Det säger min kp. Någon gång tar ledsenheten slut, och då är man inte längre ledsen. Jag har sagt till honom att min ledsenhet aldrig tar slut. Och det gör den inte heller. Den rör på sig och blir större och mindre, men den tar aldrig slut. Aldrig.

Har försökt sysselsätta mig lite idag, men det går inte. Spelar ingen roll vad jag än gör. Det är inget jag rår över. Jag vill ju inte vara ledsen och må dåligt.

Istället för att skära mig så äter jag mat och godis. Är öm i munnen, men vem bryr sig. Bara att möla på. Gör jag inte det så skär jag mig. Har stirrat på hällskrapan. Ett rakblad med stabil hållare. Ett snitt åt rätt håll så är allt över sen. Då bestämmer jag. Då säger jag STOPP, SLUT. Och då blir det så också. Inte som någon annan vill, utan som JAG vill.

Grät mig till sömns. Idag har det mest bara varit tårar som strömmat då och då. Är dödstrött.

Det är svårt att acceptera att man nu igen är utan läkare på obestämd tid. Särskilt då det gått åt "så mycket" medicin under hösten. Lever på ångorna.

Vill bara flytta härifrån. Komma till ett nytt ställe så att jag kan gömma mig hemma utan att någon behöver veta vem jag är eller att jag överhuvudtaget finns. Min kp hör inte av sig. Han känner sig kanske skyldig. Men jag har aldrig lagt någon skuld på honom. Snarare hör den ju hemma på den/de idioter som än en gång insett läget - men valt aktivt att inte informera mig.

Jag är fortfarande, trots att de inte märker av mig, deras hat-patient. Hade det här inte varit mitt anonyma andningshål så hade jag skrivit om vad psykiatrin, alla människor med MAKT, har gjort emot mig. Vad de kallat mig. Vilka hot och utpressning de utsatt mig för.

Det enda jag kan hoppas på är karma. Eller att det åtminstone finns någon "balans" i denna värld. Inte för att jag tror det, men hoppas går ju.

Vid 18-snåret ska jag gå med vovven så han får busa med sina kompisar. Har ingen lust eller ork alls, men vad gör man inte för sitt hjärta.

jag kommer dö i den här lägenheten

men då är det i alla fall mitt beslut

det är det viktigaste

måste förlåta min kp först

så att han inte klandrar sig själv

för hur det än är så är det ju inte hans fel

det är mitt beslut

en ren konsekvens av hur psykiatrin är i dagens samhälle

mig kan de inte hjälpa

de vill inte hjälpa

inte de som har makt

och det spelar ingen som helst roll vad "fotfolket" tycker

jag är alltid fel i makthavarnas ögon

förtjänar ingenting

tårarna rinner

och jag sitter och skrattar åt mig själv

har ju lovat gång på gång att jag aldrig mer skulle låta dem göra såhär mot mig - med mig

och så gör de det ändå

jag var så dum att jag försökte

så dum att jag hoppades - och trodde

jag är en idiot

ett jävla pucko som trodde att de skulle hjälpa mig - den här gången

hahahaaaaa

varför skulle de göra det

jag lär mig aldrig

men - nu räcker det

min goda tro är slut

och ingen - INGEN - kommer kunna få mig att sväva iväg igen

psykiatrin är och förblir precis så åt helvete som den varit

hej anna odell, uppdrag granskning, osv

Samtal idag. Tandläkaren kom dit. Hon visade mig lite hur jag kan göra för att sköta tänderna på ett annat sätt. Kramade om henne innan hon gick.

Sen släppte min kp en bomb. Jag pratade om min läkare och mediciner och frågade om han fått veta något nytt sedan sist då jag frågade honom också. Han såg på mig lite på samma sätt som sist jag frågade. Sådär så det känns som att det är en obekväm fråga - eller att han inte är bekväm med att svara på den. Sist undrade jag vad som var fel, om han ljög för mig. Men - han kan ju inte ljuga mig rakt upp i ansiktet. Eller.....?

Han sa att han vet. Men att han inte vet om han får berätta. Jag svarade att det är ok, då kan jag fråga hennes handledare eller också henne själv. Då svarade han. Hon har just fått barn - igen. Så hon blir borta minst ett år - till. Såg på honom och frågade när han fick reda på det här. Han ville verkligen inte svara. Under starka påtryckningar så svarade han till slut.... Och han har vetat SEDAN I VÅRAS.........................

Mitt hjärta gick i tusen bitar. Nej, värre. Det pulveriserades. Han ljög för mig. Och han har undanhållit det här från mig i nästan ett år. Han sa att han tyckte att jag har haft tillräckligt med tänderna och att inget skulle ha varit annorlunda idag om han berättat - hon är borta, punkt. Jag grät så tårarna forsade. Sa att om han hade berättat så hade jag ju inte gått runt och tänkt att efter årsskiftet så kan jag andas igen. Då hade jag inte byggt upp en massa glädje, förhoppningar, osv. Utan då hade jag varit förberedd. Och kunnat hinna smälta och hantera det. Inte tagit på mig en massa som tex tänderna som tagit rejält på mitt medicinförråd.

Han frågade om han ska kontakta min "backup" eller om jag vill göra det. Jag skiter i vilket. Hon kommer inte skriva ut mediciner som min läkare gör. Utan då är det läkarbesök varje månad och jag får enbart medicin för en månad i taget - trots att jag aldrig misskött mig eller min medicin. Det gör att jag känner mig bestraffad, och som att jag är tillbaka på ruta noll då jag fick medicin delad av min t. Och "backup'en" sa sist att hon ju inte känner mig. Men nu kommer min läkare vara borta i ca 5 ÅR totalt - så min "backup" känner mig nog betydligt bättre trots allt. Men hon kommer inte säga så. Hon kommer svara att hon förstår, men att hon inte kan skriva ut sådana mängder medicin, och ingen medicin utan att träffa henne.

Grät fortfarande när jag gick från min kp. Grät på bussen. Grät på ica när jag handlade. Gråter hemma. Tårarna tar inte slut. Kom inte ut på internet, varken på laptop eller mobil, så jag skrev ett sms till min kp. Vet att det är fel, men jag var tvungen att lätta på trycket för att inte hoppa framför en buss.

Jag vet inte vad eller varför jag trodde att jag skulle få känna glädje, något positivt, denna gång. Att få hjälp med tänderna var en så stor positiv händelse, så självklart måste mattan dras undan under mina fötter så att jag faller. Och faller djupt, djupt ner i avgrunden. Ner i det välkända svarta hålet som jag fallit ner i så många gånger förut.

Funderar på att ta livet av mig, på allvar. Nu har det varit såhär I ÅRATAL. Dessutom har min kp ljugit mig rakt upp i ansiktet. Och folk undrar HUR och VARFÖR jag misstror och saknar tillit till vården....?!???

Jag orkar fan inte mer.

Samtal på fm idag. Nya vårdplanen spikad. Jag höll på att krypa ur skinnet.

Så reser sin min kp. Min älskade kp. Frågar om jag kan gissa vad han håller på att läsa just nu. Jag svarar "det är väl nåt med KBT". Han plockar fram en bok - som det står KBT stort över framsidan - och visar mig i texten. Det handlar om PTSD. Jag vill bara sjunka genom golvet, golven... marken....

Känner mig såååå sedd. Började nästan gråta.

Han behöver ju inteeeeee läsa för min skull ju!

Får så dåligt samvete. Och jag skäms.

Det är inte som att han läser den för någon annans skull.

Åååååååååhh!! Jag DÖR!!!!

Drack lite vatten - och då lossnade ett stygn. Det är ju bara normalt, men det var nog inte meningen att det skulle fastna i halsen... Jag dricker och dricker och det rör sig inte. Sitter precis nedanför "gränsen" för kräkreflexen, så jag har kväljningar hela tiden. Hände nyss.

Hade jag kunnat så skulle jag ha ätit en knäckemacka, för det vet jag brukar fungera. Men - nu går ju inte det.

Samtal imorgon. Är jättenervös. Nytt år, ny vårdplan, nya "mål"... och "dags" att ta tag i det jobbiga efter att ha fyllt hösten med tandproblemen. Vet inte om det betyder att bearbetningen börjar imorgon. Jag tror inte det, eftersom det är fredag och han vet att jag behöver klara av helgen - och att tandläkaren kommer på vår tid på måndag.

......och ja, jag vet att jag flyr... det är det jag är bäst på...........

Inser att jag knappt känner någon smak på mat alls. Måste bero på all svullnad efter operationen. Undrar när det blir bättre..... Tyckte att pizzan inte smakade något, och idag stekte jag lax till middag och kände ingen smak. Känner bara salt och sött. I princip inget annat. Därför fungerar godis bäst att äta....

Imorgon em är det i alla fall dags att träffa min kp igen efter juluppehållet. Är sååååå skönt. Vill bara krama honom. Få vila en stund.

Ska ta huvudvärkstabletter nu, för jag har ont i skallen för fjärde eller femte dagen i rad nu och idag börjar det kännas som analkande migrän... får väl se var det slutar..