Är så trött. Gråter så mycket. Orkar inget.

Inget händer på "terrorfronten", allt är som tidigare. Och mitt juridiska ombud gör inget, utan hon vill bara att jag ska vänta. Och jag orkar fan inte vänta längre. Jag lever under hot. Hon vill att jag ska låtsas som inget har hänt, men själv törs hon inte ha varken häst eller utrustning kvar i stallet när det väl börjar hetta till. Hon sa till mig att hon skulle flytta allt igår och jag sa att jag såklart hjälper till. Men det blev inget. Så det betyder ju att terrorn kommer fortgå. Saken är den att jag fattar inte att hon inte förstår hur det är för mig. Hon är orolig för djur och saker, och det är ju JAG som är den som korsfästs. Och jag har också djur och saker att skydda. Jag bor ensam, går ut ensam. Jag är en enkel måltavla. Men jag ska bara låtsas som att det regnar. Medan hon far på hundutställningar, tittar till valpar, sköter hästar, hjälper till på hoppträningar, fixar och följer med och gör allt för sin dotter på tävlingar var och varannan helg. Jag fattar att hon är trött, att hon kan bli förkyld, sjuk, är upptagen, osvosv.... men NÄR kommer det här att vara över??? Hon har lovat gång på gång; i våras ett antal gånger, innan sommaren, efter att jag kommer hem från semestern....... "till helgen"...... "nästa vecka"............ Men inget händer. Inget.

Hon jobbar pro bono, men betyder det att jag ska gå under...? Jag kommer snart skära mig för att jag inte orkar. Tar lugnande varje dag, men det hjälper inte. Har gått upp så mycket i vikt sedan före sommaren att jag inte kommer i några som helst kläder förutom mjukisbyxor och någon stor t-shirt. Så mycket har jag hetsätit. Och inte laxerat.

Det var länge sedan jag hade både tankar och planer på att ta mitt liv. Men de börjar återvända mer och mer. Har berättat för henne att det är såhär, att jag mår såhär, men hon gör ändå ingenting. Det enda hon säger är att jag inte borde bry mig om dem. Ska hon säga som inte ens törs ha sina saker där ifall om att de kommer förstöras. Men det är ju mig de hatar, mig som de vill ska försvinna, plåga, dö.

Snart vinner den där jävla tjejen. Hon raderar ju folk som hon inte vill veta av. Och snart tar jag mitt liv. Medan mitt juridiska ombud tittar på och hejar på sin dotter på tävlingar.

Inget nytt på någon front. Jag har mer eller mindre börjat ge upp. Mitt juridiska ombud hörde av sig i måndags kväll och berättade att hon blivit förkyld, så inget har hänt med det för hon har varit hemma sedan dess. Vet att hon har farit runt med hundar och hästar, så hon är väl knappast döende - men jag kan ju inte säga något eftersom hon jobbar pro bono.

Varit hos min kp idag. Jobbigt samtal. Grät och grät. Och han sitter där med en så varm och stadig blick. Jag vet att jag måste börja prata om övergreppen som fortfarande jagar mig, men det är så jävla svårt. Jag skäms så. Och det är så jobbigt med alla flashar. Vet ju att jag ska klara av att ta mig hem sen och vara ensam med allt.

Är så trött. Dödstrött. Är så trött så jag mår illa. Ångesten har lagt sig som en tung svart dimma omkring mig. Det är svårt att andas. Tar maxdos av ångestdämpande, men det hjälper inte. Och när jag går ut med valpen så måste jag se presentabel ut och le och hälsa, och det är så extremt jobbigt att det inte ens går att uttrycka i ord.

Allt det här tär på mig, och jag tror att jag till största delen har gett upp allt. Släppt det lilla hopp som en gång fanns.

"Den största sjukdomen är brist på kärlek."

Jag får ingen kärlek, och därför är jag döende...........

imorgon fm ska jag träffa läkaren

vet inte vad jag ska säga

känns som jag sitter fast

var hos min kp igår

grät som ett läckande såll

jag hatar mitt liv

hatar mig själv

och jag hatar att jag inte kan berätta för världen att jag har en underbar hundvalp

helvetet bara fortsätter

"imorgon ska det vara klart"

hur många hundratals ggr har jag inte hört det förut

mår så illa

Vovven fick bada på fm - första gången jag badat honom själv och förmodligen 2:a eller 3:e badet i hela hans liv, med tanke på hur smutsig han var när jag hämtade honom. Han förstod inte vad det var först, men mot slutet av badandet så pep han och skulle hoppa upp i min famn. Han hade ingen panik eller så, utan var mest bara allmänt missnöjd. Han tyckte i alla fall att det var väldigt mysigt att bli torkad sen. Har beställt en ny hårtork på nätet, för min är garanterat mer än 10 år gammal - och saknar reglage för värmen. Har också sorterat en del papper idag, och skrivit ner min uppgift till samtalet imorgon. Har också hunnit hets- och tröstäta massor. Vovven fick i alla fall en längre promenad ikväll, och sen klippte jag klorna på honom. Har försökt beställa halsband och koppel som jag tittat ut, eftersom han växt så mycket så snabbt och eftersom jag inte kan fara och handla och vara hemifrån så länge. Men - självklart sket det sig. Hade beställt från Alacs outlet, men det gick inte att betala. Och både jag och vovven är trötta på att sätta på och ta av selen varje gång han ska gå ut. Pälsen har växt så mycket på honom, är säkert över en decimeter lång nu - så därför behövs större halsband.

Har i alla fall kommit på en sak; om jag slutar hets- och överäta så ska jag spara de pengarna till en moped. Det skulle ge mig större frihet och bli billigare och smidigare än att åka buss. På vintern har jag ju inget val, men då har jag sparat en hel del pengar ändå. Haken är att jag ju inte har förarbevis för att köra en klass 1-moped, utan jag får nöja mig med att pluttra fram på en klass 2. Om jag visste att jag skulle klara att sluta med mitt destruktiva beteende, så skulle jag ta av mina sparade pengar och köpa en moped imorgon bitti.

Känns som att..... jag inte kommer längre nu............. och det ger mig så mycket ångest.... är svårt att andas.

har så mycket ångest

haft det sedan igår em

känns som att jag inte orkar mer

som att det är dags att ge upp

hade jag inte min lille pojke så skulle jag inte gå upp ur sängen

jag orkar för hans skull

frågan är hur länge till

Ångesten står mig ända upp i halsen.

Har varit ute med prinsen och lekt med honom lite i flagglina så att han fått springa av sig lite ute.

Uppgiften jag fick av min kp igår fyller hela mitt väsen.

Fattar inte hur fan jag ska klara av det här.

Jag har inte ens en chans.

Väninnan och hennes dotter vill att jag ska hänga med på tävling om två veckor över helgen.

Bo på hotell, ha med mig vovven, vara med gänget och ta hand om hästarna och ha trevligt.

Jag skulle verkligen vilja det, för det var jättekul över midsommar med dem.

MEN - jag vet inte om jag orkar.

Det är så mycket just nu och jag kommer ingenstans.

Känns som att jag kommer kräkas...............