Susanna

14 juli 2011 21:39

Jobbigt när de inte vet ett skit.
Men samtidigt blir det jobbigt om de vet..
Mammor är jobbiga. Min är likadan..
(mot min moster som mår lika skit som jag)
Dessa äldre vuxna..

Maria

18 juli 2011 18:18

Ja, man vet inte vad som är bäst :(

Isa

15 juli 2011 22:11

Förstår precis hur du känner...
Kanske hade hon tänkt en gång till innan hon sagt något om hon vetat hur du mår? Kanske berättar du inte för att du fått höra den typen av kommentarer, fått klart för dig vad som gäller, sedan barnsben?

Ibland är det svårt att veta vad som kom först, hönan eller ägget... :S

Kl. fyra i måndags morse när du steg upp, satte jag mig i bilen och flydde från min familj. Hade tänkt spendera en vecka med dem när Jimmy ändå jobbar. Men det gick inte. De vet om min sjukdom och historia men kan ändå inte riktigt förstå. Frågar inte, tar inte reda på hur det ligger till. Ser inte hur jag mår...

Jag försöker att vända på det. Ser jag dem? Vet jag vad de tänker, hur de egentligen mår, vad de har varit med om? Förmodligen inte.
Man får väl försöka vara rättvis... men ofta känner jag som jag gjorde nu när jag var uppe: Jag ger, andra tar, eller drar i alla fall i mig hela tiden.

Det måste vara oerhört frustrerande för dig att vistas med din familj när de inte vet om vad du varit med om, hur du känner, dina problem med ätandet etc. Man blir så sårad över att få höra kommentarer som går stick i stäv med det man själv vet genom egen erfarenhet...
Innan jag berättade för min familj var jag livrädd. Inte bara för deras reaktion, utan även för att korkade kommentarer, oförstående, oempatiska uttryck och beteenden som stack i hjärtat skulle fortsätta trots att de visste. Då skulle jag inte längre ha någonting att ursäkta dem med...

Men... När man väl är stark nog och fattar beslutet om att berätta, då bär liksom vingarna. Det gör lika ont men rädslan är borta; jag vet att jag klarar mig själv, att jag kan säga ifrån. Jag utsätter mig inte längre för andras omkringklampande bland mina blottade, ömma tår. När de vet får de ta sin del av ansvaret.

Hoppas att du kommer till en punkt där du finner en lösning på hur du ska förhålla dig till din familj. Oavsett om du någonsin berättar eller inte har du rätt att bli respekterad och sedd. Att åka hem ska vara avkopplande, roligt, framförallt tryggt. Annars är det ju inte "hem", dit man kommer...
Säg högt vad du känner och tycker. Ta din plats; ingen annan kan fylla den åt dig.

Bamsekramar, önskar att det var färre mil mellan oss. :)

Maria

18 juli 2011 18:48

Gulligaste du! Att du tar dig tid och ork att svara på mitt gnäll! BAMSEKRAM!
Jag har tänkt som du många gånger... nu sist kvällen innan vi for till fjällen så skrek jag rakt ut åt min mamma att jag har mått minst lika dåligt som det hon tycker är "makabert"... fick ingen reaktion... :S
Precis som du skriver är man rädd att blotta sig och att de ska fortsätta trampa på en.. samtidigt som en av mina största rädslor nog är att de ska låtsas som om det regnar...... DET är de experter på. Mamma hann inte på toaletten i eftermiddags och efter det grät hon och var ledsen.. men hon drar på masken att "allt ordnar sig" - trots att tårarna rinner hela tiden. Pappa bara går, och så är jag den enda kvar. Den enda som ser, bryr sig, GÖR något. Så jag stod och kramade henne länge, länge.. sa att det är klart att hon måste få vara ledsen.. och att hon ska sluta säga att hon "tjuter", för det är milsvid skillnad mellan att "tjuta" och "gråta" av sorg.
Men jag är inte förvånad... föräldrarna stöttar aldrig varandra, det pratas inte om något, alla håller bara käften och går..... och OM något sägs så är det skuldbeläggning för ATT man försökt berätta eller prata om något; "när du säger att du mår dåligt så blir jag ju ledsen!!"... och så får man förminska ner sig själv tills dess att man inte ens syns eller finns längre....... går bara runt och ler som en j*vla robot... Jag är spyless på det. De säger att de vill veta, jag berättar vissa saker för att jag VET att de inte vill mig illa, men ändå slutar det med att de kliver över alla gränser och JAG måste ta hand om dem.
Önskar att jag hade körkort. Då skulle jag kunna komma och fara som jag behöver. Känner mig så fast och tillfångatagen... som att vara i ett själsligt fängelse.. eller kanske snarare i en rävsax......

Många stora varma kramar till dig, vännen! Du är så klok!

Isa

24 juli 2011 21:04

Åh vad jag känner igen det där, hur man förminskar sig själv, låtsas att allt är bra eller slätar över det man just uttrycckt för att man inte vill göra andra ledsna. Det är svårt men ibland måste man sätta sig själv främst. Var och en har ansvar för sina känslor, reaktioner och sitt handlande - du kan inte ta på dig hur andra kommer att reagera på din smärta/dina upplevelser. Men jag vet - det är lätt att säga till andra hur man ska tänka och göra... :)

Förstår även din känsla av instängdhet. Tog inte körkort förrens jag var trettio så jag vet hur det känns. Alla andra verkar fara förbi, själv står man fast, känner sig fångad, ibland lämnad.

Att åka buss eller tåg, gå eller cykla går utmärkt. Lite mer planering, ibland bökigt men lägg de pengar du skulle fått lägga på att ha bil (minst ett par tusen) i en sparbössa så kan du unna dig att ta en taxi ibland... ;)

När jag väl fick mitt körkort insåg jag att min känsla av att vara fångad, sitta fast, aldrig handlade om bilkörning. Jag kände mig lika fångad fast jag hade körkort, insåg att det inte fanns någonstans att fly - vart jag än for tog jag mig själv med mig och därmed mina problem.
Nu är jag faktiskt glad att jag inte tog mitt körkort förrens de värsta trollen och väderkvarnarna var bekämpade.
En bil kan vara ett farligt vapen, så länge jag var självdestruktiv och mådde dåligt var det kanske bra att jag inte hade tillgång till en bil.

Vill du ha kortet en dag så kommer det säkert att bli så. Men det är ju inte det viktigaste här i livet.

Bamsekramar tebaks!

Maria

31 juli 2011 20:02

Du är så klok vännen ♥ - som vanligt! :)
STOOOR KRAM!!