chattar med min väninna som också är mitt juridiska ombud

hon skriver att hon ska avboka förhöret och hänvisa till läkarintyget jag gett henne

det borde dessutom döda alla anklagelser om att jag har "ofredat" psykopaten genom att ringa - eftersom jag inte pratar i telefon

men ja, vi får se imorgon

försöker ta tag i att skriva brevet

men jag orkar inte

vet att jag måste

för att de skyldiga inte ska komma undan

de får aldrig göra såhär mot en människa igen, någonsin

de kan spotta på min grav, det bjuder jag på

men de kommer aldrig mer få skada mig

eller någon annan

lagen måste sätta stopp för det här

med eller utan mig i livet

på måndag kväll slutar jag att leva

har bestämt det nu

har fått ett brev från polisen med kallelse till förhör, om vad står inte men jag vet att det är om psykopatens lögner

min t försvinner på måndag

min kp kommer ev byta arbetsplats

jag har ingen läkare

har ingenting kvar

och om alla nu får utnyttja mig och min snällhet, och dessutom sedan skylla alla sina misstag och fusk på mig, ja då är det verkligen inte meningen att jag ska leva längre

På måndag träffar jag min t för sista gången någonsin. Sen går hon i pension. Är så rädd att min kp ska lämna mig - och lika rädd att han ska stanna på skitstället bara för min skull. Så jag skrev det här till honom, för han ska spendera hela torsdagen med planering på ungdomsmottagningen.

"Jag vet inte om jag kommer kunna säga det här imorgon, så jag skriver det nu istället.....

Om - ja, om - du får ett erbjudande på torsdag under planeringsdagen om att byta arbetsplats.... så om du vill göra det så gör det. Jag vill inte att du känner att jag håller dig kvar på ÄS, för jag vill bara att du ska ha det så bra du kan. *min t* menar också att man bör kunna få "ta med sig" en patient som man inte vill lämna..... så... om det är mig det hänger på så kan du ju fråga om det är ok att jag "följer med dig"...... Jag fattar att du inte tänker byta arbetsplats i dagsläget, men jag vill bara vara säker på att du verkligen tar vara på de erbjudanden du ev får. Vill inte att du ska känna att du sitter fast. Du måste göra det som är bäst för dig. Lova mig det!"

Fick det här till svar - av han som i princip aldrig svarar på mail annars..............

"Hej
Ska vara ärlig med dig, fick en undran idag redan om jag kan tänka mig utöka min tid på ungdomsmottagningen, ska fundera på det, det är annat som också ska logisteras med tider.
Vi kan prata mer om det imorgon."

Det låter som att han inte planerar att lämna mig........ men.... vem vet vad vårdapparaten kommer att göra..............

Har nyss tagit fram det sista av mina antidepressiva kapslar. Hade tre kvar. Så det räcker tills på onsdag, sen är de slut. Har lite gammalt spill kvar från när jag började med den här medicinen, så jag kan halvera dosen med hjälp av de tabletterna. Så att det blir som en uttrappning. Men jag kan inte neka till att jag är rädd. Rädd att allt ska rasa. Förutom att halvera dosen så är medicinen gammal, så den är nog inte lika verksam. Men bättre än inget.

Har för tre månader att hämta ut på apoteket, men jag kommer inte göra det. Finns ingen anledning till att påbörja ny högkostnadsperiod när medicinen ändå kommer att ta slut. Hoppet är ju ändå ute.

Är så trött på det här. Vill bara dö. Visst är jag lite rädd för hur det kommer att bli, men döden finns ju alltid kvar. Den sista utvägen av dem alla. Jag finner tröst i det. I vetskapen om att det definitivt finns ett slut på allt helvete.

Torsdag. Träffa min kp kl 13. Sen är det helg, ända tills måndag fm. Och då är det näst sista gången jag träffar min t. Någonsin. I alla fall sista gången jag kan "prat-prata" med henne.

Hela jag skakar. Ångest så jag kvävs. Vill bara skära ihjäl mig. Bara dö. Tiden rinner ut. Styrkan försvinner ut i tomma intet. Är det här slutet....?

Varit på sjukgymnastik. Kroppskännedom och avslappning. Gode värld vad skönt det är. Det var så länge sedan sist, och jag är så spänd hela tiden, så när kroppen började slappna av så brände tårarna bakom ögonlocken. Tur att man ligger ner och blundar. Nu är jag helt slut. Gör ont överallt. Men jag känner igen det sedan tidigare; det är kroppens reaktion på att gå från helspänd till avslappnad. Huvudet dunkar.

Jag pallar fan inte det här......... Vill skära ihjäl mig.....