Ja, det var så den här sommarens semester började - och slutade. For och mötte upp mina sk föräldrar vid sommarstugan förra veckan. Läget var spänt från början trots mina ansträningar att se genom fingrarna. Min mamma gråter flera gånger om dagen, hon är deprimerad och jag börjar inse att hon förmodligen är psykiskt sjuk på andra sätt också. Min pappa är så aggressiv att han är farlig, både för sig själv och andra, och även han är psykiskt sjuk (om inte psykiskt störd).

Och ja, min mamma har MS och kan snart inte röra sig alls, och jag förstår att hon är ledsen, rädd och frustrerad. Och min pappa är detsamma, men han har själv valt att vara mammas assistent - dessutom.

Jag sade ifrån hela tiden att de inte ska bete sig så illa mot varandra och mot mig. Men de lyssnade inte. Inte en enda gång. Jag talade om att om de inte skärpte sig så skulle jag fara hem. Sa det säkert 5-6 ggr. Till slut kom kvällen innan vi skulle fara till deras hem, mitt barndomshem. Då exploderade allt. Jag fick nog och sa att jag far hem. Kunde knappast vänta tills jag var hos föräldrarnas hem, eftersom det inte finns kommunikationer så att jag kan ta mig hem därifrån på egen hand.

Min pappas lösning? "JAG SKA BRÄNNA NER HUSET!!!!". Kände att jag hört det och varianter av det en gång för mycket nu, och blev än mer bestämd att faktiskt fara hem - för min egen säkerhets skull och hälsa. Min mamma tillade att "OCH JAG SKA SITTA HÄR INNE NÄR HAN TÄNDER PÅ!!! OCH DET ÄR DU SOM BÄR ANSVARET FÖR DET!!!". Tror knappast att jag behöver skriva eller beskriva om det fick mig att vilja stanna hos dem i 7 veckor till. Det är inte heller hennes första gång som hon hotar med att ta livet av sig.

Mamma skrek och grät. Pappa vrålade. Var värre i sommarstugan än på psyk-iva när jag var inlagd.

Jag försökte TALA med dem. Fråga hur de har tänkt att de ska förändras. De vet inte. Och vill inte ha någon professionell hjälp. Men de vill inte förändras. Jag förstår inte hur man inte kan vilja förändras från ett helvete. Har all förståelse i världen för att man inte vet hur man ska kunna, men inte när det gäller att inte vilja. Det är lätt för min mamma att gnälla på hur pappa behandlar henne och att han inte sköter sitt jobb som hennes assistent. Hon berättade att hon hotat med att skaffa någon annan, men så sa hon att hon ändå inte vill ha någon annan. Så det är ju bara hotelser. Allt är ta mig fan hotelser. Och min pappa sa att han får väl operera sig så att han slutar sucka - bara det är ju så sjukt att det är obeskrivbart. Och han vill heller inte jobba på sin agressivitet. Men säger återigen att han "lovar att försöka bli bättre". När jag talade om att han sagt det i 10 års tid och frågade hur, rent konkret i det här läget, så visste han inte (ingen överraskning direkt). Han svamlade om att han vill att jag och mamma ska "påpeka" när han gör något fel (som om min fega jävla mamma skulle göra det), och jag svarade att han ju bara blir ännu mer förbannad då, för så har det alltid varit. Fick då höra att vår familj "är precis som andra familjer och bråkar inte mer än dem". Jomen tjena....

Mamma fick honom att komma och be om ursäkt för att han hotat med att bränna ner huset. Jag godtog inte ursäkten, för den var inte från honom utan från min mamma som behöver ha mig som hjälp. Frågade hur han kommer göra nästa gång, och fick till svar att "då får jag väl hota med något annat". Blev alldeles paff. Frågade om han hörde själv hur sjukt det lät, och det var inte populärt. Till slut skrek mamma "JAG VILL UUUUUUT!!! JAG VILL UUUUT HÄRIFRÅN!!", så pappa fick köra ut henne i nattlinne ut på gården. Pappa kom in och sa att jag förstörde livet för min mamma och att jag borde skämmas - och andra fula ord.

Mamma försökte lirka och säga att jag skulle ge dem "en chans till" och följa med hem till dem. Hon sa att jag då skulle säga till när de gjorde något fel och att de skulle ändra sig på det sättet. Jag sa nej. Och - jag upplyste henne om att det faktiskt inte är mitt jobb att göra. Mamma blev då ännu mer ledsen och förbannad och sa att de skulle packa och åka direkt, kl 23:30. Jag konstaterade att jag då alltså skulle bli dumpad där och få gå till busshållsplatsen kl 4 på morgonen för att kunna påbörja min och min hunds 15 timmars resa hem, men om det var så de ville göra så fick det väl bli så. Men det visade sig vara ännu ett hot, för de stannade över natten. Och så började min mamma skrika att de ska skriva över huset på mig för hon "TÄNKER ALDRIG MER ÅKA DIT!!!". Mamma envisades med att sitta i rullstolen utan fotstöd och fullt med vätska i båda benen. Ännu en protest. Som även den gick över efter en stund när den inte gav önskad effekt. Innan pappa började snarka så hörde jag dem prata och mamma sa något om att "det borde vara straffbart". Jag orkade inte höra utan tryckte kudden mot öronen.

Jag låg i kläderna på soffan i vardagsrummet och mådde fruktansvärt illa. Fick diarré och sprang på toa hela natten. Skakade så musklerna krampade trots stesolid. Sov inte en blund och min stackars lilla hund var helt förstörd. På morgonen när jag pappa skulle skjutsa till busstationen så tittade jag in till mamma i sovrummet för att säga hejdå. Hon upprepade då bara i stort sett det hon sagt tidigare. "FY FAN FÖR ATT MAN FÅR VETA ATT MAN ÄR EN SÅ DÅLIG FÖRÄLDER ATT MAN INTE ENS ÄR VÄRD VATTEN UNDER SKORNA!" . Jag såg på henne där hon låg i sängen och sa lugnt och sansat "Så det är det du vill att jag ska höra och ta med mig nu när jag far hem". Hon svarade inte. Och då gick jag bara.

Stoppade i mig 70 mg stesolid och 50 mg atarax under vår 15 timmar långa resa. Så fort bussen börjat rulla så släppte illamåendet och magproblemen. När jag och hunden bytt buss första gången så slumrade jag till delvis, och han låg helt utslagen på golvet. Tänkte under resan att eftersom mina föräldrar skulle resa hem samma dag, trots att jag bett dem om att inte ge sig ut på vägarna efter den natten, att det faktiskt fanns en möjlighet att de skulle köra ihjäl sig - medvetet eller omedvetet. Jag skickade små sms som jag brukar under resans gång för att berätta att bussbyten gått bra. Fick bara korta och totalt obrydda svar med sura smileysar tillbaka. Till slut struntade jag i allt - varför ska jag höra av mig till några som uppenbarligen inte bryr sig. Satt och tänkte på vad jag skulle göra med begravningarna, om jag skulle bli tvungen att göra något eller om någon annan kan ta hand om det. Sent på kvällen kom sen ett sms där min mamma frågade varför jag inte hörde av mig vid bussbytena, och jag svarade. Då fick jag till svar att de var "ledsna" och att de INTE farit hem till sig utan stannade en natt till. Blev riktigt förbannad men svarade sansat att jag såklart också är ledsen att det blev som det blev, men jag håller inte på med någon psykisk krigsföring. Och berättade att jag varit riktigt orolig eftersom de sagt att de SKULLE fara hem till sig och sen inte meddelat att de inte gjorde det. Fick inget svar på det.

Idag kom ett sms på förmiddagen då jag var på samtal, för jag hade turen att min kp inte gått på semester än och han hade en tid över. Min mamma skrev då att de stannat och tankat. Svarade att jag inte sett meddelandet pga att jag varit på samtal. Det tog kanske där det skulle, för sen hörde hon inte av sig förrän när de kommit hem. Lekte med tanken på att skriva att jag fått en "akut-tid" hos min kp, men kände att jag då skulle hamna på deras låga nivå.

Min kp kramade mig hårt, hårt. Han såg nästan ut att vara lite fuktig i ögonen när vi skildes åt. Han sa att han tyckte att jag gjort helt rätt. Och att han aldrig förespråkar separation, men att han själv ju separerat för både sin och sina barns skull. Så han förstår att jag måste göra såhär, och inte släppa in mina föräldrar förrän/om de söker hjälp och förändras. Så han förstår. På riktigt. Och han sa att man säger inte till sina barn, oavsett ålder, att man ska bränna ner huset och ta livet av sig.

Nu ska jag nattkissa vovven som fortfarande är väldigt tagen av allt ståhej och den låmga resan. Sen ska vi sova. Har lovat honom (och ja jag vet, han är bara en hund) att han aldrig någonsin mer ska behöva uppleva det här, och ingen ska någonsin få slå honom igen. Min pappa har slagit honom för både första och sista gången.