http://www.vansterpartiet.se/assets/V-reformer_budget2018.pdf

läste det här för ett par timmar sedan

tårarna har strömmat

äntligen en liten lättnad

tack snälla vänsterpartiet

jag kommer nog ha råd att åka buss och handla i vinter!!!

slippa pulsa 2 timmar i snön

Regnat sedan jag gick upp. Nästan ingen sömn inatt heller. Allt är så jobbigt. 

Har försökt måla lite, men har ingen ork. Tänkte att jag skulle få lite annat att tänka på, men ja, det sket sig. Gjorde någon slags "acrylic pouring" med lite färgslattar, men jag orkade inte bry mig över resultatet.

Tog fram betsen som jag fått av mina sk föräldrar, men det blev inte bra alls. Det syns knappt att jag haft på något, och ändå har jag rört ända ner i botten och skakat flaskan jättelänge. Det brukar ju vara svårt med pigmentet så jag var noga, men det hjälpte inte. Kan ju inte sitta och röra och skaka på flaskan varannan minut. Men frågan är om ens det skulle göra någon skillnad.

bröt ihop fullständigt hos min kp

panikade som aldrig förr

han försökte hjälpa mig att lugna ner mig men det gick bara inte

det lär ha ekat i korridoren så alla hörde

jag vet inte riktigt vad som hände för jag var så borta

han satte i alla fall sin hand försiktigt framför min mun 

han hade ingen papperspåse att andas i

det kvittade ändå för jag hade aldrig klarat att göra det ändå

jag var för borta

det fungerade i alla fall med handen

har aldrig fått så kraftiga muskelspasmer av en attack förut

jag blev jätterädd för jag kunde knappt röra händerna

han hjälpte mig att ta fram min nödmedicin

medicinröret som jag alltid bär med mig på nyckelknippan

tack gode gud att jag har det kvar

nu vet jag inte om jag kan fara dit igen

när alla hört mig

har tid imorgon och jag vill verkligen inte fara dit

och gör jag det inte imorgon så kommer jag inte ta mig dit mer

så jag vet inte

vad ska jag göra

sjukskrivna ska få höjd sjukpenning

äntligen!! tillräckligt många låginkomsttagare lever på gränsen MED arbete

de måste kunna vara sjuka precis som alla andra utan att gå under ekonomiskt

så ja

ålderspensionärer och tillfälligt sjuka får det bättre inom kort

inte sjukpensionärer

det blir allt färre som lider mycket

det betyder färre som hörs och färre som man kan få röster av

jag är nu helt övertygad om att vi sjukpensionärer inte kommer få någon höjning

vi är fast i fattigdom både fysiskt, psyikiskt och ekonomiskt

och i mitt fall från början till slutet av livet

jag får inte ens en chans

ni vill att jag ska lida

och jag gör det

på alla sätt

så kom inte och säg att jag inte får ta mitt liv

lås inte in mig när jag inte orkar mer

jag accepterar mitt öde som ni ger mig

så sluta med er jävla skenheliga omtanke där ni "beklagar sorgen" när någon dött av egen hand

sluta säga att "vi måste göra något åt självmorden"

jag kommer inte slåss för min ekonomiska överlevnad 

utan jag kommer bara försvinna

jag har nog med allt psykiskt och fysiskt

så låt mig bara dö och försvinna bort

och kom inte och säg att sådant inte får ske

det är ni som sparkar på så många människor som redan ligger

Min bror smsade mig igår, utan någon egentlig anledning. Eller ja, han ville tjata om att vi ska sälja våra supernintendo-spel igen. För att jobba 70 timmar i veckan (enligt honom själv) och ha en hög position på sitt arbete, så verkar han ändå lyckas spendera sina pengar väl. Varför vill man annars sälja de spel som ens syster har som enda tidsfördriv. Jag har ju inte råd att köpa en spelkonsoll eller speldator, så mitt gamla supernintendo är allt jag har. Men jag har packat ihop och ska skicka spelen till honom så han kan sälja dem. Det är lika bra, så jag slipper tjatet. Jag får väl spara pengar i 30-40 år så kanske jag kan köpa mig något annat, helt eget, att spela på. Om jag lever så länge.

Mina föräldrar är i stugan nu. De ska prata med byggfiman där så att de kan lämna in bygglov och bygga ut. Taxeringsvärdet kommer skjuta i höjden. Det kommer bli jättefint. Kanske inte så kul för min bror i förlängningen, eftersom han kommer få lösa ut mig en dag - om jag inte blir arvlös. Då har han både mina föräldrars nuvarande stora villa och stugan som kommer vara värd runt 2,3 miljoner (mest pga läget). Det blir finfina taxeringsvärden. Han kommer behöva sälja många spel året runt för att ha råd med det.

Livet är ett lidande. I alla fall för vissa. De flesta verkar klara sig bra ändå, så det finns väl hopp för mänskligheten trots allt. 

Nu skriver Expressen om pensionärsrabatter som gäller ålderspensionärer. Sen har de flesta ålderspensionärer även rabatter på bussbiljetter, hårsalonger, osv.

http://www.expressen.se/dinapengar/massor-av-rabatter-for-dig-som-ar-pensionar/

samtal idag

blev inget vettigt

kan inte hålla tråden

känner hur den lilla ork jag har sakta drar bort

har ingen aning om jag kommer orka ta mig iväg och handla mat

jag dör inte om jag inte gör det

det är bara det att jag orkar ännu mindre utan både sömn och mat

jag vet inte vad jag ska göra

träffade en bekant vid sjukhuset som jag inte sett på åratal

en ponnyförälder som är jättesnäll och trevlig

hon frågade hur det går med min häst

jag visste inte vad jag skulle svara men kände att jag inte orkade ljuga mer

jag har ju brutit med de människor som är involverade i det

så jag berättade att jag aldrig köpte någon häst

utan att det var en - som jag trodde - nära vän som köpte honom

och som spred ryktet att det var JAG som köpt honom

berättade också att den väninnan lovat att hjälpa mig i striden mot gården

men att hon inte verkar ha gjort något

det verkade inte förvåna ponnyföräldern för tydligen har fler drabbats av samma sak

löften om juridisk hjälp som aldrig infriats

så jag är väl inte den enda som blivit lurad

jag är så trött

så trött

känner mig som ett grått skelett

som simmar runt i svart olja

känner att det snart är dags för jag kan inte leva såhär

Läser om att ålderspensionärer ska få upp till 900 kr mer per månad. Känns bra att det äntligen blir lite mer jämlikt, och jag är glad för deras skull. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig över hur jag själv och andra i liknande situationer ska överleva. Jag är ju bara sjukpensionär och kommer inte att få ta del av det här tillskottet. Och det innebär att det kommer bli fler människor som "har råd" att leva, vilket kommer pressa upp priserna på allt, sakta men säkert. Vilket alltså innebär att glappet mellan min inkomst idag och den inkomst en människa behöver ha för att överleva, kommer att öka. Alltså kommer jag få det ännu mer knapert. Och jag har heller inte kunnat arbeta och spara ihop några pengar som de flesta äldre. Jag har inte haft någon möjlighet att träffa en partner, skaffa familj och bostad. Dessutom har jag många år kvar tills dess att jag får ålderspension och alla rabatter som de därmed får inhämta. Så jag vet inte vad jag ska göra. 

Folk säger att det är idiotiskt att höja flygskatten och på så vis höja priset på paketresor. Jag undrar om de vet om att jag - som aldrig kommer ha råd att resa utomlands eller knappt ens har mat på bordet - påverkas av priset på deras semesterresor? Det ingår nämligen i det sk prisbasbeloppet, så ju mindre folk i allmänhet behöver betala för sina solresor desto mer mat måste jag avstå. Men det är klart att folk måste få åka på semester. Jag behöver ju inte ha så mycket mat. Och det är ju nyttigt att ha det kallt inne på vintern i norrland. 

Eller?

Jag fattar att de allra flesta är emot bidragssamhället. Jag önskar också att det inte behövdes. Jag önskar även att det fanns sådan medmänsklighet så att man faktiskt ville hjälpa de som inte klarar sig. Men det gör det inte. Inte längre. Istället tror man att bekymren försvinner om man bara förbjuder dem och inte ger dem någon uppmärksamhet. Och till viss del är det faktiskt så det fungerar. I alla fall när det gäller mig. Jag är nämligen snart så utblottad att jag kommer ta mitt liv. Då försvinner i alla fall en bidragstagare, och det är ju positivt.

Jag vill inget hellre än att kunna ha ett jobb. Känna att jag gör mig förtjänt av min inkomst, och att jag försörjer mig själv. Slippa bo i en  kall lägenhet när det är vinter bara för att jag inte har råd att ha på mer värme. Slippa gå hungrig och känna hur kroppen tar stryk för att jag inte har råd att handla den mat jag behöver. Slippa duscha i kallt vatten. Slippa flytta runt för att jag inte längre har råd med hyran. Slippa känna mig som samhällets avskum, hatad och ratad av alla.

Folk som inte har varit i en sådan här situation själva kan lätt säga att jag ska gå till socialen, men jag tänker inte göra mig till ett så gravt offer. Jag tänker inte slänga mig på marken och ta mer plats som jag inte borde behöva. Då dör jag hellre. Då blir både jag och världen av med något oönskat, så det är bara win-win.

Jag förstår att jag inte kommer klara att leva såhär länge till. Och det finns ingen lättnad i sikte. Det gör det ännu svårare att mentalt klara av en vardag. Jag vill så mycket. Vill. Så jävla mycket. Jag pressar mig själv mer än jag borde göra, och samhället pressar på ytterligare. Så vem ska ge mig en chans när jag själv inte kan? Skaffa ett jobb, säger många. Men vilken arbetsplats vill ha en människa som har flashbacks och panikångestattacker stup i kvarten, som skadar sig själv, skriker och gråter av smärta, inte orkar sköta sin hygien, aldrig får sova en hel natt, osv.

Att klara av ett arbete är min högsta dröm, men hur ska jag nå dit när jag inte ens har mat på bordet?

Jag känner att tiden snart är inne för mig att lämna min plats på jorden till någon annan. Jag vet att jag inte har någon framtid.

Jag åker buss, handlar, går, osv, på samma sätt som alla andra människor. Jag tror inte att jag sticker ut så pass att andra förstår hur svårt jag har det - varken ekonomiskt, psykiskt eller fysiskt. Och det är mitt mål. Att inte ta plats, att inte utmärkas. För min skam är redan för stor att bära, så det vore omöjligt att existera om det också lades till.

Men det hindrar inte att jag tänker på tex alla de som har råd att åka buss när de behöver. Jag önskar att jag hade det. jag har undersökt möjligheten att få färdtjänst, men insåg snabbt att det var omöjligt. Jag har möjlighet att åka buss, och då får man inte färdtjänst. Man måste då behöva åka taxi. Men, har man beviljats färdtjänst så är det fritt fram att åka buss gratis. Visst är det nästan komiskt? 

Jag bävar inför vintern när jag inte kan cykla till matvarubutiken och handla. Det innebär att jag får ännu mindre pengar över att faktiskt handla mat för. Jag handlar mat för i genomsnitt 200-300 kr per vecka, så att lägga 40 kr på bussresan till och från butiken gör en enorm skillnad. 

Men jag har ändå tur, för landstinget betalar en del av resorna till sjukhuset så att jag kan gå på mina samtal. Det räknas nämligen som sjukresor, så jag "sparar" 1000 kr om året på det. Sanningen är att om jag inte fick det så skulle jag inte ha råd att gå på min behandling.

Samtidigt kan man fråga sig varför jag ens ska gå dit och ta upp en plats? Samhällets signaler är så tydliga. Det ska löna sig att arbeta. Jag arbetar inte, så jag borde heller inte finnas. Alltså borde jag inte vara i vägen för de som arbetar och som behöver psykiatrisk hjälp.

Jag skäms över att jag finns. Skäms över att jag är en feg drömmare som inte tagit mitt liv än.

Det som skrämmer mig mest att jag förstår att jag är långt ifrån ensam att leva såhär. Och jag tillhör förmodligen inte ens de som lever på botten. Än. Jag tänker på alla de som liksom jag handlar fet mat för att få uppleva så mycket mättnad som möjligt. Alla som sover i 15 graders värme höst, vinter och vår, och kanske ännu kallare. Alla som inte kan köpa värktabletter, hämta ut ordinerad medicin, få hjälp av sjukvården, etc. De som liksom jag egentligen inte kan existera.

Det har varit jobbigt ekonomiskt länge nu, och jag vet att det kommer bli än sämre. Det jag vill be alla de om som är emot att vi som har det allra sämst ska få en dräglig tillvaro ekonomiskt, är att ni inte ska beklaga er över självmordsstatistiken. Sörj inte den dagen då min kropp dör. Det har byggts upp under så lång tid, och jag har det inpräntat i märgen att jag inte är önskvärd. Men kom inte och kräv att jag ska överleva när ni tar ifrån mig det jag behöver för att överhuvudtaget bara existera. Så lås inte in mig för att hindra att jag tar mitt liv. Väljer ni handlingen så väljer ni konsekvensen. Och ja, jag förstår, jag fattar - det ska löna sig att arbeta. Jag borde också arbeta. Jag håller med helt och fullt. Jag är bara inte rustad och har inte fått förutsättningarna att klara av det. Men jag tar mitt ansvar, och jag lovar att jag gör så gott jag kan, och när det tar stopp så tar jag bort mig. Så har ännu en äcklig bidragstagare försvunnit.

Jag föddes till en värld där ingen såg mig och det enda jag fick var slag. Sen kom övergreppen. Utnyttjandet och våldtäkterna. Mobbingen från både barn och vuxna. Jag kämpade på. Studerat som en slav i skolan trots allt som hände och utan uppmuntran. Jag tog mig genom gymnasiets svåraste linje med bravur. Jag tog mig in på universitetet och klarade mig bra. Tills det en dag tog helt stopp, helvetet från min uppväxt kom tillbaka, och jag inte ens tog mig ur sängen. Nu är jag dömd till att gå under, och jag kan inte ens drömma om att få ett liv, för jag klarar knappt av min vardag. Och ekonomin är droppen som får bägaren att rinna över. Ingen talade om för mig att det skulle bli såhär när jag var barn. Hade jag vetat det här så hade jag raderat mig själv redan när jag var 8 år.