Varit och simmat. Var mer folk idag, men jag överlevde..... typ... Var jättetrött när jag kom hem. Åt mat, 2 semlor och 2 chokladkakor (ja jag vet - "skitbra".......). Sen somnade jag. Vaknade av att mobilen ringde. Var min väninna som frågade om jag ville hänga med till stallet. Tackade nej, men hon svarade att vi behövde prata om ponnyn som HON skulle köpa för att jag inte har råd.... så jag hängde med. Så visar det sig att hon sagt att JAG ska köpa den. Hon ger mig pengar för att det ska se mer troligt ut. Men ja, jag blir RÄDD......... Tänk om jag blir inlagd, tänk om jag inte orkar, och hur fan ska jag ta mig till stallet varje dag, osv....... Och jag är ju som jag är - säger ingenting. Och så blev jag så chockad så jag visste inte vad jag skulle säga. Hon sa att det ser "konstigt" ut om hon köper honom, för vad ska hon med en skogsmulleponny till.....

Jag får i alla fall panik, för det här var jag INTE beredd på...........

FUCK!!!!!!!!!!!!

Fick den fantastiska idén att fara och simma utan att ta stesoolid..... Det gick ok först, men fick sen panik på bussen.... men kunde dämpa den för att sedan gömma mig i omklädningsrummet och vänta ut det. Simmade en timme. Jag, några medelålders damer, en man, och en tant. Rumt omkring kryllade det av barn. Jag var i alla fall den enda som simmade så länge som en timme. Försökte hålla samma tempo rakt igenom, men det var svårt då vissa stannade upp och diskuterade dagens I-landsproblem....... och mannen måste ha haft någon slags kris, för han såg ut att försöka "showa" genom att simma under vattnet. Tyckte mest att han lekte och hade jag bara vågat så hade jag bett honom att byta bana till den för lek...... Jag fick först heller inte grepp om hur jag eller de andra simmade, för de verkade simma så snabbt vid ändarna av bassängen. Sen inåg jag att de tryckte ifrån med benen mot bassängkanten vid varje vändning - vilket jag inte gör, för då känns det som att "fuska".

För övrigt så tror jag att jag är den enda som jag sett hittills som är så konstig att jag simmar hela 60 min.......... Pinsamt.

Jag höll nästan på att duscha "som alla andra" efter att jag var klar, var på väg att ta av mig baddräkten i duschen, men då kom skolklassen....... Och hade de sett mina lår så hade de blivit livrädda. Så jag gjorde som sist. Ingen har klagat - än.

Nu är jag ganska trött....... Får se om/vad jag orkar mer idag........ Inte för att själva simningen tar på mig, utan det är mest den psykiska tröttheten. Många intryck, försöka hålla sig lugn, hela tiden tänka på ärren och min inneboende smuts................

Lite träningsvärk i fredags, men det var faktiskt bara skönt. Är så jävla glad att jag inte fick ont i kroppen och lederna, utan att det kändes att det var i musklerna. Då behöver jag ju inte fundera på om jag kommer kunna stå upp nästa dag, eller om jag har pajat något i kroppen.

Fredagen ägnades åt hoppträning med barnen. "Mitt barn" skulle fara tidigt för att hennes ponny skulle övernatta på anläggningen, och så var träningen runt en timme försenad. Så jag kom hem jättesent. Var helt slut, men var ju tvungen att ta hand om vovven i alla fall. Jag hade dock förutsett att det skulle bli sent, så han hade fått halva sin middag innan jag for, och fick resten sen

Sen upp hyfsat tidigt idag för nästa träningsdag. Det är något visst att stå och massera en häst/ponny så att den nästan somnar, och liksom hänger huvudet på ens axel...   

Så ja, en bra helg ändå - fastän att den inte är över än. Mådde dock jättedåligt i slutet av träningen igår. Läktaren var fullbelamrad med folk och trots att "vår grupp" byggt om hela *piiip* banan så stod de och vrålade efter passets slut att vi skulle mocka. Så jag gjorde slag i saken och sprang runt där - till folkets förtjusning...... De gapskrattade och diverse kommentarer och (glåp)ord haglade. Mådde så in i helvete dåligt av det. Just då HATADE jag dem. Och ja, de står väl inte överst på min "älsklingslista" nu heller...... Jag pallar inte sådant där. Jag kan gå med en häst mitt på motorvägen dagen före midsommar utan att bry mig eller känna på att folk glor, men sådant där pallar jag inte.

Jag vet att jag är kort, tjock och ful. Och att jag inte har där att göra egentligen - jag rider inte och har inte barn - men om de låter mig vara med ändå, så vore det ju jävligt bra om de övriga, som ska vara "likvärdiga mig", kunde behandla mig som en vuxen människa och inte som ett skämt.

Berättade för min väninna som jag var där med tillsammans med hennes dotter som rider, och hon blev vansinnig på dem. Men jag vill ju inte att folk ska veta att jag är sjuk, så det är ju bara att lägga locket på.

När jag kom hem idag på eftermiddagen så gick jag ock köpte en pizza. Var så hungrig. Sen somnade jag på soffan. Ska snart gå och lägga mig. Måste bara ut med hunden så han får kissa. Och ska jag göra iordning frukost till oss båda. Det är enklast så, och då hoppar jag inte över frukosten heller.

Nästa helg är det bortatävling, och det är tänkt att jag ska följa med. Jag får se hur jag gör, men i allra värsta fall stannar jag hemma, i näst värsta fall är jag på rummet med min hund största delen av tiden. De andra planerar att boka bord och gå ut och äta, men jag tror att jag hoppar över det. Dels för att det är så jävla många, dels för att det ska ätas "seriöst på restaurang", dels för att jag inte har råd, och dels för att jag måste ta hand om min hund. Känns som att de glömt bort att jag har honom och att jag måste karda och kamma honom en timme varje dag. Sen kan jag behöva lite ensamtid också.....

Igår var jag med min kp och tittade in i simhallen. Har kommit på att det vore skonsamt för kroppen att motionssimma till skillnad från annan träning. Problemet är ju dock alla mina ärr - och att jag är fet som en gris. Social fobi på det gör det "ganska utmanande" att plaska runt halvnaken bland en massa folk. Men det jobbigaste var såklart omklädningsrummet. Alla ärr, allt fett. Som tur var, så var det inte alls särskilt mycket folk. Och jag har inhandlat en "tantbaddräkt" med korta ben så att inte ärren på låren ska synas.

Stod skyltar överallt om att man skulle duscha och tvätta sig utan badkläder innan man gick in i simhallen, men det gjorde inte jag. Säger någon av personalen något om det så får jag väl dra upp baddräktsbenen och visa varför. Armen kan jag hålla längs sidan ganska bra, så ärren där syns inte så mycket. Men jag duschade i alla fall av mig med baddräkten på. Klev in i simhallen och självklart var banorna för motionssimning i mitten så att jag var tvungen att klättra ner på en stege. Mitt i alltihopa flyttade de om banorna, så då blev jag lite skakis för jag visste inte var det var meningen att jag skulle vara. Men det löste sig till slut.

Simmade jättesakta. Men jag hade bestämt mig för att simma en timme och att försöka hålla samma tempo hela tiden. Och eftersom jag inte simmat på 15 år så kändes det som ett bra upplägg. Dock gjorde det döont i nacken eftersom jag flyter så lätt och ville hålla upp huvudet så att jag inte fick klorvatten i ansiktet. Jag blir nämligen röd som en kokt kräfta då....... Dessutom är jag så spänd i nacke och axlar, så det gör ont av den anledningen också. Farten jag höll var precis på gränsen till att inte behöva öppna munnen för att "andas". Så det gick verkligen långsamt. Men å andra sidan så stannade jag bara till en gång och bottnade för att vila, eller snarare räta ut rygg och nacke. Så jag måste känna mig nöjd med min insats idag, med tanke på förutsättningarna. Hade inte ätit eller druckit något sedan igår kväll heller, så när jag klev upp ur vattnet så insåg jag att blodsockret var nere på noll. Så inför nästa besök ska jag försöka äta och dricka innan. Och gå på toa...

Vet inte om det är vanligt att folk simmar en timme nonstop... för jag tyckte att några tittade på mig lite extra. Eller så var det väl för att de är tävlingssimmare och jag aldrig gått i simskola, utan lärt mig simma av min mamma. Så min teknik är väl obefintlig. Eller så var det väl för att jag simmade med glasögon på, men jag ser ju inget annars.

Sen "fuskade" jag även med duschningen efter badet, för jag duschade med baddräkten på. Tvättade i alla fall ur håret lite. Såg till så att jag inte blötte ner ansiktet. Hade vattenfast smink, så jag behövde inte göra något åt det i alla fall. Hade med mig min lilla hårtork, så jag blåste håret halvtorrt i alla fall.

Kändes så jävla bra efteråt. Som att jag rivit en mur. Jag - ensam, på nytt ställe, med massa folk, klä av och på sig ända in på huden, ärr, fett, gå runt i omklädningsrum, dusch och simhall. Känns som jag utmanat allt på en och samma gång!

Vi får väl se hur det blir - om det här varar. I så fall köper jag nog ett årskort så att jag kan simma så mycket jag vill.

Var skönt att komma hemifrån och "göra" någonting också. Ha ett "uppdrag", ett "mål". Och sen vara klar med det.

Jag hann dock inte mer än hem så fick jag erbjudande om att hänga med till stallet. Så en timme och macka senare så for jag till stallet. Åt när jag kom hem och sen somnade jag på soffan......

Nu gäller det att hålla sig tills på tisdag då jag tänkt fara och simma igen. Och samtidigt inte hinna jaga upp mig...

Mår illa. Har så mycket ångest och är så ledsen.

Känner bara att jag inte orkar mer.

Tur att det är söndag - ska träffa min kp imorgon.

Är tänkt att vi ska till simhallen på onsdag. Han ska följa mig så att jag kanske kan ta mig dit själv sen.

Går inte ner i vikt. Det ger mig panik.

Tror att jag ska skicka ett mail till min läkare när medicinen är slut och tala om att jag nu är framme vid vägs ände.

Min väninna/juridiska ombud håller på att fiska efter någonstans för mig att flytta till.

Men hon förstår inte att jag inte kan bo där det inte går några bussar. Jag har inget körkort och jag kan inte tex gå flera km i snöstorm när jag varit och storhandlat.

Vill verkligen bara dö.

Ska gå och steka pannkakor nu.

Kan redan känna att jag blir fetare och fetare.

Vill bara sluta äta. Skära mig.

Samtal med min kp imorse. Fick inte gråta för jag skulle klippa mig efteråt. Så vad hände? Jo, jag grät såklart ändå. Tror inte att det syntes hos frissan i alla fall.

Det här ska föreställa mina "bra" dagar, de som min PMDD inte förstör. Och ändå vill jag bara dö. Har sagt det till min kp. Jag vet att det är hemskt, men jag önskar att jag hade cancer. Så att jag kunde dö på ett legitimt sätt. Helst skulle jag vilja ta alla cancersjuka människors sjukdom och dö. Så att de som förtjänar att leva och har en plats här på jorden inte behövde dö.

Har så mycket ångest och mår så dåligt att jag är helt snurrig i skallen.

Är trött också. Får inte mycket sömn. Men det är delvis självvalt. För att jag inte ska orka må ännu sämre.

Känner mig verkligen jättesvag. Så trött på livet. Nu rinner tårarna.

Önskar att "min gamla avdelning" fanns kvar. Men nu finns inga alternativ. Dessutom har jag ju hund.

mår skit

vill bara dö

finns inga ord

ingenting

ingen skulle märka om jag dog

så varför stanna

var ute med hunden igår och mötte ett av barnen som är indraget i skithärvan

hon hälsade isigt på mig efter att jag hälsat

ï helgen som var träffade jag på en fd bekant

vi mötes i en stallgång och hon försökte gömma sig med sin dotter i en spolspilta

hon är snart 50 år och beter sig precis likadant som idioterna - som en psykiskt instabil fjortis

finns inte så mycket att säga

eller skriva

allt är fortfarande bara skit

skitskitskit

orken att fortsätta leva minskar för var dag som går

vill bara ge upp