Har hetsätit flera ggr idag. Vet inte vad jag ska göra. Har träffat min kp. Tog stesolid innan, för att han inte skulle bli mer bekymrad. Tror att det fungerade. Gissar att han är så lugn att han tror att jag ska börja programmet på måndag. Men jag tror inte det. Känner att jag inte orkar. Ligger i sängen nu igen och känner hur ångesten mosar sönder mig inifrån.

Är så trött på allt. Så jävla less. Vill bara dö.

har så mycket ångest så jag kan inte andas

klarar inte det här

Varit hos min kp. For dit trots allt. Var så orolig för att han skulle lasta sig själv, och ville lugna honom. Tror att jag lyckades, och han lyckades trösta mig. Igen. Fick en tid imorgon också. Blev helt paff. Antingen är han verkligen orolig eller så har han mycket tid över...

Pratade om besvikelser, och om förväntningar och förhoppningar jag haft på att gå deras program igen. Hann också avhandla den där 12-åringen. Han tycker precis som jag att jag inte ska behöva ta någon skit från en tolvåring. Och han kommer verkligen jobba för att jag ska ta mig till programmet på måndag. Och jag då, vad tror jag? Jag vet inte, allt är bara ett enda stort svart hål. Jag har ingen ork kvar, och alla försök att hjälpa mig sugs in och försvinner.

Har gråtit, men inga floder. Har gjort desto ondare inuti. Utan min kp hade jag aldrig överlevt det här. Han är den finaste människan jag någonsin träffat, tror jag. Slår vad om att han kommer få ett jättebra arbetserbjudande i sommar, och sen försvinner han också. Det är så det funkar. Människor som han finns inte i vården, och särskilt inte för mig.

Är helt slut. Har knappt sovit inatt. Funderar på att strunta i att fara till gården ikväll och bara vara hemma och ta det lugnt. Kanske försöka slumra en stund.....

Packat och förberett mig sedan igår. Stressat till min t och för att hinna till stallet och mocka. Svimfärdig. Tar mig till ÄS med alla saker, och vad händer? Jo, min kp talar om att det är först om en vecka som jag ska börja. Vi har räknat antalet veckor på olika sätt, så därför blev det fel. Jag bröt ihop, minst sagt. Tårar och snor sprutade, jag grät, kved som ett skadskutet rådjur. Känner mig så jävla dum. Vet inte hur många gånger jag tänkt "oj, vad lätt det ändå fick den här gången", men det fick jag äta upp - med råge...

Min kp bad om ursäkt sjuhundrafemtioelva gånger, och jag svarade varje gång att han ju inte gjort såhär med flit. Till slut bönföll han mer eller mindre mig om att vara arg och besviken på honom. Men hur skulle jag kunna vara det. Det här är sådant som händer, MEN - det händer mig hela tiden, och därför känns det ännu värre. Har vaggat av och an, skakat, darrat. Han satt hos mig så länge han kunde innan han var tvungen att gå. Kramade mig länge och hårt flera gånger. Jag får så dåligt samvete att han tycker att det är hans fel. Kunde inte lugna ner mig och han erbjöd sig att skjutsa hem mig, hämta mig nästa vecka, ge mig extratid imorgon, ringa, komma hem till mig, ja allt. Men jag känner bara att jag har fått nog av "livet" nu. Klarar jag mig, överlever, i 7 dagar till, ja jag kommer aldrig orka satsa så mycket som jag gjort inför idag. Det finns ingen ork kvar. Det är slut. Allt är slut.

Har vrålat ut min sorg över att hans kollegor inte vill ha mig där, och att jag dödar det sista av min integritet genom att gå deras förbannade program  - bara för att jag VILL ha ett liv. Jag är villig att gå över mitt eget lik för att fortsätta kämpa. Nu känns det som att det är vad jag redan gjort. Så det finns inget kvar. Jag har kämpat och kämpat, så jävla länge, och för allt. Och ändå kommer jag ingenstans.

Det enda som fick mig att inte slå ihjäl mig själv var att han satt där. Kände hur säkringarna i hjärnan dog - hela jag dog. Ville bara spräcka skallen så att det blev ett slut på allt någon jävla gång. Sa det också. Och att jag vill skära ihjäl mig. Han frågade mig flera gånger om jag ville att han skulle skjutsa mig till psyk istället, men aldrig i helvete. ALDRIG. 

Jag satt kvar när han var tvungen att gå. Då hade jag inte sett på honom på över en timme. Ögonen var helt igensvullna och tårarna forsade, så det gick inte.

Tog min packning och gick hem. Kom hem och sminkade mig och gick på affärn och köpte hetsätningsskit för hundra spänn som jag nu satt i mig. Man får relativt mycket för 100 kr. Tyvärr.

Och nu antar jag att... mitt liv är slut.

En tolvårig tjej väljer att tjafsa om en av gårdens anonyma hästar som jag höjt till skyarna på FB. Vad händer då? Jo, hennes mamma ringer och väcker ordföranden i föreningen som ger mig en utskällning. För vad? Jo, för att "jag" har tjafsat och skrivit dåliga saker om hästen. Jag har tagit mycket skit av många människor i mitt liv, men jag tänker fan inte ta skit av en snobbig unge som tror att hon är bättre än alla andra på jorden.

Men - nu har jag tagit skit för det i alla fall. Jag är verkligen värdelös.

Jag kan hantera att den lilla ungjäveln håller på, men inte att tjejen som är ordförande skäller ut mig för vad ungen hittar på. Skulle kunna skära ihjäl mig just nu. Hade jag bara ett rakblad så skulle jag göra det.

Har ridit idag. Samma häst som vanligt. Den häst som ingen vågar rida på för att hon är så jävlig. Den häst som folk känner vida omkring utan att ens ha någon koppling till den. Den häst som ingen vill ha. Men jag red henne idag och hon är jättefin. Visst, hon är svår och det tar tid, men det måste det ju få göra. Huvudsaken är att man känner att det går framåt.

Eftersom jag verkligen tycker om den här hästen, men vet vad andra tycker och tänker, så blir det för mig ännu viktigare att peka ut det som är bra. Om inte annat så för mig själv så att jag vet att det finns dagar då hon kan vara jättejättefin. Men fy mig som försöker glädjas åt att jag har lärt mig lite mer om att rida. Här ska jag inte komma och tro att jag är någon. Ungen är så in i helvete dryg att hon, trots att hon är TOLV och jag typ snart medelålders, inte kan unna mig att skritta en häst på tygeln bara för att hon inte kan rida den hästen.

Och vad är det för ungjävel som så sent som i somras klippte av manen på en av gårdens hästar och det blev ett jävla liv om det. Och som har blivit bannlyst från grannstallet för att hon inte klarade av att uppföra sig. Och som inte längre får rida en häst för att hon spöat skiten ur den i ett försök att styla för andra, och en annan häst för att hon sliter den så in i helvete i munnen. Osv, osv. Och den ungjäveln ska jag ta skit från!

På ett sätt vill jag aldrig mer rida "hennes" häst som gården har på foder, för då får de se att ingen annan rider den. Men på ett sätt är det så jävla fel, för då hamnar hästen i kläm, det blir hästen som får betala och det är ju inte rätt heller.

Har hetsätit massa godis och skit. Orkar inte leva. Och som sagt; om jag hade ett rakblad så skulle jag SKÄRA!!!!!!

min kollega ska ju resa bort ett par dagar, och därför ska jag hjälpa till lite mer - eller ja, med annat - än vad jag brukar

ska ta hand om "min" fjording, bla

eller ja, det blev bara det i slutänden, för min kollega hade så bråttom att hon slarvade igenom allt vad planering heter

så sitter en 16-årig tjej där som ska hoppa in mer än jag den här gången, och hon ska få "massa ridlektioner" som betalning

jag har fan slavat på den där gården i snöstorm, regnoväder, köldrekord, osv, sedan i höstas - och jag har fått EN ridlektion

sa det halvt som halvt på skoj, för jag vet ju att helvetet bryter lös om jag säger vad jag egentligen tycker och tänker

"du, ska inte JAG få några ridlektioner? jag har ju varit här sedan i höstas, hehe"

fick till svar att "du får ju rida så mycket du vill"

som om jag lär mig lika mycket på att skritta runt helt ensam på en snubblande ponny, som på en ridlektion

nä, nu jävlar är det slut på snällhet från min sida

jag VET att de inte klarar av gården och all verksamhet om jag inte är där

så tänker de inte visa någon som helst uppskattning mer än i ord, medan de vräker ut pengar och ridlektioner till alla andra som hjälper till med något litet

ja, då kan de klara sig själva

fjordingen har dessutom bara EN enda sko, så hur bra är det att rida på den steniga vägen då

jag frågade kollegan om man kunde rida henne överhuvudtaget - eftersom hennes ena privathäst bara fått stå på lösdriften för att hon tappat en sko

och hon svarade "jaaaadå, det gör ingenting"

jag HATAR när folk gör skillnad på djur

fjordingen har gården bara på foder, så min kollega skiter fullständigt i henne

det syns lång väg vilka hästar som hennes och vilka som gården har på foder

hur fan förväntar man sig att en häst som stått på lösdrift i två år och aldrig ens fått någon slags mänsklig kontakt ska vara

kollegan säger ju själv att hästen BLEV "förvildad"

och vad gör hon - och de andra - för att ändra på det

INTE ETT SKIT

nog fan vet jag om min häst tappar TRE skor - eller

men nej, ingen ser ens det

alla bara gnäller på hästen, det är bara fel på henne

de ger henne fan inte ens en chans

blir så ledsen och arg så jag mår illa

jävla snobbar som handlar med hästar som om det vore inventarier

som skiter fullständigt i om de hästar som de inte äger fullt ut - men som de har ansvaret för - har vatten eller får mat

jävla djurplågare!!!!!!!

visst, de kunde ha det sämre, men de kunde fan ha det bättre också!!!!!!!!!!!!!!!!!!

det kommer ett stort arrangemang snart, och jag kan säga att jag INTE kommer vända ut och in på mig själv för att hjälpa till så mycket som det behövs

nej, de kan försöka ro det här i land själva och stå där med svansen mellan benen

jag menar inte att jag är "bra" på något vis, men nog fan hoppas jag att jag gör någon slags skillnad

och om de inte tycker det, ja vad ska jag då vara där för när jag inte har lust alls

ikväll har jag väntat i 2½ timme för att det tydligen skulle vara stallmöte som jag inte var kallad till eller ens fått reda på skulle äga rum

behövde prata med kollegan, men eftersom hon satt på möte så var det bara att kliva ut och lägga ner

hon VET att jag ska börja måltidsbehandlingen igen pga att jag har problem, men hon skiter ju uppenbarligen helt och hållet i det

jag förväntar mig inte - och vill heller inte ha - någon sympati

men hur vore det om hon någon gång kunde visa någon slags empati eller bara lite tacksamhet

jag är verkligen en äcklig, smutsig trasa som man bara använder till skit och sedan slänger åt helvete

varit hos min kp

kan inte andas

funderade på att gå därifrån innan han kom

känns så jävla fel att börja om på dagvården

ångesten bara växer och växer

fick ingen kram idag

gissar att min kp inte vågade ta i mig

jag hade berättat om flashar, och jag tror att han är rädd att göra mig illa

gå över någon gräns

och han tror nog inte att jag kan säga ifrån

men han tror fel

dagvårdsprogrammet börjar på måndag

innan vi skildes åt så talade han om för mig att de har ändrat en massa sedan jag var där sist

bla så MÅSTE man äta smörgås till alla fikan

så jag som egentligen bara ska ha frukt får dra därifrån

han sa självklart inte det, men jag gjorde det

tänker inte sitta där med alla trådsmala anorektiker och mosa i mig mjuka mackor hela dagen

jag är ju inte där för att gå upp i vikt

visst, jag är ju inte där för att gå ner i vikt heller, utan bara få en bättre måltidsstruktur

men om jag går upp i vikt ännu mer så kommer jag att DÖ

därför låste jag in mig på toa innan jag for hem och stoppade i mig en stesolid

tårarna bara rinner och jag måste till gården

helvete

Just nu sitter min kp på behandlingskonferens på ÄS. På fm är det om alla patienter som inte går dagvårdsprogrammet, och efter lunch är det om de patienter som är kopplade till programmet. Ska träffa min kp vid halv tre, då jag får besked om typ allt. Sen drar jag direkt till gården. Jippi.....

Min kollega ska resa bort och allt är bara hur rörigt som helst. Istället för att fixa någon som tar hand om hennes arbetsuppgifter dag för dag, så pusslar hon med personer och hästar så att jag blir yr i hela skallen. Jag ska tydligen ta hand om "min" fjording. Kan säga att jag hellre hade kört en hel fodring istället för att skvätta såhär, men det är ju hon som bestämmer. Därför har jag också sagt att jag inte tänker göra allt och ta allt ansvar. Hon skrev till mig igår på FB att det är helt ok och att hon inte förväntar sig det heller, men så kom det där "om du vill kolla så att de andra djuren har mat och vatten så får du såklart göra det". Verkligen jätteroligt. Men jag förstår ju att det inte kommer att fungera när folk får spridda uppgifter på olika dagar. På söndag ska jag tex byta vattnet till lösdriften. Kan ju säga att det alltså inte kommer att bli gjort från torsdagen då hon far, och så ska jag "byta" det vatten som kommer vara slut. Vore ju inte första gången...

På lördag har jag "tagit ledigt", för det ska bli spöregn och storm. Så då är det ju inte så kul att rida, om jag nu skulle hinna det. Har istället sagt att jag tar mockningen på måndag och tisdag. Tänker inte vara med och köra barngrupper på varken söndag eller måndag, för jag vet att det kommer att bli jag som ska ta rodret och jag orkar inte.

Satt mer eller mindre hela dagen igår och vaggade av och an på sängen. Var tvungen att hetsäta på kvällen, för jag orkade inte mer. Panikade på em så att jag somnade av utmattning när det började klinga av. Massa flashar och skit. Hetsåt fil och flingor. Hade värmt upp ugnen för att tina en ICA-pizza, men jag stängde av den och lade tillbaka pizzan i frysen. Övervägde att steka pannkakor, men ja - det blev fil istället.

Ska snart duscha. Vill inte, orkar inte, men jag dör om jag inte gör det, för då kan jag inte träffa min kp.

Borde ha diskat igår, men jag klarade inte av att vara i köket.

Fattar inte hur jag ska klara av att gå programmet och bara vara där halva tiden när jag inte ens klarar av en endaste måltid hemma.