det här går inte längre

ska köpa rakblad imorgon

jag har kämpat och försökt men det går inte

psykiatrin var mitt hopp från början

sen visade sig maktmissbruk, hot, straff, skrämsel

vittnen som inte vågade säga ifrån eller anmäla

därmed ingen som trodde på vad jag som psykpatient var med om

jag får väl se om någon vill skriva ut mediciner till mig igen

som jag ser det finns det max 3 möjliga alternativ

1) få tillbaka mediciner

2) leva resten av mitt liv på institution

3) dö

men med tanke på det helvete psykiatrin utsatt mig för så kan jag i alla fall säga en sak

och det är att jag aldrig mer kommer vara inlagd

de kommer inte ta mig levande

det som förstördes när jag blev brutalt hämtad och inlagd med lpt

för att en chatkompis skrivit skit till min läkare

det kommer jag aldrig få tillbaka eller kunna bygga upp igen

det är förstört och förlorat för alltid

jag kommer aldrig vara trygg någonstans

och inga lagar eller regler behöver tillämpas på mig

jag har inga rättigheter alls

mina föräldrar har träffat "hans" föräldrar igår när de handlade mat

de hade frågat vad jag jobbar med

och min mamma hade sa att jag är sjukpensionär

så nu vet de det

de bor inte långt från sin jävla son så han kommer garanterat få reda på det

tänk om han förstår att det är kopplat till oss som barn

då kan han dyka upp här

det är inte svårt att söka reda på var någon bor

tänk om han kommer hit

mår så illa

så yr

är så jävla rädd

tänk om han kommer hit!!!!!!!1

jag har lagt ner allt nu

sitter bara i mitt soffhörn

får se om jag får tillbaka mina mediciner

har bett min kp höra av sig till backup-läkaren

hon är dock väldigt upptagen så vi får väl se

sen finns det en överhängande risk att hon tycker att det är jättebra att jag har överlevt utan benso

och därmed anser att jag inte behöver det

i så fall har jag beslutat mig för att avsluta allt

för det här går inte

det har inte gått, inte fungerat alls

och det kommer inte göra det heller

har aldrig tidigare varit så nära att ta mitt liv

när grannsubban gav sig på mig sist så gick jag fullständigt sönder

jag stod innanför min grind och hackade is när hon började - och fick förstärkning av sin sambo

"alla i hela området tycker att du bara stör och förstör"

"alla tyckte att det var så lugnt och skönt innan du flyttade in"

osv

de stod där utanför min grind och skrek elakheter i munnen på varandra

först svarade jag men kände att det var fel när hon hade sina barn med sig

jag påpekade det och valde att bara vara tyst och ignorera dem

frågade "ska ni gå eller" och hon svarade "jag får stå här så länge jag vill"

som en jävla fjortis

men de stod såklart kvar och fortsatte

rent logiskt förstår jag att det inte är "alla"

men det gör inte mindre ont

det är som när jag var liten och gick i skolan

all gammal skit triggas igång

jag stod i alla fall kvar tills de tröttnade och gick

sen gick jag in och började skriva avskedsbrev

har aldrig gjort det förut

det blev inte färdigskrivet och är inte det heller

jag hade rejäl jävla pmdd - som aldrig diagnosticerats av en läkare trots att det borde vara självklart

är mer eller mindre suicidal 2 veckor per månad

så något måste hända

jag vet bara inte vad

har inte fått napp på min annons om att byta lägenhet så på den fronten är det kört

jag orkar inte mer

jag har passerat min gräns

jag hatar läkare

hatar

de har all makt trots att de känner patienten minst i ett helt vårdlag

man får heller aldrig ha en och samma läkare en längre tidsperiod

utan man ska slussas runt som om man vore en rutten kålrot på frukt- och gröntavdelningen på willys

och alla läkare vill signera sitt verk

sätta sin egen prägel

för det är viktigare än att se till att patienten har det ok

får man träffa samma läkare några gånger så ska sedan medicineringen ändras

det får inte vara stabilt

inte vara tryggt

det ska alltid röras om i grytan

inte nog med att man ska vara sjuk

att man måste må lika dåligt som läkaren gör när han eller hon mår som sämst och inte kan gå till jobbet

varje jävla dag i resten av sitt liv

det är heller inte tillräckligt att addera oron över att gå under ekonomiskt och riskera att bli hemlös

lägg även till utanförskapet osv

och så rör vi om lite då och då med en ny läkare som har nya idéer och annan medicinering

en annan syn på psykisk sjukdom helt enkelt

"alla har rätt att göra sin egen bedömning"

och så måste det pillas i en fungerande medicinering

gud förbjude att man som sjuk skulle få ha en stabil "lägstanivå"

nej, det ska inte finnas någon vardag inte

man får inte dö - för det skulle se dåligt ut på pappret

men man får heller inte någon trygghet så att man kan överleva

den lyxen förtjänar man inte

grann-subban kom hem från sin skotersemester med sin sambo idag

det första de gör är att felparkera sitt släp så att det står mitt i vägen på infarten till hela område

precis vid parkeringsförbudsskylten

jag tog fram mobilen och skulle ta en bild då jag ska höra av mig ang trafiksäkerheten till hyresvärden

då hade hon stått och stirrat på mig och slet upp sin balkongdörr och började skrika

jag höll på att skita på mig först, ju är inte varje dag som någon helt plötsligt börjar vråla på en

jag lyckades ändå finna något slags lugn och sa inte så mycket

hon skrek och frågade om det var något problem och jag svarade att det är parkeringsförbud

då gick hon igång

skrek att jag lägger mig i andras saker, att jag inte har något liv, att jag klagar på alla, osv

jag var bara tyst och tittade på henne

när hon tystnade för att hon inte hade något mer att vråla så frågade jag henne om hon var klar

hon blev lite paff och sa ja

då bara gick jag

jävla idiot

jag har varit nära att bli påkörd pga att de felparkerar

och ärligt talat så får hon väl vara upprörd om hon vill

väljer man att medvetet strunta i regler och lagar så väljer man även konsekvenserna

vill man inte att folk ska klaga så får man väl se till att det inte finns något att klaga på

annars får man väl bara finna sig i det, så enkelt är det ju

jag tänker inte bli påkörd för att de inte orkar parkera på ett säkert sätt

jag skiter fullständigt i om de felparkerar, bara de felparkerar på ett ställe där jag inte utsätts för onödiga risker

jag måste verkligen flytta härifrån

jag blir helt jävla galen av att bo här

och det kostar så mycket energi

energi som jag absolut inte har

Har nu provat lite yoga. Tror det skulle kunna hjälpa. Om jag inte hade så ont i lederna. Handlederna fick en massa stryk. Försökte att göra som instruktionerna sa för att minska problemet, men det räckte inte. Idag kan jag knappt använda en penna. Har insett att jag har helt oproportionerliga armar och ben, och att tuttarna är alldeles för stora. Sen upptäckte jag även att jag har problem med höftlederna, för det skar som knivar när jag bara lyfte upp benen mot bröstet och höll armarna runt dem. Det är inte att jag är stel eller så, utan det skär liksom i själva höfterna. Vet inte om det beror på att jag är helt otränad nu och att det kommer gå över, eller om jag inte borde göra det för att det är riktiga problem. Men ja, vem bryr sig. 

Pratade med mamma idag. De ska inte fara till fjällen över påsk. Pappa vill som vanligt inte dit. Och han kan inte säga det heller, utan försöker av någon anledning komma på en massa svepskäl. Jag blir bara förbannad, och idag sa jag det till honom. Han är för fan en vuxen människa, det är väl bara att han säger att han inte vill fara dit. Det är ju dock roligt att de ska lägga ner en massa pengar på att bygga ut stället så att det blir dubbelt så stort, och så vill han inte vara där. Känns ju stabilt. Nu har de dessutom planerat utbygget i över ett år, och inget har hänt. I somras bestämde de vem som ska anlitas för att bygga ut, och sedan dess väntar de på offert. Det är en seg jävel som har hand om det där. Pappa jublar såklart, eftersom han inte vill bygga ut. Jag vet inte vad jag ska säga. De kommer som vanligt inte överens om något, och sen går båda och gnäller hos mig. Jag är så less på det. Mamma säger att de behöver hjälp med att måla den nya fasaden i sommar, men ja, att få bygglov tar 10 veckor och de har inte ens en offert och det är snart april. Så det lär inte bli någon utbyggnad i år. Inte som blir klar innan hösten i alla fall.

Haft en skitdag. Total skitdag. Och nu är det dags att gå och lägga sig. Ligga vaken och vältra sig i ångest. Fantastiskt. Och som grädde på moset så måste man kliva upp en timme tidigare imorgon. Underbart.

Annika Strandhäll har tydligen sagt:

"måste vi se till att regelverket inte lägger hinder i vägen för den som har sjukersättning att få en meningsfull sysselsättning"

Ingen har överhuvudtaget hört av sig till mig sedan jag övergick från aktivitetsersättning till sjukersättning. När jag hade aktivitetsersättning så gick jag i ridterapi, och det var livskvalité. Sen blev jag för gammal och fick sjukersättning istället, och då tystnade allt. Allt försvann. 

Jag tvivlar inte en sekund på att jag skulle kunna ha någon slags livskvalitetshöjande aktivitet då och då. Men försäkringskassan vill ju inte att man gör något. Då blir man väl dessutom av med ersättningen, och då svälter jag ihjäl. Så enkelt är det. 

Ska bli intressant att se om det blir någon förändring, men jag tror inte det. Dagens samhälle missgynnar alla som inte är friska. Och det är ju så att "de som har mycket vill ha mer". Ingen bryr sig om sina medmänniskor längre, det är bara "jag, jag, jag". Folk är osjälviska när det gäller att skänka pengar till vattenprojekt i Afrika, diabetesfonder, osv, men när det gäller exempelvis psykisk ohälsa - som är en av de vanligaste dödsorsakerna i vårt land - så finns det ingen empati. Vi ska inte få pengar så att vi har tak över huvudet, och inte heller mat för dagen. De vill utplåna sjukpensionärer i Sverige och hjälpa människor utomlands istället. Det ser ju fint ut på facebook att visa att man skänker pengar till SOS Barnbyar. Att ha en insamling för psykisk ohälsa vore ju otänkbart, det är ju ingen status i det. Så tillvida att man inte är kändis, för är man kändis och skriver om att man mår psykiskt dåligt så blir man hyllad av folk och uppmärksammad av media. 

Vilken underbar värld vi lever i.

Känner mig så förvirrad och nästan yr. Jag vet inte vad jag vill och inte vill. Allt bara snurrar. Inget ovanligt med det, men blanda in en person till så blir det en jävla soppa. Jag får ingen magkänsla som jag brukar, så jag vet inte. Allt känns bara konstigt. Och jag skäms. Skäms så in i helvete. För allt jag är. Hela mitt jag.

Jag förstår inte. Och jag vet inte. Känner inte. Vad fan ska jag göra???

Inte göra något alls och se vad som händer? Nej, det är inte så jag fungerar.

Tänk om jag byggt ett jävla luftslott. Tänk om jag förskönat allt.

Tänk om det är fel. Äckligt. Fult.

Eller läser jag in för mycket? Feltolkar?

Tänker för mycket?

Men tänk om jag tänker för lite istället???

Kanske låter mig mitt förflutna spela mig ett spratt. Men jag vet inte på vilket sätt.

Är det en varning eller falskt alarm pga trauman. Jag vet inte.

Och vad fan vill jag? Jag vet inte. Eller jo, jag vet att jag vill dö. Det skulle lösa allt.

Önskar att jag hade någon jag kunde prata med, men det finns ingen. Inte en själ. 

Jaja, det får bara vara, orkar inte tänka på det mer nu.

Har varit och handlat. Min kp skjutsade och hjälpte mig få hem mat.

Jag grät nästan när vi gick där på ica. Var så mycket folk. Jag pallar verkligen inte det.

Fick inte med mig allt jag skulle ha, men det hade jag inte väntat mig heller.

Men nu klarar jag mig tills nästa vecka i alla fall.

Vet inte vad jag ska skriva. Känns som huvudet exploderar snart.