Läser om att ålderspensionärer ska få upp till 900 kr mer per månad. Känns bra att det äntligen blir lite mer jämlikt, och jag är glad för deras skull. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig över hur jag själv och andra i liknande situationer ska överleva. Jag är ju bara sjukpensionär och kommer inte att få ta del av det här tillskottet. Och det innebär att det kommer bli fler människor som "har råd" att leva, vilket kommer pressa upp priserna på allt, sakta men säkert. Vilket alltså innebär att glappet mellan min inkomst idag och den inkomst en människa behöver ha för att överleva, kommer att öka. Alltså kommer jag få det ännu mer knapert. Och jag har heller inte kunnat arbeta och spara ihop några pengar som de flesta äldre. Jag har inte haft någon möjlighet att träffa en partner, skaffa familj och bostad. Dessutom har jag många år kvar tills dess att jag får ålderspension och alla rabatter som de därmed får inhämta. Så jag vet inte vad jag ska göra. 

Folk säger att det är idiotiskt att höja flygskatten och på så vis höja priset på paketresor. Jag undrar om de vet om att jag - som aldrig kommer ha råd att resa utomlands eller knappt ens har mat på bordet - påverkas av priset på deras semesterresor? Det ingår nämligen i det sk prisbasbeloppet, så ju mindre folk i allmänhet behöver betala för sina solresor desto mer mat måste jag avstå. Men det är klart att folk måste få åka på semester. Jag behöver ju inte ha så mycket mat. Och det är ju nyttigt att ha det kallt inne på vintern i norrland. 

Eller?

Jag fattar att de allra flesta är emot bidragssamhället. Jag önskar också att det inte behövdes. Jag önskar även att det fanns sådan medmänsklighet så att man faktiskt ville hjälpa de som inte klarar sig. Men det gör det inte. Inte längre. Istället tror man att bekymren försvinner om man bara förbjuder dem och inte ger dem någon uppmärksamhet. Och till viss del är det faktiskt så det fungerar. I alla fall när det gäller mig. Jag är nämligen snart så utblottad att jag kommer ta mitt liv. Då försvinner i alla fall en bidragstagare, och det är ju positivt.

Jag vill inget hellre än att kunna ha ett jobb. Känna att jag gör mig förtjänt av min inkomst, och att jag försörjer mig själv. Slippa bo i en  kall lägenhet när det är vinter bara för att jag inte har råd att ha på mer värme. Slippa gå hungrig och känna hur kroppen tar stryk för att jag inte har råd att handla den mat jag behöver. Slippa duscha i kallt vatten. Slippa flytta runt för att jag inte längre har råd med hyran. Slippa känna mig som samhällets avskum, hatad och ratad av alla.

Folk som inte har varit i en sådan här situation själva kan lätt säga att jag ska gå till socialen, men jag tänker inte göra mig till ett så gravt offer. Jag tänker inte slänga mig på marken och ta mer plats som jag inte borde behöva. Då dör jag hellre. Då blir både jag och världen av med något oönskat, så det är bara win-win.

Jag förstår att jag inte kommer klara att leva såhär länge till. Och det finns ingen lättnad i sikte. Det gör det ännu svårare att mentalt klara av en vardag. Jag vill så mycket. Vill. Så jävla mycket. Jag pressar mig själv mer än jag borde göra, och samhället pressar på ytterligare. Så vem ska ge mig en chans när jag själv inte kan? Skaffa ett jobb, säger många. Men vilken arbetsplats vill ha en människa som har flashbacks och panikångestattacker stup i kvarten, som skadar sig själv, skriker och gråter av smärta, inte orkar sköta sin hygien, aldrig får sova en hel natt, osv.

Att klara av ett arbete är min högsta dröm, men hur ska jag nå dit när jag inte ens har mat på bordet?

Jag känner att tiden snart är inne för mig att lämna min plats på jorden till någon annan. Jag vet att jag inte har någon framtid.

Jag åker buss, handlar, går, osv, på samma sätt som alla andra människor. Jag tror inte att jag sticker ut så pass att andra förstår hur svårt jag har det - varken ekonomiskt, psykiskt eller fysiskt. Och det är mitt mål. Att inte ta plats, att inte utmärkas. För min skam är redan för stor att bära, så det vore omöjligt att existera om det också lades till.

Men det hindrar inte att jag tänker på tex alla de som har råd att åka buss när de behöver. Jag önskar att jag hade det. jag har undersökt möjligheten att få färdtjänst, men insåg snabbt att det var omöjligt. Jag har möjlighet att åka buss, och då får man inte färdtjänst. Man måste då behöva åka taxi. Men, har man beviljats färdtjänst så är det fritt fram att åka buss gratis. Visst är det nästan komiskt? 

Jag bävar inför vintern när jag inte kan cykla till matvarubutiken och handla. Det innebär att jag får ännu mindre pengar över att faktiskt handla mat för. Jag handlar mat för i genomsnitt 200-300 kr per vecka, så att lägga 40 kr på bussresan till och från butiken gör en enorm skillnad. 

Men jag har ändå tur, för landstinget betalar en del av resorna till sjukhuset så att jag kan gå på mina samtal. Det räknas nämligen som sjukresor, så jag "sparar" 1000 kr om året på det. Sanningen är att om jag inte fick det så skulle jag inte ha råd att gå på min behandling.

Samtidigt kan man fråga sig varför jag ens ska gå dit och ta upp en plats? Samhällets signaler är så tydliga. Det ska löna sig att arbeta. Jag arbetar inte, så jag borde heller inte finnas. Alltså borde jag inte vara i vägen för de som arbetar och som behöver psykiatrisk hjälp.

Jag skäms över att jag finns. Skäms över att jag är en feg drömmare som inte tagit mitt liv än.

Det som skrämmer mig mest att jag förstår att jag är långt ifrån ensam att leva såhär. Och jag tillhör förmodligen inte ens de som lever på botten. Än. Jag tänker på alla de som liksom jag handlar fet mat för att få uppleva så mycket mättnad som möjligt. Alla som sover i 15 graders värme höst, vinter och vår, och kanske ännu kallare. Alla som inte kan köpa värktabletter, hämta ut ordinerad medicin, få hjälp av sjukvården, etc. De som liksom jag egentligen inte kan existera.

Det har varit jobbigt ekonomiskt länge nu, och jag vet att det kommer bli än sämre. Det jag vill be alla de om som är emot att vi som har det allra sämst ska få en dräglig tillvaro ekonomiskt, är att ni inte ska beklaga er över självmordsstatistiken. Sörj inte den dagen då min kropp dör. Det har byggts upp under så lång tid, och jag har det inpräntat i märgen att jag inte är önskvärd. Men kom inte och kräv att jag ska överleva när ni tar ifrån mig det jag behöver för att överhuvudtaget bara existera. Så lås inte in mig för att hindra att jag tar mitt liv. Väljer ni handlingen så väljer ni konsekvensen. Och ja, jag förstår, jag fattar - det ska löna sig att arbeta. Jag borde också arbeta. Jag håller med helt och fullt. Jag är bara inte rustad och har inte fått förutsättningarna att klara av det. Men jag tar mitt ansvar, och jag lovar att jag gör så gott jag kan, och när det tar stopp så tar jag bort mig. Så har ännu en äcklig bidragstagare försvunnit.

Jag föddes till en värld där ingen såg mig och det enda jag fick var slag. Sen kom övergreppen. Utnyttjandet och våldtäkterna. Mobbingen från både barn och vuxna. Jag kämpade på. Studerat som en slav i skolan trots allt som hände och utan uppmuntran. Jag tog mig genom gymnasiets svåraste linje med bravur. Jag tog mig in på universitetet och klarade mig bra. Tills det en dag tog helt stopp, helvetet från min uppväxt kom tillbaka, och jag inte ens tog mig ur sängen. Nu är jag dömd till att gå under, och jag kan inte ens drömma om att få ett liv, för jag klarar knappt av min vardag. Och ekonomin är droppen som får bägaren att rinna över. Ingen talade om för mig att det skulle bli såhär när jag var barn. Hade jag vetat det här så hade jag raderat mig själv redan när jag var 8 år.