal igen. I måndags var min kp sen. En hel kvart. Pga det försökte jag hålla ihop, för jag kunde inte dra över på tiden för jag var tvungen att tvärfara hem och vända och hämta min börs och göra ärenden. Men när han pratar om tröst. Den "lilla". Att vara ledsen. Att vara liten. Ensam. Ja, då rinner tårarna........ och när han dessutom erbjuder att finnas per telefon under veckan...... ja... vad säger man... "lilla" bara grät........

jag tänker på det ständigt

mår så jävla dåligt

är så ledsen

och det är så jobbigt att känna efter när jag har samtal

så jobbiga smärtsamma tårar

jag försöker hålla ihop

kämpar och slåss så mycket jag kan för att orka hålla ihop

och jag förlorar

tårarna rinner och skårar mina kinder

och därför vinner jag också - på ett annat sätt

men det gör ont

så jävla ont

och jag är så rädd

behöver trösta barnet i mig

men jag vet inte hur

klarar inte det själv

och jag kan inte be om tröst

be om ett par armar som håller om

en famn att gråta i

tryggt

lugnt

stilla

någon som tar emot

men det finns ingen

kan inte be min kp

skulle vilja

men kan inte be honom

han gör redan så mycket

när dagen kommer då han lämnar mig

på ett eller annat sätt

så har jag beslutat mig för att det får vara nog

då ska jag bli fri

då har jag inget som håller mig kvar här

min älskade hund får det bra någon annanstans, det vet jag

att ta sitt liv är inte fegt

och det är ingen enkel utväg

men ibland är det den enda vägen