Var på samtal igår. Den "lilla" försökte släppa taget, medan den "stora" höll emot. Till slut brast det. Jag panikade. Min kp försökte hjälpa mig. Stackars människa. Han höll mina händer och hjälpte mig andas. Då kom gråten. Tårarna rann som floder. Jag var som ett tröstlöst barn. Han höll om mig och tröstade, och jag höll hårt i honom. Då hände något som aldrig har hänt förut. Det kändes som att flashen jag hade fick som en bubbla runt sig. Som att jag var skyddad. Jag blev helt skakis, för det har jag aldrig varit med om förut. Det var som att jag kunde betrakta det på avstånd. Men jag skämdes så in i helvete. Ville bara dö av skam.Känner mig skakis fortfarande. Och på torsdag är det inget samtal. Vet inte hur jag ska stå ut resten av veckan. Och sen kommer mina sk "föräldrar" hit. Blir "intressant"... Mamma ringde igår och deras löfte om att de kommer och hämtar och skjutsar hem mig vid jul är brutet. De tycker att jag ska ta tåget. De har bestämt att jag ska ta tåget. Men det tänker jag inte göra. Jag är hellre ensam över jul. Har inte kunnat sova alls inatt pga ångesten över att ev ge mig ut i tågdjungeln vid jul. Och jag orkar inte ha det så, så det blir inget.