Gjorde mig en tårta igår. Som för att "fira" hur jävligt allt alltid är. Tog mig ut med hunden efter det, för väninnan/grannen skulle gå med sina och då följde jag med. Kom hem och frös. Var helt slut, skakade. Lade mig under kedjetäcket. Så hände det som aldrig tidigare hänt; jag somnade rakt av. Låg där i sängen under täcket med kläderna på och slocknade. Vaknade till vid halv två, för då kom hunden in och undrade vad jag höll på med. Jag slängde bara av mig kläderna och drog ner rullgardinen och kröp ner i sängen igen. Imorse när jag gick upp så insåg jag att tv'n i vardagsrummet fortfarande var på. Jag tappade verkligen allt. Precis allt. Sov middag idag. Som grädde på moset. Så kroppen säger väl ifrån. Stänger av.

Blev en lägenhet ledig idag, men jag kommer inte ens få erbjudande om att komma och titta på den. Så populär är den. Och då är den ändå på bottenplan. Så det lär dröja en jävla tid innan jag får tag i någon annanstans att bo. Vem vet, psykiatrin/vården kanske gör mig en tjänst och slänger ut mig i höst. Då behöver jag ju ingenstans att bo heller.

Borde gå och lägga mig, men jag är bara helt borta.

Var på samtal igår em. Min kp hade en nyhet. Eller ev en nyhet. Han har fått erbjudande om att jobba fackligt på deltid till hösten. Det innebär att han i så fall måste gå ner i arbetstid. Vilket i sin tur betyder att han måste göra sig av med patienter. Och psykiatrin och vården är så jävla skadad, överbelastad och nerprioriterad, att de kör ut de patienter som gått i behandling längst så att de kan ta in nya. Sen att alla människor är olika, har olika diagnoser, osv, det spelar ingen roll. En "kvalificerad gissning" är att en komplett behandling består av 8 tillfällen. Det verkar i alla fall vara så när man gör lite efterforskningar. Och visst, min kp kommer slåss för mig till sista blodsdroppen, men han är ju "bara" skötare och har chefer och riktlinjer över sig.

Med andra ord finns risken att jag i värsta fall står utan samtalskontakt i höst. Och jag kommer inte byta. Utan jag gör i så fall som jag bestämt för flera år sedan; det får gå en tid och sedan tar jag mitt liv. Det är ju uppenbarligen det vården vill. Då blir de av med mig, och sparar pengar, tid, ja alla resurser. Tänker inte bli inlagd igen bara för att de sparkar ut mig. Jag har bett om hjälp och tar emot den villigt. Slänger de då ut mig så kan de fan inte komma och säga eller tycka något sen, utan då får jag göra det jag behöver göra.

Och ja, ovanpå det här så är det ju snart sommaruppehåll, och så har jag läkartid på fredag fm. Min ordinarie läkare lär inte komma tillbaka till i höst heller, för hon skulle ha varit tillbaka redan nu egentligen, så jag får fortsätta pyssla ihop det med chefsöverläkaren så länge hon har tid och möjlighet. Allt på nåder och instabilt. Precis allt.

En jävla trevlig sommar med andra ord..................