Hade en horribel dag igår. Tog en hel del medicin för att orka överleva. Gick på långpromenad med vovven tillsammans med grannen och hennes hund. Vi släppte dem lösa på en stor åker så att de fick leka. De var ganska trötta från början - annars hade jag aldrig vågat släppa min lille herre. Han har aldrig varit lös tidigare, så det var väldigt nervpirrande. Särskilt med alla stall omkring och folk som promenerade med sina hundar. Jag är mest rädd för att han ska dra iväg och bli överkörd - eller ihjältrampad av en häst, eftersom han har noll respekt för dem utan bara vill leka och pussa på dem...

Imorgon em har jag samtal igen. I måndags var min kp sen. En hel kvart. Pga det försökte jag hålla ihop, för jag kunde inte dra över på tiden för jag var tvungen att tvärfara hem och vända och hämta min börs och göra ärenden. Men när han pratar om tröst. Den "lilla". Att vara ledsen. Att vara liten. Ensam. Ja, då rinner tårarna........ och när han dessutom erbjuder att finnas per telefon under veckan...... ja... vad säger man... "lilla" bara grät........