den här sortens ensamhet.... går inte att beskriva.... eller föreställa sig................ man måste ha upplevt den för att kunna förstå...................... förstå hur det känns.... att sitta ensam i sin lägenhet.... utan hopp till en framtid som innehåller någonting som gör livet värt att leva............ när jag dör... så kommer jag bara att försvinna........ jag har inga vänner som kommer att sakna mig......... ingen man..... inga barn........... jag har ingen.............................. så det kommer inte ens att lämnas ett enda spår........................ min lägenhet hyrs ut till någon annan........... livet går vidare.................. mina föräldrar skulle bli knäckta......... för trots allt.. så är jag ju deras dotter..................

det finns inte många själar som vet hur det är att leva såhär....................... tack och lov.............................. är inte många som kan ligga döda hemma.. tills dess att förruttnelseprocessen gör att grannarna meddelar vaktmästaren......... och på så sätt upptäcks kroppen................. den som tror sig förstå det.... utan att leva så som jag gör....... förstår ingenting...................

man kan bara påverka sitt liv så mycket man kan.......... och till slut kommer man till en gräns när man försökt allt............. och då behöver man hjälp.......... får man då inte hjälp så sitter man fast......................... och till slut dör man................................ .........jag vet.... det går inte att förstå...... inte om man inte varit där......................... inte om man inte upplevt under flera år... att man inte ens lever....... det går dagar.... veckor....... utan att man ens talar med någon eller att någon ser en i ögonen................ och...... för min del är det både bra och dåligt.............. rent känslomässigt är det bra... eftersom jag vill vara osynlig.......... men samtidigt är jag bara människa... och behöver bekräftelse som alla andra för att få känna att jag lever................. men det är också dåligt för att det för mig längre och längre bort från livet.........................

jag gör så gott jag kan..... med det lilla jag har..................... och som min terapeut säger........ "man kan bara göra det man kan, kan man inte så kan man inte"........................... och så brukar hon dra paralleller till min barndom................ jag sade inte nej under alla övergrepp... för att jag inte kunde säga nej...................... ......men det köper jag inte.................... ser jag på en annan flicka i den åldern så förstår jag att hon inte skulle kunna säga nej...... men jag borde ändå ha gjort det................... jag kände.. visste... att det var fel................ men jag lät det bara pågå.....................

nu.... så skriker jag för full hals............... står mitt på ett torg och bönar och ber om hjälp................. men ingen hör mig................... jag har gjort allt jag kan... och mer..... för att hjälpa mig själv............. men det räcker inte................... och jag vill inget hellre än att ta det där klivet....... eller kliven... som jag är redo för............... men som inte går att genomföra.......................... jag vill vara en del av samhället......... men mina ben slås bara undan..... av samma samhälle som jag vill vara en del av....................

vill verkligen skära mig.......... och  jag vill verkligen inte skära mig.................. det som avgör... är medicin..... och att jag fått en tid hos plastiken nu................. för nu tänker jag lägga det bakom mig..................... vet att ingen mer än min terapeut och min ridterapeut tror att jag kommit någonstans....... men det har jag....... jag har kommit så långt............. men det knäcker mig att snubbla på målsnöret................. menar.. visst, jag kommer aldrig att känna att jag "går i mål"... men det är ju en del av livet........... att sträva.. längta........ sikta.............. frågan är egentligen bara om och vad man siktar på............... den "lilla detaljen" är skillnad mellan liv och död...........................

......ett gäng med studenter går förbi och trummar och sjunger................... undrar var festerna ska gå av stapeln ikväll...................... förut kunde jag känna mig  avundsjuk på dem... när de skrattade och gick runt i sina fula overaller............... men inte nu längre......... nu känner jag inte något behov alls av att "supa"...... har gått i terapi så länge nu så jag känner mig som en 40-åring ibland........................ tiden bara går............... och jag undrar.... hur jag skulle kunna träffa någon i min egen ålder.......... terapeuten har sagt och säger hela tiden att jag är så mogen och reflekterar så moget och erfaret för min ålder........... och förut har jag tänkt att det är något bra........ men... sanningen är ju den att..... jag vill bara vara normal................... hur ska jag hitta en jämlike om jag är så "mogen för min ålder"............... visst, jag regredierar när jag mår dåligt...... men vem gör inte det...... och... det kan ju inte vara meningen att jag ska må dåligt så att jag beter mig omoget.. och inte är mig själv heller.............

ja herregud......... snurrsnurr................................

tror jag ska ut på långpromenad ikväll när mörkret faller........... är så rastlös och ledsen............... och... så sörjer jag de...... som är kvar.... där jag en gång var................. jag vill få med mig dem......... ta deras händer... så många som möjligt...... och leda dem upp till ytan........ så att de i alla fall kan ta ett andetag... innan mörkret drar ner dem igen................................ vet ju hur det är... att åka skytteltrafik mellan botten.. och att komma upp en bit så att jag kan se ett par ljusglimtar.............................. ...och orka överleva på dem..................

............är så trött......... ända in i märgen........................ så ledsen att jag kvävs av klumpen i halsen.............................

......allt jag vill... är att få vara jag........... ....har inte hört av ridterapeuten.. så det är väl tur att jag inte for till hästarna oinbjuden............................

 

jossan

7 maj 2010 21:04

åh vännen....jag saknar dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...