det känns som att jag springer, fortare och fortare
försöker springa ifrån alla flashar, all smärta, allting
för att det är för mycket
jag klarar inte att bära allt
jag är rädd
livrädd
så skräckslagen att jag är helt paralyserad
och det gör att hela jag bara vibrerar
balanserar på gränsen mellan att explodera av ångest och smärta, och att kunna svälja allt ännu en minut - och en minut till, en minut till.......
jag ser till så att min fasad ser ok ut, sminkar mig mer än någonsin och försöker bara låtsas som det regnar
ler, skrattar, när man ska
men innerst inne är jag så liten
liten och svag
ledsen
ensam
otrygg
vill och behöver ha en trygg plats
där ingen kan göra mig illa
där jag kan börja prova att andas
prova att vara jag, se om det finns någon i mig
för jag orkar inte ha det såhär längre
vill bara kunna vila, finna någon trygghet
förlåt att jag kramar dig och inte vill släppa
det är så för att just då vet jag att inget hemskt kommer hända
jag vet att om någon slänger upp dörren och försöker skada mig så finns du där
jag vet att det låter löjligt och som om jag vore ett barn
och ja jag är väl så då
jag har lärt mig att min familj inte skyddar mig eller älskar mig
mina sk "vänner" har inte skyddat eller älskat mig
vården har inte heller skyddat mig utan står på min förövares sida, de har begått övergrepp och brutit mot lagar precis som han - även om de inte menat eller ansett det själva
och sedan jag var barn har jag alltid önskat att vården skulle gripa in, men det är tur att ingen såg eller förstod för jag hade bara fått ett ännu större helvete då
jag vet att jag måste ta itu med övergreppen, jag vet att det inte finns någon annan väg än att mig igenom det - men jag är så rädd och jag orkar inte, och därför vet jag inte heller hur jag ska göra för att klara av det
jag behöver din hjälp
och jag vet att jag är hopplös, rädslan paralyserar mig
så jag kan inte ta tag i tandläkargrejen heller, jag orkar inte, det räcker mer än nog att bara tänka tanken på tandläkare (vilket jag gissar att du förstår av dagens samtal)
så jag behöver din hjälp med det också
förlåt
jag hatar att jag inte klarar, inte orkar
hatar att be om hjälp
hatar att visa mig svag - det sitter i ryggraden sedan dagen jag föddes
därför är det en så stor sak för mig att gråta, att blotta mig och berätta
jag vet att jag är trygg med dig
men jag tror inte att du förstår hur liten och rädd jag är innerst inne
jag har levt hela mitt liv på hoppet om att jag innerst inne faktiskt är någon, kan bli något
sen kom vården och fortsatte den terror som jag levt med så länge, och bekräftade alla mina rädslor
och jag tror att det är för sent för mig
och att jag är för trasig
det går inte att laga mig
jag är bortom räddning
förlåt

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...