Var till stallet en sväng igår - som vanligt.. på vägen dit började väninnans bil krångla. Den dog helt, och sen när den startade så fungerade inte hastighetsmätare, bensinmätare, varvtal, motortemperatur, osvosv.........

Så idag har en annan tjej fått ta hand om "min" häst. Väninnan skrev att hennes dotter skulle fara till tävlingsstallet med en kompis, men så fick jag syn på väninnan på träningsfilmerna på youtube.................... Skrev på djävulstyg att jag var glad att de fått igång bilen..... men se då hade hon liftat med någon annan. Och till saken hör att de passerar stallet där "min" häst står, på vägen till det andra stallet.

Så nu är jag ännu mer förbannad. De har tre bilar varav ingen fungerar, och har uppenbarligen tillräckligt med pengar för att ha tre hästar, varav den enda är "min". Och de har lagt ut 15000kr på en av de andra hästarnas veterinärvård, och vet inte om han kommer klara sig eller inte.

Det här går liksom inte. Jag kommer inte skriva på något köpeavtal alls. Det får min väninna göra och äga ponnyn helt och hållet, och så hjälper jag till när jag kan och orkar. Hela mitt liv kan inte kretsa kring att ha ständigt dåligt samvete över att jag inte kan ta hand om hästen - både rent praktiskt och ekonomiskt.

Och from torsdag tom söndag är det tänkt att jag ska ta hand om alla deras hästar, för då ska de fara på tävling för att "heja på" dotterns kompisar. Hon ska själv inte tävla, men ska alltså få ta ledigt från skolan för att fara iväg.

Jag mår bara sämre och sämre. Sommaren närmar sig med stormsteg, och med den kommer semester osv........ Min kp ska jobba v 29, vilket kändes bra för min del. Men - han sa att det bara är akutpsykiatri som gäller då, så jag antar att jag inte får träffa honom då. Jag svarade att "ok, då är det som vanligt - att den som skriker högst får mest". Han förstod vad jag menade och såg tröstande på mig.

Just det, min väninna lovade att hon skulle lämna in min cykel på reparation igen då de inte lagat den sist när jag lämnade in den. Hon lovade att hon skulle göra det i fredags. Har hon då gjort det? Nope. Hon menar och vill verkligen väl, men det blir tyvärr vääääääldigt fel.

Jag känner igen mig i att hon vill hjälpa alla, men skillnaden mellan oss är att jag inte tar på mig och lovar saker som jag inte kan hålla. Och jag "glömmer" inget av det som jag har sagt att jag ska göra heller.

Vill bara lägga mig ner och dö. Jävla skitliv.

Och mopeden fick jag mail om att den skulle vara hos mig när som helst i onsdags på fm, men på em hette det att de inte ens skickat den än .

har försökt baka en födelsedagstårta till en väldigt speciell väninna, men det blir barapannkaka av allt...... just nu står den i kylen och är dyngsur......... fick ta isär tårthelvetet och byta ut chokladganaschen som spruckit i kylen.......

fixat dekorationer också..... spaghetti doppade i choklad = hopphinder... och har även gjort andra chokladdekorationer.......

hunden har varit helgalen så han fick sitta fast i en dörrpost..... sen slängde jag alla spritspåsar och bytte soppåse.. men själklart glömde jag ställa ut den utanför dörren.......... så han... har slängt i sig blockchoklad........

jag fick total panik........................ men - han har mest ätit vit choklad och den ska vara minst farlig......

förutom sockerchocken så verkar han må bra... men jag törs inte och orkar inte se och höra honom kräkas och diarréa inatt...........

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Tror att min t börjar klippa det sista bandet mellan oss nu. Känner frånvaron i hennes ord, hon skrev till mig häromdagen. Gissar att stöttningen med tandläkare börjar bli uteslutet. Som jag anade. Jag vet inte hur jag lyckats, men jag har liksom skjutit det framför mig. För jag orkar inte. Orkar inte med mer förluster.

Hade i alla fall ett bra men jobbigt samtal med min kp igår. Jag grät. Grät och grät.

Jag vill bara dö.

Finns ingenstans att flytta till.

Cykeln är stendöd.

Har köpt en moped men ingen vet när den kommer.

Har ansvar för en ponny som jag inte klarar av att ha och som jag inte bett om. Och min hund blir lidande. Och jag, eftersom jag inte kan göra något för att jag är beroende av skjuts. Och jag snyltar på min väninna som betalar allt.

Skulle ha ordnat med mer hö i helgen, men det blev inget. Skulle ha gjort det igår, men det blev inget. Skulle ha gjort det idag - men det blev inget. Ständig stress med att få allt att räcka pga brist av planering.

Och jag bara äter och äter.

Ångest. Hela jag är inbäddad i ett ångestmoln som kväver mig.

Köpte mopeden. Lämnade tillbaka den då jag upptäckte att den var olaglig att köra på svenska vägar. Nu har jag köpt en splitter ny på nätet som kommer någon gång efter nästa vecka. Ingen idé att försöka köpa en begagnad, eftersom det visade sig att min väninna inte ordnade så att den förra kom hem till mig. Skitkul.......

Mår så dåligt. Så jävla dåligt.

Och imorgon har jag tre hästar att ta hand om. Och jag borde fara och handla. Men, jag tänker att om jag cyklar till stallet hyfsat tidigt så kanske jag hinner cykla och handla sen. Om jag orkar.......... På söndag tror jag att jag har två hästar.... så det är inte bättre odds då direkt....

Mensvärk också. Mår illa. Har flashar.

Vill dö.

Imorgon startar väninnans barn sin första tävling med nya ponnyn. Och jag är inte inbjuden. Jag tror att det är av omtanke, för de måste fara så tidigt, men ändå..... Idag tog det mer än 2 timmar att få svar på om jag skulle behöva cykla till stallet i spöregn sent ikväll eller ej. I sista stund fick jag veta att jag inte behövde ta hand om hästen idag.

Hade ett jättejobbigt samtal med min kp på morgonen. Jag visade inte det, men det var jättejobbigt. Hade en massa flashar. Lämnade en sak till min kp innan jag gick. Gjorde det för att inte behöva möta hans blick och för att det ska bli lättare att prata om det gången efter. Jag blir så trött efteråt. Helt slut. Vill bara gå och lägga mig när jag kommit hem. Men ja, det är ju lättare sagt än gjort när man väntar på en "startsignal" för att fara till stallet ända fram till kl fyra....

Har hittat en moped nu i alla fall. Men - det återstår att se om min väninna håller sitt löfte om att fara och köpa och hämta den imorgon. Sen måste den försäkras. Och jag måste få tag i ett lås. Hjälm väntar jag på och den är på väg, så den kommer nog nästa vecka. Sen ska jag "bara" kunna köra den......... Men det är automat på den, så hur svårt kan det vara. Förutsatt att det inte är en massa folk runt omkring som glor....

Min vovve har lyckats klia sig precis vid ögat med nyklippta klor, och när det läker så kliar det och då kliar han igen... Så nu har jag satt på honom en "toffel/sko" och smörjer hans lilla sår. Hade det suttit någon annanstans så hade jag inte brytt mig, men eftersom det är så nära själva ögat så vill jag inte att han ska hålla på och kila hål gång på gång. Det lär läka på ett par dagar max, så det är lika bra att det är som det är.

Vill skära mig. Skrika. Slå sönder saker. Men jag gör ingenting. Inte ett skit. Orkar inte.

Orkar inte ens ta hand om varken tvätt, städning, disk, mat, återvinning....... inget. Jag går ut med vovven och tar hand om honom och resten av tiden ligger jag bara och har ångest eller spelar spel på facebook för att fly. Det här är ju då när jag inte är i stand by-läge för att fara till stallet.....

Känns verkligen som att jag nått vägs ände. Jag är bara trött. Bara springer. Och jag behöver egentid, tid då jag inte har något på agendan och som jag själv bestämmer över.

Mår illa. Mår så jävla illa. Vill bara dö.

Hela veckan har varit sanslös. Rusat runt som en idiot. Har i alla fall hunnit simma en dag, men det var helt åt helvete. En av kärringarna som var på ÄS var där och babblade på. Jag DOG. Och så frågar hon hur många längder jag simmat och talar om att hon simmat 1 km. Jag svarar henne att jag inte räknar, och då berättar hon maaaaaassor av siffror och grejor - till mig som hon VET har varit helt BESATT av siffror, träning och att räkna kalorier för att gå ner i vikt.

Har varit till stallet alla dagar utom i måndags då jag hade samtal med min kp. Är helt slut. Jag blir mentalt utmattad av att anpassa mig helt och hållet till när min väninna ska till stallet eller skjutsa sin dotter till tävlingsstallet så att jag kan följa med. Minusgrader och snö är inte rätt väglag att cykla nästan 2 mil i. Har ev hittat en moped, men min väninna ska be en bekant provköra den för att se om den är i så bra skick som det påstås. Hade hoppats att väninnan skulle hjälpa mig hämta den igår, men det blev ju inget av - som med allt annat.

I fredags ändrade jag min samtalstid från morgon till eftermiddag. Jag följde med väninnan och hennes dotter till veterinären med deras sjuka ponny. Han har fått fånganfall och har haft det ganska länge nu. Så hovbenen har börjat rotera neråt. De röntgade hans hovar, och det är ganska illa. Blir han inte bättre nu på två veckors boxvila på tjock och mjuk permanentbädd, så är det kört. Jag klarade inte att säga att jag var tvungen att fara på samtal, så jag ställde in det och hjälpte till att skaffa stallplats, ösa ur boxar, bära torvbalar och göra iordning bädden till honom. Han har stått hos en fodervärd som övergött honom så han blev sjuk, och vill inte ha kvar honom nu bara för det. Så han har bara den här chansen. Sen är det slut.

Är så jävla slut psykiskt, så jag vet inte var jag ska göra av mig själv. Orkar inte ta tag i något, varken i terapin eller här hemma. Är så dammigt att det går att skriva i hyllor och överallt. Har tvättat 3 maskiner tvätt, och har en eller två sedan tidigare - som ska strykas......... och jag orkar inte.

Min kp har i alla fall fått fast tjänst på psykmottagningen, så han slutar på ÄS nu - och jag får följa med honom. Tack och lov.

Varit sjuk, fysiskt. Natten mellan fredag och lördag spenderade jag på badrumsgolvet. Sprang på toa. Sen kräktes jag i handfatet och tuppade av. Sen orkade jag inte gå till sängen, utan lade mig på golvet istället. Kräktes bara en gång som tur var, men det bara rann i andra änden. Fortsatte dagen därpå. Var inte i stallet på 2 dagar - hann inte på fredagen, för då simmade jag och for och handlade.

Idag har jag cyklat till stallet eftersom jag inte tog mig dit på annat sätt. En liten resa på 8,8km enkel väg..... Innan på dagen satt jag hos grannen och våra hundar lekte av sig. Hon bjöd på fika och vi pratade om ditten och datten. Känner mig jämnårig eller något äldre än vad hon är, men jag har kikat nu och hon är nästan 10 år äldre än jag..........

Jag varken hinner eller orkar göra något annat av det jag borde, och det känns jättejobbigt... vi får väl se om det ska fortsätta såhär.....