Igår var jag ute och gick. I drygt 3 timmar. Lämnade hunden hemma. Han var nöjd med det. Jag försökte bli trött så att jag skulle få sova. Men det funkade inte. Känner hur mörkret sveper in mig. Jag ler när jag vet att jag borde le. Skrattar när jag vet att jag borde skratta. Men jag är bara ledsen. Ledsenledsenledsen. Och rädd. Livrädd.

Halkade när jag gick ut med hunden i morse. I diket. Det var is under snön. Jag plockade upp efter hunden och när jag tog ett steg ner från den lilla kullen så släppte det bara. Föll rakt baklänges. Låg i luften. Landade på ryggen så hårt att jag nästan slog i bakhuvudet. Hade sådan fart att mössan ramlade av. Nu är jag jävligt öm i nacken. Blir ingen långpromenad för mig idag. Det här grusade alla planer om att kunna hantera ångesten med en likadan promenad som igår.

Har varit och handlat godis. Massa godis. Har egentligen inte råd, men det är väl bättre än att skära sig. Kanske.

Det är väldigt intensivt i terapin just nu. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Tror inte att jag kan det utan att gå ner mig fullständigt.