Var ch simmade idag. Först var det väldigt lugnt men så kom skolbarnen och hade klädsim. Det blev ett jävla liv. Tog mig igenom det, men sen började det komma fler "motionssimmare". Det blev trångt och karlar i någon slags ålderskris försökte "imponera" på allt med tuttar............. När det sedan droppade in hormonstinna tonårskillar som skulle klädsimma, ja då fick jag nog. Och då hade jag simmat min timme. Kom hem och åt lunch, vilade en stund, och så fick jag erbjudande om att följa med till stallet och börja jobba med "min häst". Nappade direkt, för jag måste lära känna honom från marken innan jag sitter upp första gången. Och jag vet att det inte är många som gör så, men jag gör i alla fall så. Den här hästen är en snäll och känslig liten grabb. Han är bl.a rädd för hästtransporter så det tränade vi på, och så fick jag se att han inte är trafiksäker för fem öre. Han hade aldrig varit utanför gården heller, så det spelade säkerligen in. Och att en mötande skåpbil gasar, stannar, gasar, stannar, osv, gör ju inte en häst lugnare. Så han slet sig från mig trots kedjegrimskaft och galopperade iväg en bit. Jag gick lugnt och hämtade honom, det var inga problem. Sen var jag på väg in på gården igen så att bilen kunde köra förbi, men vad gör då bilföraren? Jo, han GASAR PÅ SOM FAN - förmodligen för att komma förbi och sköta sig och sitt.... Hör och häpna - hästen slet sig igen. Då sprang han i alla fall in på gården.

Men jaja, jag tog det lugnt, och han lugnade sig väldigt snabbt. Så gick vi tillbaka ut på vägen, för jag vägrar förlora den striden och att minnet av att inte vara på gården där han är född och uppväxt ska vara "panik". Han var lite nervös, men jag är ju lugnet själv när jag är med en häst, så det gick bra trots allt. Kan säga att jag är glad att jag har sunt förnuft att inte vira grimskaftet runt armen eller stoppa in handen i öglan, för då hade jag varit minst sagt mörbultad och söndertrasad.

I alla fall så har jag fått lite grepp om hur han är utanför stallet och hagen, och vet vad vi behöver jobba på.

Hade med mig en repgrimma i strl ponny, men den var - som jag anade - för liten. Så jag ska ta med en full nästa gång. Då har jag mer kontroll och en längre lina.

Nu är jag jättetrött. Har varit en mentalt uttröttande dag. Har en massa ångest och flashar också, och jag kämpar så jävla hårt med att trycka ner dem.

Just nu vill jag bara dö.

Träffat min kp idag. Han berättade att min läkare fortfarande är sjuk. Hon har varit sjuk sedan förra veckan. Och idag kom beskedet jag befarat; hon kommer gå ner i arbetstid till halvtid. Så nu börjar läkarproblemen igen. När min kp berättade så började tårarna rinna nerför mina kinder. Så.... nu börjar vi om igen............

Om ponnyn så har jag nu hört 3 olika planer från min väninna..... och hon svarar inte på mina frågor... Har pratat med henne massor om att vi måste tala om sanningen för hon som säljer ponnyn, för jag ser henne som min vän också. Men det ska väntas, tisslas och tasslas. Till slut fick jag nog och skrev ett långt meddelande till hon som säljer ponnyn, så nu vet hon ALLT - om ekonomin... och om mig............. Kände att när hon håller på att sälja en av sina finaste prinsar "till mig" så vill jag vara ärlig mot henne, särskilt då jag ser henne som en god vän.

Så nu vet alla om allt, men är inte medvetna om att den andra parten är insatt i det hela.

Men - jag tänker fan inte skriva under köpeavtalet själv, utan då får min väninna skriva under för minst hälften. Punkt.

Är så jävla rädd. Rädd att ponnyn inte kommer klara min vikt. Han är bara en C-ponny och 4 år gammal, och rids just nu av små tjejer som väger typ 20kg........ så hur ska han fixa 50kg extra.......................

Ledsen också. Många minnen. Orkar inte.