Hade ett bra samtal med min kp igår. Jag piercade min ena hand med naglarna på den andra, för det är så svårt. Så enormt svårt. Vi pratade om "stora" och "lilla". Lilla är ju så ledsen, rädd, ensam. Och det gör ont när min kp ser henne. För då är hon inte ensam. Då räknas hon. Men Stora slåss. Väser åt Lilla att skärpa sig, hålla ihop, sluta böla och fjanta sig. Det är Stora som kör naglarna i Lillas hand. Det är krig. På blodigt allvar.

Min kp sa att rött är när jag har det som jobbigast, när jag har panik, flashar, och har alla tillhörande känslor. Och för att hantera det så går jag till blått, den kalla färgen, som är kamp/flykt-beteende. Dvs när jag nyper mig, när jag skar mig, hetsäter, svälter, bestraffar mig själv. Han förklarade att jag behöver lära mig hur jag tar mig från rött till grönt istället för till blått. Grönt är där det är lugnt. Där jag kan vila. För mig är det en ouppnåelig dröm med den gröna sommarängen där jag skulle kunna vila...

Idag kommer sotaren. Har så jävla mycket ångest inför det. Hatar den här jävla skiten när andra bestämmer när det ska komma någon och att de inte behöver tala om varken dag eller tid när det är tänkt att de ska komma. Hade jag en egen bostad så hade jag kunnat boka in saker när jag själv kan och orkar. Hatar att vara hyresgäst hos ett stort företag. Och igår trillade det ner en till lapp i brevlådan om att det kommer fler ventilationsidioter någon gång nästa vecka. Tredje gången på ett par månader. Jippi...