jag tänker på det ständigt

mår så jävla dåligt

är så ledsen

och det är så jobbigt att känna efter när jag har samtal

så jobbiga smärtsamma tårar

jag försöker hålla ihop

kämpar och slåss så mycket jag kan för att orka hålla ihop

och jag förlorar

tårarna rinner och skårar mina kinder

och därför vinner jag också - på ett annat sätt

men det gör ont

så jävla ont

och jag är så rädd

behöver trösta barnet i mig

men jag vet inte hur

klarar inte det själv

och jag kan inte be om tröst

be om ett par armar som håller om

en famn att gråta i

tryggt

lugnt

stilla

någon som tar emot

men det finns ingen

kan inte be min kp

skulle vilja

men kan inte be honom

han gör redan så mycket

när dagen kommer då han lämnar mig

på ett eller annat sätt

så har jag beslutat mig för att det får vara nog

då ska jag bli fri

då har jag inget som håller mig kvar här

min älskade hund får det bra någon annanstans, det vet jag

att ta sitt liv är inte fegt

och det är ingen enkel utväg

men ibland är det den enda vägen