Tänk dig att du befinner dig i ett krigshärjat land. Allt är mörkt, disigt, blött, kargt och kallt. Du är mitt i allting, och måste hålla dig gömd. Oavsett vilka soldater som än skulle hitta dig, så skulle det innebära tortyr för resten av ditt liv. Förnedring. Du är rädd. Livrädd. Du gömmer dig i en håla i marken. Hör alla smällar, alla skott, bomber, och alla springande fötter som bara är en hårsmån från att hitta dig. Jorden rasar in för varje fotsteg som tas ovanför ditt gömställe. Det är bara en tidsfråga innan de hittar dig. Du ligger där ihopkrupen med knäna uppdragna till hakan, och gömmer ditt huvud med dina armar och händer. Det är smutsigt och lerigt. Du har levt i hålan så länge, och det finns ingen mat, inget vatten, ingen toalett, ingenting. Du minns inte längre hur dagsljus ser ut. Varje cell i din kropp skriker av rädsla. Av hunger, inte efter mat utan efter att få vila. Få känna något slags lugn och ro, ett uns trygghet. Musklerna krampar, skakar. Det var oändligt länge sedan de fick slappna av. Varje uns av både kropp och själ gnyr av smärta och utmattning. Luften är tjock. Den stinker ruttet och av lera som inte fått något syre sedan dagen du föddes. Allt är svart. Smutsigt. Äckligt. Du vet att den farliga världen utanför bara är som en förlängning av din håla. Det enda du vill är att få dö. Du orkar inte lida mer. Men det finns inget skonsamt sätt att ta ditt liv. Det finns inga vassa föremål, inget vapen, ingenting. Det enda du kan göra är att känna och höra ditt hjärta slå som en stångjärnshammare, och hur dina lungor försöker kippa efter luft som inte finns.

Plötsligt sträcks en hand in i hålan. Den är ren och varm. Du håller andan, för det är förmodligen bara ett knep att locka ut dig. Till tortyren och förnedringen. Eller så spelar bara din hjärna dig ett spratt. Handen försvinner. Men den kommer tillbaka, med jämna mellanrum. En dag när handen återigen dyker upp tänker du att det inte spelar någon roll ifall den är vad den ser ut att vara, eller om den bara är ett knep eller ett hjärnspöke. Du lyfter och vecklar sakta, sakta, ut ditt ena pekfinger. Men du törs inte röra vid handen. Du tänkte dock tanken. Den tanken växer sig större och större, tills du till slut en dag står vid vägskälet att gräva ut ditt hjärta med naglarna och göra slut lidandet, eller att prova att peta på handen. Du är så trött. Så trött och utmattad att det känns som att det nästan inte spelar någon roll om det bara är ett knep. Så du gör det. Du petar på handen med ditt ena pekfinger. Nuddar lite lätt, och rycker snabbt undan och tänker att det är kört nu. Nu kommer de slita ut dig ur hålan och tortera dig och hålla dig vid liv så att de har en leksak. En trasdocka att roa sig med. Men inget händer. Handen är kvar. Den har inte rört sig. Du kan inte andas under väntan på handens reaktion. Men inget händer. Handen försvinner igen. Och kommer tillbaka. Du nuddar vid den igen och igen, och inget händer. Den fortsätter att komma tillbaka. Så en dag tänker du att du ska våga lite mer. En gnista av hopp har tänts inom dig, långt, långt inne. Du lägger din hand i den rena varma handen, och hjärtat håller på att slå sig ut ur bröstkorgen. Du tänker att nu är det slut. Men inget händer. Allt snurrar, blir en gröt. Det här kan inte vara sant. Håller du på att bli tokig? De välbekanta smällarna och fotstegen hörs och känns, precis som vanligt. Dag efter dag lägger du din hand i den varma handen, men den hugger aldrig tag i dig och sliter dig ut ur din håla. Det blir ingen tortyr, du är ingen trasdocka. Du vet inte vad du ska tro eller tänka. Allt är så overkligt. Det snurrar. Du vet inte om du ska skratta eller gråta, leva eller dö. Dag för dag går. Du kramar till slut handen, och handen kramar tillbaka. Du sliter åt dig din hand, men upptäcker att den rena handen inte höll fast dig, gjorde dig inte illa. Dagarna går. Du håller hårt i den rena handen de stunden den finns där. Den har blivit din enda ljusglimt. Ditt enda hopp. En dag får du frågan att följa med handen, till en annan bättre plats. Du törs inte. Det är ju tortyr som väntar där ute. Handen försäkrar att den skyddar dig, men du tror den inte. Det är i alla fall vad du viskar som svar. Men en dag säger du ja. Du kastar dig ut i det okända och förmodligen mot faran. Du är medveten om riskerna, men du orkar inte leva i den svarta hålan längre. Du lyfts upp, upp i ljuset. Bort från det kalla, karga, smutsiga. Det är så ljust att dina ögon inte kan se något. Men du känner handen i din, hör den trygga rösten tala lugnande. Den talar om att det inte är någon fara, talar om att det kommer bli bättre nu. Rösten talar om beskydd. Förståelse. Empati och ömhet. Du känner värmen. Hjärtats slag saktar långsamt ner. Andningen går lättare. Det rycker i musklerna som börjar släppa sitt järngrepp. Tröttheten kommer och sveper in dig. Du funderar på om det är en så bra idé att slappna av helt, men sakta börjar du släppa taget. Lämna den mörka, kalla, karga hålan bakom dig. Släppa efter på skräcken av krig och tortyr. Släppa på kontrollen. Handen lovar dig frid och trygghet, och du orkar inte kämpa emot. Du vill inte kämpa emot. Så du släpper allt. All kontroll. Vilar i värmen, ljuset, det rena. Vilar i tryggheten. Vilar i vetskapen om att handen skyddar dig från allt ont. Just där, just då. Då är du fri.

Så är det för mig när min kp tröstar mig, håller om mig, finns vid min sida. Jag lämnar kontrollen till honom, släpper allt, och bara är. En hel livstid av skräck, rädsla, sorg, mörker... suddas ut. Och jag bara är.

 

elina

4 november 2012 19:38

så fint skrivet...du har verkligen gåvan ...gåvan att förmedla känslor så att man känner känner det ini benmärgen <3

Maria

4 november 2012 22:55

Tack vännen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...