Det blir väl inte särskilt representativt att göra en liten omröstning på bloggen, men jag provar och ser om någon eller några svarar. Hoppas det, eftersom mina sk föräldrar verkar tro att var och varannan förälder hotar sina barn med att ta livet av sig... vore skönt att återfå lite hopp om mänskligheten.

När jag pratade med min mamma idag så sa jag till henne att man inte säger att man ska bränna ner huset och/eller ta livet av sig till sitt barn. Det som snurrar i huvudet nu är vad hon svarade, vad hon sa. Hon vill göra mig "delaktig". Men inte fan kallar jag hot för "delaktighet". Frågade om hon någonsin hört sin mamma säga att hon skulle ta livet av sig. Efter en tvekan sa hon lite småkaxigt "ja, det har nog hänt en eller ett par gånger". Tror inte ett skit på det. Men strunt samma. Vi säger att min mormor sagt så till min mamma - hur kände min mamma då? Blev hon glad eller ledsen, lugn eller orolig, kaxig eller rädd, exalterad eller förskräckt? Tänkte hon bara "jaha" eller kände skuld?

Kort och gott - kändes det BRA???

Om det inte kändes bra, så varför utsätta sin egen dotter för det?

Men oavsett så undrar jag hur man tänker när man yttrar en sådan sak, och särskilt inför sin dotter - som de vet har skurit sig, har varit inlagd på psykavdelning, går på mediciner och är sjukpensionär.

Det var mycket hon inte mindes att varken hon eller pappa sagt under "grälet", och hänvisade hela tiden till "stundens hetta". Men hur mycket är ok att skylla på det?? Jag är inte perfekt - snarare tvärt om - men jag har aldrig någonsin hotat med att bränna ner/förstöra något eller ta liver av mig i ren affekt. Det måste väl finnas gränser - eller???

Usch, mår så illa. Har tryckt i mig mat och godis idag igen pga mitt mående. Måste försöka landa och börja om. Igen.

Mamma ringde. Hon ville "prata om det som hänt". Hon sa att hon och pappa pratat. Och de har konstaterat att de inte tänker ändra sig - för att de "ändrat sig så många gånger förut" att de inte vill försöka igen.Och - det är upp till mig att säga till dem när de gör fel. Allt är upp till mig. JAG ska fixa. JAG ska ordna. JAG ska lösa. Allt.Jag känner bara "jaha". Sa till henne att det får väl vara såhär då. Att alla handlingar har konsekvenser. Och det här är priset för deras val. Om de ändrar sig så är jag villig att försöka igen, men då ska de visa någon förändring.