Min vovve har inte velat göra knappt någonting på två dagar och jag har inte förstått varför. Igår upptäckte jag en gigantisk tova som gick under hela magen och upp på bröstet. Insåg sedan att han även var tovig över resten av kroppen. Fick panik. Kände mig som världens sämsta matte. Han har ju haft tovor förut, men aldrig såhär. Vet inte vad som hänt. Kammade honom i 3½ timme igår och 2 timmar idag. Till slut hade jag fått bort så pass mycket att det kändes som att jag kunde skämma bort honom lite. Så vi gick ut och han fick plumsa runt i snön i flagglina på en hyfsat öppen yta en lång stund. Sen fick han ett ordentligt bad, och jag fönade honom samtidigt som jag gosade med och kammade honom. Han var helnöjd. Kändes bra i mattehjärtat. Blev så förskräckt när jag såg hur tovig han var. Jag brukar alltid ta tovorna när de kommer. Vet inte vad som hände den här gången. Kanske det sista rycket av valppälsen i kombination med väderomslag och fukt. Oavsett så kommer han aldrig någonsin mer vara så tovig. Aldrigaldrigaldrig.

Hade samtal igår. Grät till och från. Jag förstår vad min kp menar, men jag vet inte hur jag ska kunna tillämpa det. Det är så lätt att säga att man ska tänka att "det händer inte nu", men flasharna gör att jag återupplever det hela igen, om och om igen. Jag "försvinner" då. Samtal imorgon em igen. Känns bra - samtidigt som jag är rädd. Vill inte vara ledsen mer, inte gråta mer, inte känna all smuts och allt äckel.