Tack fina Kaylee för din kommentar, du är så snäll och omtänksam    Publicerar den inte eftersom jag inte vill göra din mailadress "offentlig".

Ja, sen rullar ekorrhjulet vidare. Min t och min kp har träffats idag, och det är som en fars....... Båda trodde att den andra inte ville att jag skulle medverka, så därför var jag inte inbjuden. De talar som inte samma språk, har inte samma "verklighetsuppfattning". Mailade dem imorse (de skulle träffas kl 10) och bad dem i princip att dra åt helvete, för det händer ändå ingenting. Samma skit tjatas om och om igen, men inget HÄNDER. Så ja...... kollade just mailen och min t har mailat mig och "berättat vad de pratat om". Och det är exakt samma som vi kommit överens om tidigare, exakt samma sak som JAG SJÄLV berättat, exakt samma sak som vi jobbar för - både jag och min t och jag och min kp.

Är så jävla besviken och arg. Och känner mig så omyndigförklardad. Men värst är nog att jag känner att det kvittar vad JAG säger, för de lyssnar ju ändå inte - bevisligen. Utan de lyssnar bara på vad någon annan "kollega" säger.

Funderar på att ta "ledigt" nästa vecka.......... dvs skita i att träffa någon av dem helt och hållet. Problemet är att tiden jag har kvar med min t tickar. Och jag kan knappast bara dissa min kp, för det blir inget bättre av. Ingen poäng går fram då i alla fall. Så jag vet inte. Det enda jag vet är att jag satt upp en stor lapp på min kyl där det står "50 kg", så nu är det svält som gäller. Äta så lite som möjligt. Det är det enda jag har kontroll över. Resten är totalt instabilt. Och 50kg är inte undervikt för min längd heller. Så målet är inte fel, även om metoden är det.

Kunde inte vara kvar här hemma igår. Gick ut trots kylan. Grät och tårarna frös till is på kinderna. Andedräkten isade ner glasögonen. Hörde en lastbil komma bakifrån. Tänkte och viskade för mig själv att "du kan göra det när du vill, precis när du vill". Gick hem och tänkte skära mig, men i så fall är det slut direkt också. Konstaterar att jag bara vill dö, men att jag trots det försöker hålla ut så länge det går. Mina dagar och timmar är räknade, men så är det i mitt liv...... alltid.

I eftermiddag ska jag till stallet ute i skogen, det bästa av de tre stall jag brukar vara vid. Ska öva lastning med en tjej och hennes ponny. Ponnyn behöver NH-tränas, för hon respekterar inte "sin människa", utan gör bara precis som hon själv vill. Hon är inte elak eller ondsint, men hon tror att hon bestämmer. Får hon bara lite hyfs så kommer hon bli helt fantastisk.

På den jävla gården rullar allt på. Länsstyrelsen har haft föranmäld inspektion igen, och precis som tidigare var styrelsen där och hade "fixarkväll" kvällen innan, och samma dag innan inspektörerna kom så anställde de två som skulle städa och piffa. Fick också reda på att de flyttat hästar till hagar utan ström bara just under inspektionstiden, bara för att det skulle se bättre ut. Min väninna har dock tappat tålamodet helt, så hon har sagt att "om en månad SKA de vara borta". Ordförandens mamma - mamman till ungjäveln som blev förbannad på att jag tog hand om hennes sjuka häst - försöker även få min väninna att dumpa mig, med de mest skamlösa metoder som man kan ta till. Skämmes, säger jag bara!!!

Nu ska jag dricka vatten och ligga i sängen tills jag ska fara till stallet.

jag vill dö

nu

10 ggr kvar hos min t...... var länge sedan jag hade såhär stark dödslängtan......

tänker så mycket..... så många tankar........... gråter till och från........ är med jämna mellanrum på väg att ta mitt liv...... 11 samtal kvar....... och jag har haft min t sedan hösten 2005..............

så många frågor irrar runt i huvudet...... vad ska jag säga.... vad bör jag säga......... vad får jag absolut inte säga.............

avskedspresent..........

kommer vi någonsin att prata med varandra igen.............

hur ska jag klara mig utan henne........ hon som slagits och slåss för mig hela tiden............ vem ska göra det nu.........

blir det LPT igen efter alla dessa år när jag inte längre har någon som talar för mig, och jag måste tala för mig själv igen........

ska jag ens leva......... överleva..................

mitt liv tar slut nu........ det lilla jag hade.................

känns som att min  själamamma håller på att dö....... lämna mig............. som om hon vore svårt sjuk och bara har ett visst antal dagar kvar att leva..........

jag kommer inte få någon läkare innan hon försvinner heller....... så det kommer vara ännu en tråd som inte är utredd.... inte blev utredd... på nästan 2 år, trots kamp.............och det som inte är utrett då... kommer inte att bli det heller........

hur lämnar man en bit av sitt hjärta och sin själ..... en bit av det enda lilla ljusa som finns.... det som lever.......... överlever........

den 25 mars dör en del av mig........... den del som är viktigast i kampen för överlevnad...............

visst... jag har förberett mig så att jag inte kommer avlida av att inte få ha samtal med henne........ men... det är en annan sak att veta..... att om det händer något......... så finns ingen......... i-n-g-e-n...................

gråter så jag inte kan andas......... och har så ont i munnen...............

smärtan är det enda som aldrig tar slut.... varken psykiskt eller fysiskt...................

har fått reda på idag att sista gången jag träffar min terapeut är den 25 mars.......... så vi har 11 samtal kvar........

sen finns ingen som verkligen aldrig sviker..... och som ingen kan ta ifrån mig..............

finns inget vittne som kan intyga att det jag berättar och bär med mig som vården utsatt mig för, faktiskt har hänt......

min kp kan försvinna när som helst.... de kan ta honom ifrån mig...........

och jag har ingen läkare.........

tänker att...... det är lika bra att ta livet av mig............ innan jag blir helt lämnad...... helt ensam.......... med bara en massa skit i en journal som styr över hela mig............. skit som inte är sann.... aldrig har varit det och aldrig kommer bli.........

så varför inte bara lämna................ bara försvinna........

jag orkar fan inte leva längre.......

Ligger fortfarande i sängen. Vaknade just. Har så jävla ont i munnen så jag dör. Min kp var hemma igår. Han har gjort sig illa i foten igen, så han kan knappt gå. Han försökte spela macho, men eftersom jag själv vet hur det är så vet jag när han bara försöker släta över. Erbjöd mig att handla åt honom, för jag vill inte att han ska hoppa runt på kryckor när det är så halt ute.

Flydde till stallet direkt. Fick mysa med en prins, en svårflörtad prins i vanliga fall, men igår var han som en hund och busade med mig i hagen.

Nu ska jag ösa in lite flytande alvedon i munnen och se om det blir bättre......

Har varit på gården. Hjälpt min väninna och hennes dotter med kvällsfodringen. Vi hade också bestämt att försöka hjälpa hästen som gått med bajsklump i rumpan och svansen i över en månad. Vi såg till att vi var ensamma på gården, för ingen av oss äger ju hästen. Men ägaren skiter i den och länsstyrelsen gör inget åt det. Så vi passade på. Tog in henne i stallet, säkert första gången på flera månader. Skulle ta av täcket, men det gick inte att göra om man inte drog av det med svansen sist. Den var en för stor ihopfrusen bajsklump, och det gick inte att ta loss snöret. Därför fick vi dra av täcket med svansen sist.

Jag konstaterade att ingen ens borstat henne innan de tog på henne täcket i höstas. Så tog jag tag i svansen och sen brast det för mig. Tårarna började spruta. Jag kunde inte hejda det. Hela jävla svansen från svansroten och nästan ända ner till marken var full med frusen hästskit. Och det är ingen överdrift. Jag stod först bara och stirrade, blev som paralyserad, men när min väninna kom in så började tårarna rinna. Hennes dotter kom fram till mig och kramade om mig för att trösta, och jag snörvlade att "hon är ju ett DJUR, hon kan inte fixa sådant här själv". Kan säga att jag aldrig har HATAT någon så mycket som jag gjorde då. SATANS JÄVLA DJURÄGARE SOM SKITER I DE LEVANDE VARELSER HON ÅTAGIT SIG ATT TA HAND OM!!!!!!!!!!!!!! Min väninna gick för att ta en närmre titt på svansen, och jag tog tag i den. Hon svor och vände sig bort, och jag såg tårarna i hennes ögon. Hon mådde illa så hon var tvungen att gå ut. När hon kom tillbaka så insåg vi att pälsglans inte skulle kunna rå på det, så vad skulle vi då göra - hästen skulle ju ut på lösdriften igen sen. Dottern gick in i huset och hämtade en hink med varmt vatten. Så ställde jag mig vid rumpan - på den älskade lilla bakskygga ponnyn - och försökte tina och lösa upp hästskiten. Vet inte hur länge vi höll på, men jag hade hästskit upp över armbågarna. Bytte vatten och fortsatte. Pälsglans. Mer pälsglans, Torka och gnugga med handdukar. Ännu mer pälsglans. Till slut var vi tvungna att ge upp. Jag borstade bort den värsta leran och toftet innan jag tog ut min frustration och ilska på den kompakta bajsklumpen på snöret. Den var lätt 10 cm i diameter. Högg tag i en hammare och slog, slog, slog, tills dess att klumpen gick sönder. Satte på hästen täcket igen - som är för litet. Var på väg att ta ut henne i hagen igen när väninnan bad mig att gå fram och tillbaka med ponnyn en gång. Ponnyn är halt. Sprang med henne och det syntes ännu tydligare då. Släppte tillbaka henne i hagen med en stor puss på mulen och en godisbit. Gick sedan tillbaka mot gården och vände mig inte om. Kunde inte. Orkade inte. Vill bara ta hästen därifrån. Det har gått för långt nu. Alldeles för långt. De förstör inte bara djuren, de plågar dem också. Och folk ser bara på och lyssnar på smörjan som pratas.

Hade ägaren varit där........ så hade jag nitat henne.......... Arroganta, uppblåsta, jävla snorunge till psykopat!!!!

Måste hänga upp min jacka på tork. Slängde in den i tvättmaskinen direkt när jag kom hem, eftersom jag doppat ner ärmarna i skitsörjan. Är först nu efteråt som jag förstår vad jag har gjort. Inte för att jag är pimpinett, men jag trodde aldrig att jag skulle massera flera månader gammal och frusen hästskit utan att ens ägna det en tanke först.

kan inte andas. jag dör. hetsäter godis