Ja, jag är nog egentligen sjuk - har förmodligen feber och lite sådant. Jag reagerar ju ganska lätt på feber, är en lågtempare och blir "dösjuk" om jag har 37,8 typ. Det hela började igår. Idag är jag mer "infekterad" så halsontet har gått över och blivit slemhosta. Trots detta kände jag att jag var tvungen att ta ut min hund på en längre promenad, för han behövde verkligen det. Att han tuggade i sig ett helt pressat tuggben igår kväll gjorde ju inte saken bättre heller... Så jag pälsade på mig och vi gick ut. Kändes både skönt och utmattande. Vovven fick i alla fall "bort avfallet" från gårdagens tuggben. Vet snart inte vad jag ska ge honom som han inte tuggar och äter upp på en gång.

Sitter i soffan nu och äter en kiwi och dricker te. Var på kvällsrunda med hunden så han behöver bara gå ut och kissa sen innan vi går och lägger oss. På vår kvällspromenad går vi en kort bit på en gång- och cykelväg genom en skogsdunge som inte är upplyst, och idag blev jag rädd. Min hund är inte den som morrar på folk - eller annat heller för den delen - men han stod och stirrade stint upp på en stor snöhög. Jag tänkte att han inbillar sig och uppmanade honom att följa med mig och fortsätta gå. Då plötsligt ropar en kille någonstans från snöhögen som är begravd i mörker. Jag hör fler röster och förstår att de är ett antal ungdomar och att det är de som trakasserat mig tidigare. Min hund är väldigt, väldigt bra på att spegla det han ser och känner, så jag förstod ju sen varför han morrat. Min första tanke var att bara låtsas som ingenting och gå vidare. Min andra tanke var, varför tog jag inte med mig överfallssprayen???? Jag förstår att jag inte har en chans om hela gänget är samlat, utan då hinner jag väl spraya någon eller i bästa fall några av dem. Jag trodde att det hade lugnat sig nu, eftersom det ändå var ett tag sedan sist. Men icke. De är bara gömda under snön...

Har inte ätit någon godis i helgen. Jag vet att det låter fjantigt, men för mig är det stort. Att inte ha ätit ens en ruta choklad. Men jag har väl förkylningen att tacka för det; det blir lättare att inte äta om man är halvdöd. Ska i alla fall försöka att köra nästa vecka ut på samma sätt. Men jag får ta en dag i taget. Bara att skriva det här gör ha-begäret och sötsuget ännu värre, nästan oemotståndligt. Tror också att jag försökt kanalisera ångesten genom att gå ut med hunden. Det är ju "nyttgt" på flera sätt, så det peppar en hel del. Men det är svårt nu när min väninna börjat räkna kalorier. Hon vet om mina problem, men hon vet inte hur färska de är. Det är ju såhär världen ser ut - alla bantar. Så det är lika bra att ta tjuren vid hornen och försöka köra på rakt fram - inte ner i svältdiket och inte ner i hetsätardiket. Dock lättare sagt än gjort.

Får se om backup-läkaren svarat min kp imorgon. I torsdags hade hon inte det, men jag vet ju inte när han mailade henne heller.