Varit på samtal idag. Känns som att vi sitter fast i samma mönster, men vad som värre är att det känns annorlunda efter den här sommaren. Som att något hänt på ÄS som förändrat hur min kp upplever sig ska se på och behandla patienter. Idag tog jag mod till mig och frågade om det kommit någon ny stjärna till arbetslaget. Fick svaret att den andra vettiga kp'n slutat (min kp är "den ena vettiga"), och den ansvariga har bytt arbetsplats - vilket inte alls förvånar mig eftersom hon inte klarade av sitt arbete...... Istället har surkärringen tagit över hennes tjänst....... vilket förklarar ca 90% av varför det känns så jävla konstigt som det gör. Vill inte ens tänka på vilka nya riktlinjer och policys som införts nu efter sommaren   

Jag vet att jag måste börja prata om övergreppen..... men... det är bara så jävla hemskt..... och jag måste kunna både "slå på" och "stänga av" inom loppet av 45 min. Jag har inte ens en timme med min kp per tillfälle. Så när vi börjar avsluta så börjar jag kunna öppna mig, och då är det dags att slå igen och låtsas att allt är bra och fara hem.

For i alla fall hem till min lille prins som var ensam hemma, men som är såååå duktig även om han blir lite ledsen. Hann lagom lugna ner mig och ta tag i uppgiften jag fått av min kp, och så hörde mitt juridiska ombud/väninna av sig. Hon undrade om jag ville hänga med till en hästsportbutik och sen vidare till stallet. Så jag och vovven for iväg med dem. Han charmade butiksbiträdet så pass att han fick ett grisöra av henne    Sen när vi kom till stallet så fick han hälsa på vänninans fina häst.

Jag brukar inte bjuda på bilder "in public", men jag gör det idag för att fira vad som hände igår........ Min väninna/juridiska ombud satt nämligen i bilen igår kväll och väntade på sin man som bara skulle springa in och handla något. Då fick hon syn på mannen som skickat hotbrevet till mig, och hon blev skogstokig - hoppade ur bilen och skällde ut honom så han inte var vatten värd...! Idag har hon sökt honom - och fick då svaret att han var sjuk......... HAHAHAHAAAAA!!! Jävla tönt!! Kan inte ens ta ansvar för det han gör!!!!

Så här kommer bilden som för att "fira":

Kom hem i onsdags kväll. Har haft en fruktansvärd sommar. En vansinnig och hysterisk pappa, och en ännu sjukare mamma som jag tagit hand om under hela min vistelse. Jag förstår nu varför man inte ska vårda sina anhöriga. Att torka kisspölar på golvet från sin MS-sjuka mamma är inget en dotter ska behöva göra.

Jag är helt slut och kan ärligt talat säga att det är ganska jobbigt med min lille busige prins. Men jag kämpar. Har inte orkat packa upp allt än, och allt är bara kaos. Hetsäter hela tiden, men överlever tack vare min lille hårbollsprins.

Är hos mina föräldrar. I tre dagar höll helvetet tillbaka. Sen började pappas verbala misshandel av min mamma som vanligt igen. Jag fick nog i förrgår och sa till honom att om han inte slutar på allvar den här gången, så kommer jag att uppmuntra en skilsmässa och flytta min mamma dit jag bor. Och att han då inte längre kommer vara min pappa. Mamma bara gråter och behöver verkligen stöd, och jag försöker. Men jag kan inte tillräckligt om MS och har inte orken att vårda en person som ständigt faller tillbaka som misshandelsoffer.

Igår efter att min pappa skrikit åt min älskade hundvalp så blev jag riktigt förbannad, så jag drog mig undan till friggeboden där jag sover och har min kanin. Imorse kom jag in till ett tomt hus med två hundar. Såg inte till min mamma, och jag väntade medvetet på att min pappa skulle fara till jobbet.

De pratar om att jag ska komma hit över jul och "stanna 3-4 veckor". Det kan de glömma.

Längtar hem. Vill bara ha lugn och ro. Känns som att jag arbetar 24 timmarsskift non stop på en psykavdelning.......

Har varit bortrest över midsommar med ponnyföreningen. Det var jättekul och lärorikt. Blev bjuden på vin och jag tror att de andra vuxna äntligen börjar se mig som vuxen också. Kan inte berätta så mycket mer utan att mista min anonymitet, men det var händelserika dagar - minst sagt. Det här var i alla fall den bästa midsommaraftonen jag haft i hela mitt liv, vad gäller själva "firandet". Vi dukade upp långbord och grillade i en grillkåta och satt ute och skrattade och pratade. Sen hade jag och min väninna ett långt förtroligt samtal medan hennes dotter låg och sov. Jag är så glad att jag har henne. Har aldrig haft någon vän irl som jag liksom BARA har umgåtts med, utan det har alltid varit att de vill ha något från mig. Och hon utnyttjar mig inte som de andra har gjort. Det är så konstigt. Så svårt att förstå. Hela tiden måste jag påminna mig om att sluta leta efter baktankar, för det finns inga. Helt otroligt.

Skulle ha träffat läkaren idag, men hon hade missat tiden. Gett mig en tid och skrivit upp en annan till sig själv. Jag vet att hon inte vill skriva ut medicin till mig utan att träffa mig, så hon skrev att hon ville ringa imorgon. Jag svarade att det går inte. Och att det bästa är om hon bara skriver ut antidepp så att jag har, för jag vill inte att hon ska känna sig manipulerad eller pressad att göra något som inte känns bra för henne. Hon bad om utsäkt flera ggr för att ha gjort misstaget, och det respekterar jag henne för. Ber man mig bara om ursäkt om man gör något fel så släpper jag det, och det gjorde hon.

På väg till läkarsamtalet funderade jag på om jag ska fara till stugan och möta upp mina föräldrar tidigare, och när läkaren inte dök upp så hade jag ju massa tid att fundera på. Så jag bestämde att jag far imorgon efter lunch istället för bajstidigt på onsdag. Så idag har jag städat och grejat, dränkt blommor. Gråtit. Allt.

Är i stugan från sent imorgon kväll och över nästa dag och kan vila ut lite, både jag och Astrid. Sen bär det av till mitt föräldrahem, och på lördag morgon hämtar jag min vovve!!!

Uppfödaren verkar trevlig och en riktigt bra människa, men hon borde nog söka hjälp..... Hon har telefonterroriserat min mamma sedan hon ringde och tingade valpen... och berättat om sina män, sin ena dotter som tog livet av sig - osv......... Och hon hade frågat min mamma om jag hade drogproblem..... eeehh.....

Så jag har bestämt att jag inte kommer lämna mitt mobilnr till henne ens för sms, för då kommer det gå överstyr. Utan hon får lära sig använda internet och mail om hon vill veta hur det går för valpen.

Ska fundera på vad jag vill och orkar med gården också, för som det ser ut nu så kommer riksorganisationen MOSA lokalföreningen pga alla fel och lagbrott de gjort. Jag måste fundera på om jag vill komma dit igen och jobba för att få det till det jag drömmer om.... eller om jag bara ska vara lite involverad..... eller om jag helt enkelt säger att det är nog nu och någon annan får ta över. Jag lär ju ha sommaren på mig, eftersom det är en sådan gigantiskt stor härva.

Nu är det klart - jag ska bli hundägare! Är sååååå glad - och livrädd samtidigt... Tänk om jag inte blir den bästa matten lille killen förtjänar. Tänk om han blir sjuk och dör. Tänk NÄR han dör. Då kommer jag att dö.

Gårdsidioterna fortsätter att göra bort sig. De blev erbjudna att "göra upp i godo", men behagade inte ens att höra av sig. Så nu jävlar kommer det att smälla. Jag hinner inte se allt, eftersom jag far iväg över sommaren. Men mitt juridiska ombud har krävt att det här ska vara klart tills dess att jag kommer tillbaka. Det har redan pågått ett halvår, och jag orkar inte mer. Så jag kommer inte ge mig förrän dess att de jävla idioterna är BORTA.

Varit på ponnyhopptävling i lördags. Jag gillar det, det blir liksom aldrig tråkigt. Hundutställning dagen efter. Det var dock ganska tråkigt. Eller, om jag ska vara ärlig - det VAR tråligt. Men tjejens mamma var funktionär och jag såg efter tjejen som ställde ut hundarna. Jag satt inte ner en endaste minut under hela dagen, så jag var helt slut.

Idag har jag varit hos min kp. Sen hann jag lagom hem innan det började åska. Panik. Sen har jag börjat städa och förbereda inför att komma hem i slutet av juli med en hundvalp. Det tar tid. Särskilt när man inte orkat bry sig tidigare........ Allt är bara kaos. På torsdag ska jag träffa min kp kl 13. Sen kl 16 far jag med ponnytävlingsgänget och är borta över hela helgen. Måndagen ska jag träffa läkaren, tisdagen min kp, och sen onsdag morgon går min buss kl 6:45 från stan. Har insett att det inte går någon lokalbuss som gör att jag garanterat hinner med min buss, så jag kommer förmodligen att få gå in till stan, 6 km, med packning och en kanin i en transportbur. Kommer behöva gå runt kl 5. Fattar inte hur jag ska orka.

har legat i sängen hela dagen idag förutom när jag gått och hämtat saker att äta

tog två stes för en stund sedan

jag kryper ur mitt eget skinn

flashar, ångest över midsommar och sommaren

resan

umgås med mina föräldrar en hel månad

att de ska komma hem till mig i höst

måste packa

måste städa

ta bort allt som skriker "jag mår dåligt" och "jag har en ätstörning"

gråter för att jag är så jävla fet

jag är som en valross, väger 70 kg

är inte ens 1,60 lång så det är mycket

har ont i lederna som inte orkar bära upp det här

inga kläder passar

vill bara skära mig

skära mig tills dess att jag dör

blir så ledsen

"alla" gifter sig

"alla" skaffar barn

förutom jag

och ännu en sommar kommer rulla bort

och jag är ingenting

har ingenting

egentligen är jag kvar på samma jävla plats som när jag tog studenten

och åren har gått

jag är värdelös

kan inte andas

träffat min kp idag, och nu är det ännu en vecka tills jag ska träffa honom igen pga nationaldagen och klämdag

så svårt att andas

maten går åt helvete

är så jävla rädd

skakar

flashar

inget fungerar

inget