Hade bokat tid för att klippa mig idag före samtalet. Så jag gav mig av tidigare än vanligt, såklart. Kom dit, en tjej frågade om jag bokat tid och jag svarade ja och hon sa att jag kunde slå mig ner så länge. Jag satte mig. Så kommer hon och säger att den jag bokat hos har fått förhinder och hon undrade om hon fick klippa mig istället. Jag blev helt chockad. Det finns ju en anledning till att man måste lämna sitt telenr när man bokar på nätet, och måste jag höra av mig om jag får förhinder så borde väl de göra det också. Eller??? Och hur tänker man när man inte talar om på en gång när kunden kommer, utan frågar efter att man hängt av sig och satt sig i soffan och väntar. Vad skulle jag säga - jag mår så jävla dåligt nu, och vill inte att det ska synas. Så inte kunde jag säga "Nej, då får jag boka om tiden". Snacka om att utmärka sig. Vara "svår". Betala bussbiljett för att fara dit och få veta att jag inte kan få klippa mig.

Så vad gjorde jag? Jo, jag log brett och sa "Javisst!".

Man måste ge alla en chans. Så är det bara.

Hon var trevlig och så, men hon lyssnade inte på vad jag ville. Jag berättade att jag har så tunna hårstrån att jag behöver klippa av det på längden och klippa upp det så att mitt självfall får ge volym. Det hela slutade med att hon klippte kanske 1 cm, fönade håret torrt och rätade ut allt självfall, klippte upp det pyttelite, och skar några slingor vid ansiktet (mitt hår ser ut och blir som en risbuske när man skär det). Resultat: en tunn, platt risbuske med tusentals strån som visar hur jävla dåligt hår jag har.

Jag bet ihop. Och bet ihop. Och bet ihop. Gick därifrån och kunde knappt andas. Satte mig på en parkbänk en stund och försökte lugna ner mig. Inte lyssnad på - igen. Överkörd - igen. Vem fan ska lyssna på mig när inte ens en hårfrisörska gör det. Försökte spela spel på mobilen för att komma på andra tankar, men jag kunde inte fokusera. Ångesten pulserade i hela mig. Kände mig som en granat som skulle explodera när som helst.

Gick till min kp. Satte mig där. Kände hur paniken dränkte mig, tårarna brände. När min kp stängde dörren bakom oss så föll tårarna. De forsade nästan hela tiden. Kände bara hur förtvivlad jag var, hur svart allt är. Jag vill bara dö. Är svullen som en valross inför "äcklet" som kommer den här veckan, med medföljande PMDD och PMS.

Det här mörkret dödar mig.

Klev av bussen och var tvungen att handla. Jag är väl något mer än bekant med han som satt i kassan, och han frågade hur det var med mig. Jag kände paniken bulta och försökte le så mycket som möjligt och prata om min vovve. Men han såg säkert mina svullna ögon. Var säkert därför han frågade just det.

Ögonen är fortfarande svullna. Är så trött. Men mörkret inom mig gör att det inte går att sova. Låt mig bara dö.