Packat och förberett mig sedan igår. Stressat till min t och för att hinna till stallet och mocka. Svimfärdig. Tar mig till ÄS med alla saker, och vad händer? Jo, min kp talar om att det är först om en vecka som jag ska börja. Vi har räknat antalet veckor på olika sätt, så därför blev det fel. Jag bröt ihop, minst sagt. Tårar och snor sprutade, jag grät, kved som ett skadskutet rådjur. Känner mig så jävla dum. Vet inte hur många gånger jag tänkt "oj, vad lätt det ändå fick den här gången", men det fick jag äta upp - med råge...

Min kp bad om ursäkt sjuhundrafemtioelva gånger, och jag svarade varje gång att han ju inte gjort såhär med flit. Till slut bönföll han mer eller mindre mig om att vara arg och besviken på honom. Men hur skulle jag kunna vara det. Det här är sådant som händer, MEN - det händer mig hela tiden, och därför känns det ännu värre. Har vaggat av och an, skakat, darrat. Han satt hos mig så länge han kunde innan han var tvungen att gå. Kramade mig länge och hårt flera gånger. Jag får så dåligt samvete att han tycker att det är hans fel. Kunde inte lugna ner mig och han erbjöd sig att skjutsa hem mig, hämta mig nästa vecka, ge mig extratid imorgon, ringa, komma hem till mig, ja allt. Men jag känner bara att jag har fått nog av "livet" nu. Klarar jag mig, överlever, i 7 dagar till, ja jag kommer aldrig orka satsa så mycket som jag gjort inför idag. Det finns ingen ork kvar. Det är slut. Allt är slut.

Har vrålat ut min sorg över att hans kollegor inte vill ha mig där, och att jag dödar det sista av min integritet genom att gå deras förbannade program  - bara för att jag VILL ha ett liv. Jag är villig att gå över mitt eget lik för att fortsätta kämpa. Nu känns det som att det är vad jag redan gjort. Så det finns inget kvar. Jag har kämpat och kämpat, så jävla länge, och för allt. Och ändå kommer jag ingenstans.

Det enda som fick mig att inte slå ihjäl mig själv var att han satt där. Kände hur säkringarna i hjärnan dog - hela jag dog. Ville bara spräcka skallen så att det blev ett slut på allt någon jävla gång. Sa det också. Och att jag vill skära ihjäl mig. Han frågade mig flera gånger om jag ville att han skulle skjutsa mig till psyk istället, men aldrig i helvete. ALDRIG. 

Jag satt kvar när han var tvungen att gå. Då hade jag inte sett på honom på över en timme. Ögonen var helt igensvullna och tårarna forsade, så det gick inte.

Tog min packning och gick hem. Kom hem och sminkade mig och gick på affärn och köpte hetsätningsskit för hundra spänn som jag nu satt i mig. Man får relativt mycket för 100 kr. Tyvärr.

Och nu antar jag att... mitt liv är slut.

 

elina

14 maj 2012 21:32

gumman.... inte ge upp nu när du kommit så långt!! typiskt att det blev en sån missuppfattning, men ge inte upp för det gumman!!! önskar det fanns något vettigt jag kunnat säga.... men jag kan bara be dig kämpa....inte ge upp....se ditt mål framför dig.... och be dig känna den extra lilla kraft jag föröker streema upp till dig!

Maria

15 maj 2012 00:29

Jag vet inte. Jag orkar inte mer.
Ögonen är fortfarande igensvullna som korvar. Varför ska jag vara där när det uppenbarligen inte är meningen att jag ska vara där. Och jag får 3½ vecka på mig - minus typ 60-70% eftersom jag inte ska vara där hela tiden. Finns ingen chans att något kommer bli bra eller ens åt "bra-hållet" på så kort tid.
Talade om för min kp (skrek mellan tårarna..) och berättade om varför jag bestämt ett så glest schema, och han lät alldeles bestört när jag var brutalt ärlig om de som inte vill ha mig där.

Allt hade varit mycket bättre om jag hade varit död.

 

Kaylee

14 maj 2012 22:35

Fina lilla du! Ge inte upp! Jag vet att det är åt helvete men ge inte upp! Du är så jävla stark, fokusera den styrkan på att hålla fast istället för att släppa taget. Jag känner inte dig men jag vill dig väl! Ta hand om dig <3

Maria

15 maj 2012 00:31

Jag kämpar så mycket jag orkar och mer därtill. Har inte skurit eller slagit mig. Nu vet jag inte vad jag ska göra, mår så jävla dåligt och jag står inte ut..

 

trolltyg

15 maj 2012 00:20

Jag förstår verkligen din frustration.... och det där att alltid/ofta få kämpa i motvind..
Men ge inte upp... Aldrig!!!

Många varma kramar och tankar till dig min vän <3

http://trolltygensgalenskap.bloggplatsen.se

Maria

15 maj 2012 00:33

Vet att du förstår.. och det gör mig ont...
Jag är så slut i huvudet att jag inte kan tänka, och ögonen svider men jag kan inte sova pga all ångest.

Gömmer mig i dina kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...