Kom till min kp idag och andades knappt. Var så orolig för vad han skulle ge mig för besked om sitt arbete. Jag var helt förberedd på att han skulle säga att han är ledsen, men han vill så gärna ha det andra jobbet att vi får försöka lösa problemen. Han sa ingenting först. Så till slut frågade jag. Han sa då att han tackat nej. Jag blev glad, men samtidigt orolig att han gjort det för min skull. Han sa då att problemet är att han inte kan jobba på annan plats tisdag, onsdag, torsdag, för då har han behandlingskonferenser, handledning, grupper, osv. Och vilka dagar och tider i veckan var inte förhandlingsbart, så det fungerar helt enkelt inte. Särskilt inte med en start om drygt 3 veckor.

Så... jag får ha honom kvar... ett tag till i alla fall... Problemet är att han är så omtyckt att han får erbjudanden både till höger och vänster, så till slut kommer han nappa. Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Ska jag "satsa medan han är kvar" och riskera att han lämnar mig mitt i allt. Eller ska jag fortsätta "snurra runt" i min cirkel och bara satsa på överlevnad här och nu.

Jag vet inte.

Funderar på att skära mig. För jag bara äter och äter. Blir fetare och fetare.

Grät mig till sömns inatt. Försökte lyssna på ljudbok, Morgan Allings "Kriget är slut". Det är en jättbra bok, men jag kunde bara inte fokusera, inte för fem öre. Gick upp halv elva. Hade tänkt fortsätta med min rutin att gå upp halv nio, men hittade ingen anledning att fortsätta kämpa med det efter gårdagen. Spelar ju mindre roll när jag går upp, äter, ja allt, om jag ändå inte ska fortsätta vara i livet.

Har varit ruskigt varmt idag. Sådär så livet bara känns ännu mer omöjligt att orka med. Gick och handlade. Åt chips och glass till middag. Vem bryr sig. Inte jag i alla fall. Har hört av läkaren. Jag bad henne förlänga några recept trots att vi inte hunnit ses efter sommaren. Hon ska fixa det i veckan. Och så ska hon försöka ordna med en tid veckan därpå. Hade hellre träffat henne nu så att det inte syns lika tydligt att jag är i en nedåtgående spiral. Inte för att hon skulle lägga in mig, men jag vill inte riskera att det blir krångel med de narkotikaklassade medicinerna.

Vet inte hur jag ska göra med bostad heller. Har inte råd att bo kvar här efter nästa års hyreshöjningar, men var fan ska jag bo då. Ju närmre stan desto dyrare och jag vill inte ens bo där. Kikade på planlösningen på en 2:a i området där jag bodde förut, men där ska alla badrum och hela V/A-systemet renoveras, så det kommer bli för dyrt att bo där sen också. Ska jag bara ha råd med en etta med kokvrå på 20 kvadrat i någon by, så kan jag lika gärna ta livet av mig. När jag är hemma så mycket som jag är, så behöver jag ett hem som jag inte mår skit av också. Vid årsskiftet ska ju bostadstilläggen höjas, men så även skatten och prisbasbeloppet sänks - så det blir förmodligen minus i kassan ändå.

Hunden känner att något är fel. Han skäller på allt, så jag blir galen. Och jag vet inte hur jag ska kunna lugna honom när jag själv är såhär. Kanske skulle stänga in mig på toaletten och skära mig. Då blir jag lugn. Är ju inte som att det spelar någon roll längre. Varför vara rädd om mig när det inte finns någon morgondag...

Det var vad min kp frågade mig idag. Han hade just släppt bomben - att om han nu börjar arbeta fackligt så blir det på hela 50% och med start om 4 veckor. Kände hur hela jag hamnade i total panik. Jag som just börjat ta tag i saker. Vi har mycket att jobba med, som han sa första gången efter sommaren. Och nu kan allt rasa. Igen. Han frågade hur jag kände och tänker kring det, och det faktum att vi i så fall inte kommer kunna ses mer än en gång per vecka. Jag ville inte svara, och jag sa precis det. Han förstod inte varför, så jag förklarade att jag är rädd att mitt svar ska påverka hans beslut, och det är ju hans liv, hans jobb. Han sa då att mitt svar inte påverkar hans beslut, men jag vet att han inte är så "cool" att han kan ta vad som helst helt oberörd. Jag sa att det är ju mitt problem, inte hans, men han menade att det ändå är hans problem att lösa. Grejen är ju bara att det inte går att lösa. Jag tänker inte byta samtalskontakt igen, och han vet det. Han är min sista chans här i livet, men det kan jag ju inte säga. Eller?

Varför, varför, varför, kände jag och berättade att det känns som att jag rör på mig, att något händer med mig, något nytt. Det är samma sak varje gång. Så fort jag börjar känna att jag kanske kommer kunna resa mig och hitta något som jag kan överleva med, då blir det såhär. Allt går åt helvete.

Tar han jobbet, så är det bara att inse att min chans är förbi. Då fortsätter jag sjunka sakta tills jag till slut dör. Skulle aldrig säga något till honom om det, för då kommer han tro att det är hans fel. Och det är det inte. Det är mitt fel. Därför kommer jag i så fall fasa ut honom. Så att han inte behöver lida när jag är borta. Så han inte klandrar sig själv. Han behöver inte få veta att jag är borta. Han är en så fin människa som gått på många smällar i livet, och jag tänker inte lasta honom med något sådant.

I torsdags pratade jag med min mamma, och hon hade högtalaren på så pappa hörde också. Jag sa till henne vad jag tycker och hur jag känner. De erbjöd sig att prata med banken och höra om jag ändå inte kan få ett lån för att köpa bostad, och om jag inte får det så kan de ta lånet tillsammans med mig eller så tar de allt och vi skriver papper på det och jag hyr bostaden från dem. Men - redan innan de ens kommit till banken för att fråga, så ändrade de sig. Det var deras idé och de som lovade att kolla upp det. Så jag blev jävligt besviken. Jag vet ju att de är såhär, de har alltid varit såhär. Jag vet inte varför jag trodde annorlunda om dem nu, kanske för att jag verkligen behöver det för att orka kämpa vidare och inte bara göra slut på allt. Jag sa vad jag tyckte på ett bryskt sätt, för jag var verkligen upprörd. Jag grät, mamma grät. Hon försökte "tävla" med mig om vem av oss som mår sämst, och då brann jag av. Jag sa att jag inte godtar att hon gör det, och inte heller att hon ska ha den där offerrollen. Hon visste inte vad hon skulle svara, utan rabblade på och försökte anklaga mig för saker. Först tyckte hon att jag hade "fel" åsikter och att jag "aldrig kan erkänna att jag har fel", hon som alltid förespråkat att man ska ha olika åsikter och respektera varandra ändå. Sen påstod hon att jag ställde krav på dem och alltid har gjort det, som de inte kan leva upp till. När jag då frågade vilka krav det skulle vara så hade hon inget svar. Till slut kom hotet; vi ska prata om det här när vi ses och inte över telefon. Hon hennes mål med det är att träffa henne och pappa och min bror och hans sambo i fjällen när min mamma fyller år. Jag var då så förbannad så jag sa bara jaha. Så lade vi på och jag har inte hört av dem sedan dess. Jag skickade ett sms efteråt och bad om ursäkt för att jag varit så brysk, men skrev att jag står för innebörden av det jag sa. Och så tillade jag en sammanfattning av hur jag mår, följt av ett löfte om att aldrig mer berätta hur något verkligen är, eftersom det förstör så mycket för dem. Jag talade även om att jag inte kommer till fjällen för att fira hennes födelsedag för husfridens skull. Har inte hört ett skit tillbaka. Och inte tänker jag höra av mig till dem. Ringer eller smsar de mig så tänker jag inte svara, för det här fan ingen lek. Jag lämnade sandlådan för länge sedan, även om de fortfarande leker där.

Har ritat nästan hela dagen, tvn har inte ens varit på. Resultatet av det är att jag nu är knallröd från solen på balkongen. Visst, jag ville få lite färg, men ville ju inte bränna mig. Nu får jag försöka vända ryggen till istället, och så ska jag sysselsätta mig inomhus med att möblera om. Det lär ju dröja länge innan jag flyttar, så varför inte försöka göra det bästa av saken tills dess. Känns jävligt jobbigt, men... ja......

Tänker så jag blir yr och mår illa...

Hur fan ska jag göra med min fd "väninna". Vill helst bara låta henne leva sitt egna liv i bakgrunden och skita i henne. Det skulle innebära en förlust av andra vänner, men i så fall kanske det är lika bra. Har kommit fram till att största problemet är att hon ju är mitt juridiska ombud - om hon nu har lämnat in någon polisanmälan.. Vet inte hur lång preskriptionstid det är för tex urkundsförfalskning. Känns som jag sitter fast hur jag än gör.

"....det går åt helvete i alla fall"......     

Råd tas tacksamt emot!!   

Har haft terminens första samtal idag. Var fullständigt överladdad, så det blev som det blev. Fick i alla fall krama om min kp några gånger. Herrejävlar vad jag har saknat honom. Tänk att det är så svårt att slappna av och varva ner. Men det är väl "rekylen" efter den här sommaren.

Får väl se hur hösten utvecklar sig, eftersom min kp fått jobberbjudande att arbeta fackligt..... Han ska ju inte sluta ha samtal, men det kan nog bli tillräckligt jobbigt ändå...

Har fattat ett beslut. En sak som bara min kp vet om, och som jag även talat med mina föräldrar om. Jag ska försöka köpa mig en bostadsrätt här i byn. Var tvungen att ta upp det med mina föräldrar eftersom jag inte få ta lån pga att jag saknar fast ARBETE. Sjukpension räknas inte. Så antingen får de prata med banken och förklara så att jag får ett lån ändå, eller så får de gå i borgen för mig, ELLER så får de köpa lägenheten och jag betalar allt till dem. Har strosat genom ett område som jag fastnat för. Och ja, jag hade väl hellre haft ett hus, men man måste ju inse sina begränsningar. Kan man inte tala i telefon så är det väl snäppet värre att bo i hus än i bostadsrätt. I alla fall när det gäller saker som tex byte av tak, mögelproblem, eller vad det nu kan vara. "Skalet" har ju bostadsrättsföreningen hand om. Och ja, priserna är skyhöga, men jag kan ju lika gärna leva upp mina pengar. Jag har inga barn som kommer ärva mig, så det kvittar ju. När jag inte kan avancera varken inom karriär eller familjeliv, så behöver jag något eget. Något som bara är mitt, en fristad. En plats där jag kan känna mig trygg, dit ingen har rätt att gå in. Ingen kommer ha en huvudnyckel, utan det är bara mitt.

Frågan är "bara" hur stort lån som är möjligt att få, och så måste det ju komma ut någon lägenhet till salu. Har kikat på åldersfördelningen i det området, och det verkar som att det är dags för ett generationsskifte. Bor 25 st som är över 75 år gamla, och så är det några 50+ och så en hel del 30+. Så.... kanske kommer det ut någon lägenhet om mindre än typ 10 år... Men - å andra sidan.. jag dras ju med min eviga "otur"..........

Jag vet inte säkert men jag tror att jag har samtal imorgon em..... Far väl dit och hoppas att min kp är där. Hans semester borde vara slut. Vet att det låter knäppt, men jag har av ren överlevnadsinstinkt försökt att bara ta dag för dag utan att tänka på dagen efter. Har noll koll på datum och dagar.

Hjärtklappning och början på panikångest - måste gå och ta medicin.....